Artiklar med etiketten ‘Livsglädje’
Vårkänslor
Jag åker aldrig karuseller men kan tänka att det är så där extra pirrigt och förväntansfullt alldeles när Bergodalbanetåget startar. Precis som våren, det är som allra bäst när asfalten öppnar upp sig, de sista snödropparna letar sig ner i rännan, fåglarna sjunger för full hals och solen strålar som aldrig förr – då känns livet i mig extra hoppfullt och pirrigt. Då vet jag att det bästa är att vänta. Sommaren är på intåg och det med dunder och brak.
Idag har jag rullat ut yogamattan på altan och virat in mig i farmorspläd och gassat vårsol med en kopp thé i handen. Livet vaknar i mig, mer hoppfullt idag än för några dagar sedan. Kanske är det våren eller så går sorgen i cykler. Lämnar ett tag för att svepa in igen. Hursom, den får komma när den kommer. Sorgen behöver sitt utrymme likväl som glädjen. Undrar om jag inte har mer tillbakahållen glädje än sorg i mig. Eller så har jag undanhållit dem båda. Nu är jag inte rädd för att möta sorgen nå längre, även om det inte känns så himla lattjan när den kommer, men det är väl så det är med sorg – den är sorgsen.
Livsglädjen vill jag finna, den där sanna bubblande och sprittande glädjen. Den barnsliga livsnyfikna glädjen. Källan till den ligger med all säkerhet där under sorgen. Jag tar en dag i taget, låter den visa sig som den vill vara och möter de känslor jag ska möta. Vet att det är inte min uppgift att styra känslorna, enbart acceptera dem som de är och välkomna dem när de kommer.
Fram gång
Det tog en tid innan kroppen förstod att den inte behövde leta blint med handen på nattduksbordet varje morgon efter glasögonen. Minns att det höll på ett tag innan ”letandet” upphörde efter det att jag gjort min laseroperation.
Samma sak är det med stressen, kroppen drar som en scanning genom hela systemet ibland på upptäcksfärd över den alltför välbekanta känslan av stress, oro och den fasta klumpen i magen och lyckligtvis är rapporten efter scanningen alltid densamma – tomt. Istället för mörka moln och ett tryckande oväder är det bara luft, space och rymd. Det är öppet och rent.
Jag minns alltför väl måndagsmorgnar (de flesta vardagsmorgnar för den delen) med den där tryckande känslan i magen. Den gnager sönder själen och självaste livsglädjen (vilket givetvis är samesame, själ & livsenergi). Nu är jag bara så innerligt tacksam att jag inte upplever den nå mer, att jag inte känt den under det senaste året. Jag är samtidigt tacksam att jag minns känslan, för det gör mig tacksam att den är borta och ersatt med frid. Och så håller minnet mig ajour med vad jag vill uppleva, det håller mig på banan. Det påminner mig om att gå den väg jag vill gå. Finns inte en löneutbetalning eller titel i världen som kommer få locka mig ur friden och livsglädjen nå mer. Och förresten så inser jag nu att verklig framgång är att leva i full blomstring av själen, att låta livsenergin fylla hela ens väsen.
För mig betyder framgång att ❤ gå – fram ❤ längs min livsväg och ingen ingen annanstans…
Reser själv
Nogge har varit borta på en utbildning under fyra dagar och det har varit gott för mig att vara ensam med barnen eftersom jag verkligen fokuserat på min närvaro, min kärlek och min tid till dem. Ibland när jag delar tiden så märker jag att jag ger mindre, vilar liksom i att den andra också ska kliva in med sin närvaro. De här dagarna har jag lagt det mesta åt sidan, bara underhållit hemmet lite lätt och fyllt våra magar med energi och näring, resten har jag haft till dem och till mig. Det har varit så skönt! Jag känner att jag kan resa iväg med ett annat lugn, jag stressar inte iväg i all hast med en slängpuss utan har stannat och mött i flera dygn… egentligen flera månader (senaste året) skulle jag nog själv behöva inse.
Jag är här. Jag gör så gott jag kan. Jag är en bra mamma. Jag ser. Jag hör. Jag lyckas inte alla gånger och i alla situationer göra det som jag kan tänka är det bästa för dem men jag gör det bästa jag förmår i stunden. Jag är inte mer än människa. Jag vill inte visa mig som mer än människa. Jag är en mor med till korta kommande och mindre trevliga sidor, men jag är som alla andra, jag har ett gott hjärta och gör jag gör så gott jag kan alltid. Och när jag inte kan, orkar och förmår så är det okey det med. Jag väljer att fokusera på det goda i mig, det kärleksfulla och det fina. Jag är här. Jag har stannat upp mitt liv och jag ser mina barn, det är jag så glad över.
Jag väljer också att vara glad och tillfreds med att jag är en mamma som nu reser till Indien i 12 dagar. Jag vill visa mina barn att det är okey att lämna hemmet och ge sig iväg mot sina drömmars horisont. Att när man reser med sig själv och sitt hjärta som guide så fylls hela ens väsen med kärlek och den kärleken sipprar över blir över till andra och framförallt ens nära och kära. Jag vill lära mina barn att vara intonade på sitt hjärta och höra sin egen röst. Att välja och våga stå kvar i kärleken till sig själv i alla situationer och hela livet. Det är det jag vill lära mina barn och det är det jag själv hoppas lära fullt ut nu, för jag vet att för att hela någon annan behöver jag vara helad själv.
Jag låter bilden på Maya fylla mig med livsglädjen och konktaten med mitt inre barn,
det är en sådan här livsglad krabat jag ber om att få möta i mitt inre…
Livsglädje
Barnen speglar så mycket i oss, jag ser genom barnen när jag mår dåligt och när jag mår bra. Jag märker min ilska genom dem och kontakten med min glädje. De är som kärleksfulla livsbarometrar.
Till exempel så påminner Oscar mig om min kontakt med mina känslor, även dem som ligger begravda sedan jag själv var barn och han väcker sportkillen i Nogge. Maya hon speglar kontakten med mitt inre barn, är jag i kontakt med henne så släpper hon mig nära nära intill sig, är jag långt ifrån mig själv så visar hon mig det genom ett avstånd. Izabelle avslöjar att bakom ilska och sorg ligger glädjen och skrattet och bubblar. Genom en kärleksfull miljö möter jag henne i det hon är i och ger henne plats att släppa fram allt, jag visar att jag är kvar och kärleken är oändlig. Det lär mig att släppa fram alla mina känslor och låta dem släppas fria i en kärleksfull miljö i vetskapen att bakom dessa blommar skratten och livsglädjen. Barnens livsglädje väcker min livsglädje.
Jag vet att alla tre barnen behöver få tillgång till min kärlek och närvaro och jag påminner mig om att det behöver även mitt eget inre barn. Att jag ser och älskar henne över allt annat för den hon är.
Imorse bajakade jag Mayas längtan till bad, hon ville till och med ligga och sola. Och jag mötte även upp mitt eget barn, hon som en gång älskat att bad, även kallbad. Jag säger som en vän sagt om kalla morgondopp…
Jag känner livet i mig!
Äkta livsglädje
…. strävar jag efter att släppa fram. Känner att jag har lite blockeringar kvar innan den är helt i flöde. Så därför har jag anmält mig till Dörröppnare 1 på Bara Vara i Rättvik i vår.
Ser framemot att känslomässigt läka ut och tillåta mig att vara precis så som jag är ämnad att vara – livsglad som ett litet barn!!!
Love life