Artiklar med etiketten ‘Medium’

Våga hoppas

Mindhouse Park

Åkte till min vän Malin och Mindhouse Park idag för att vara med på en yogaworkshop med läraren Caroline. Det är så oerhört närande att få vara elev på mattan ibland, jag inspireras och lär utav alla yogalärare och former. Det vi möter på yogamattan är det vi möter ute i livet och just yogan hjälper mig att leva livet mer livfullt, rikare, fylligare, färggladare… mer närvarande.

Ensam i bilen på vägen upp till Tällberg imorse så grät jag, längtar så efter mamma ibland. Jag grät och pratade med henne, med Gud.. med nått. Bad om jag skulle känna mig älskad trots att hon inte är kvar, bad om att något större på något sätt skulle fylla tomrummet jag känner när jag tänker på att hon inte är här – i mitt liv. Kanske blir tomrummet för alltid kvar… men jag tror (hoppas) att det kan fyllas med den gudomliga närvaron.

Bara en timme senare fick jag världens påhälsning av henne – mamma. Världens! Det var ett mirakel och det kom direkt in i min mobiltelefon!!!

Jag vet ju, egentligen, att de är kvar med oss – alltid, de som har lämnat jordelivet och inträtt andelivet. Det vet jag. Det har jag så många gånger fått erfara som medium. Men ändå, när jag står där på klippkanten och kikar ner i mitt eget bottenlösa tomrum av saknad så är det svårt att resonera mellan känslan och intuitionen (själens röst). Känslan är så stark, den känner sorg. Medans intuitionen, min inre sanningen vet även om egot tjattrar tvivel.

Det är väl så livet är. Känslorna tar oss med på sin egen resa. Sinnet (egot) har en helt egen diktatur. Och själen vet alltid vägen och sanningen. Ibland får själen stå tillbaka för det andra som har greppet om kroppen men det spelar ingen roll, själen har ingen att övertyga, inget att bevisa – ingen agenda. Den bara är. Och det varandet är det som är det eviga. Det eviga i mamma som kommincerade med mig idag.

Ikväll somnar jag förundrad och med känslan och vetskapen att jag är älskad ♡

 

Döden

Dödsångest kan jag verkligen relatera till, jag tror den har jagat mig sedan jag var liten. Har alltid varit rädd för döden, tystnaden, tomrummet, det mörka… det totalt nattsvarta. Ensamheten och vetskapen att det finns ingen återvändo, allt är borta. För all tid.

Funderar kring vad som gjort mig så ofantligt rädd för döden. Kan det vara min egen nära-döden-upplevelse när jag föddes och hade svalt massa fostervatten. Eller är det övergivenheten i kuvösen. Eller har jag intuitiv och känslig som jag är blivit präglad redan som barn av andras dödsrädsla och sorg.

Det eviga livet, vet jag finns. Jag har upplevt det själv fler gånger, att jag färdas genom tid och rum. Sett kroppen ligga kvar och ändå haft en total enhet med något annat, något mycket större än kroppen. I dessa upplevelser har jag verkligen vetat att kroppen är som ett klädesplagg vi lånar det här livet, att livet självt, själen är det som fyller kroppen med liv. Kroppen har inget liv utan själ. Det är själen som är livet. Det har jag känt dessa stunder, att jag är livet och jag lever för fullt, även utan kontakt med kroppen.

Och så alla sittningar och seanser med människor där jag som medium fått kontakt med anhöriga från andra sidan. Jag har utan vetskap om människan framför mig kunnat berätta om t ex modern som gått bort, vad hon jobbade med, hur hon dog, när hon dog, vad som intresserade henne, hur hon var. Jag har beskrivit hus, husdjur, bilar med massa detaljer. Jag har fått sett genom deras ögon, lyssnat till deras ord, känt deras upplevelser. Människor som har dött har ”berättat” allt detta för mig så att jag kan berätta det vidare till den anhöriga. Det är för mig lika ofattbart varje gång. Jag är ödmjuk inför det jag upplever och med full respekt för min gåva, att prata med andar.

Jag vet att det är så, jag bevisar det genom kommunikationen med dem varje gång – livet är förevigt, det är ingen som dör. Jo, kroppen dör (egentligen transformeras den till annat, allt är energi) men allt annat lever kvar. Personlighet, humor, uttryck… allt. Och de har det oerhört bra, sorger, besvär, lidande och allt annat mänskligt försvinner. Kvar finns en frid och ett lugn.

Jag har nu börjat genomskåda min illusion av dödsångest, ångest för mig sitter vare sig i själen (hjärtat) eller kroppen utan i sinnet (huvudet). Skulle jag leva utan sinnets propaganda så skulle jag troligtvis vandra runt fullt belåten med livet och kroppen skulle vara frisk eller ges förmågan att läka i mångt och mycket själv. Men med sinnet fullt påkopplat så spelas olika scenarion upp, om och om igen. Skrämselpropagandan är hög eftersom sinnet till sin natur lever av rädsla, separation, konflikt, kontroll. Sinnet är livrädd för döden, så himla rädd att det låter livet gå till spillo varje dag, fullt upptagen med att spela upp dessa scener. Sinnet rädsla är sann, för är det något som dör så är det det. När vi dör finns inget rädsloprogram kvar, det finns bara frid, glädje, harmoni och kärlek. Bortom döden inser vi att vi alla är ett, vi alla är förevigt och allt är gott. Egentligen behöver vi inte ens dö för att upptäcka det, vi kan vakna upp redan idag genom att se sinnet som det skådespel det är och istället uppleva det egentliga livet som är precis här, just nu.

Jag började leva det livet nere i Indien i höstas. Jag minns hur jag gick min tionde dag på Oneness University och kände sådan glädje till livet. Jag kände att jag kunde dö, där och då, mitt liv var totalt. Det fanns inget mer att önska. Jag var i full tillfredsställelse. Den känslan infann sig efter en djupgående process med att just möta det jag fasade som allra mest, dödens nattsvarta tomrum. Jag minns att jag gick ensam rakt ut i det…

Sinnet spelar fortfarande upp sina program om dödsångest och annat det mässat hela livet att jag är rädd för. Nu vet jag att det tillhör sinnets natur. Nu låter jag det vara som det är. Det finns inget att förändra. Till och med det skrämda sinnet är som det ska. Jag lutar mig tillbaka och lyssnar ibland. Men oftast ler jag bara inombords till all fantasirikedom jag har tillgång till och låter mig bäras vidare av livets verkliga magi.

I didn’t come here of my own accord, and I can’t leave that way.
Whoever brought me here will have to take me home.

Rumi

 

Trance medium

Att vara i trance och ta emot budskap från andevärlden har en del skillnader från ”vanlig” mediala förmåga, som jag ser det. När jag arbetar som medium på en sittning eller seans så tar jag emot budskap, bilder, känslor från anden (dvs någon när och kär till personen framför mig), jag tolkar dessa med mina ord, mina upplevelser och min referensram. Jag ser mig som en tolk och gör min bästa förklaring av det jag får till mig. Jag förklarar det jag ser, känner, hör och upplever.

Jag behöver hela tiden vara ren i mitt sinne och till det jag får till mig, ge det en sådan klar och ärlig beskrivning jag kan utan att själv bedöma, rannsaka eller förvränga informationen. Det är upp till mig, min dagsform och mitt kära lilla ego hur öppen jag är och sann att dela det.

Att vara i trance gör det hela enklare som jag ser det (om man ser det som enkelt att gå i trance förstås), jag tackar min kära kropp för den förmågan. Och mitt sinne som vet att det ärligaste och bästa är att låta andevärlden tala fritt och utan dess inverkan. När jag försätter mig i trance så känner jag hur hela kroppen blir avslappnad och upplevs orörlig (jag kanske rör mig men det är inget jag har kännedom om själv isf). Det känns som jag är i hypnos. Jag är en betraktare av vad som sägs men minns inget, hör bara orden precis när de strömmar fram ur min mun men skulle inte kunna återberätta hela budskapet efteråt även om jag har en känsla av essensen eller att några ord dröjt sig kvar.

Det råder faktiskt viss avundsjuka även inom mediumyrket och jämförelsen är stor över varandras metod, arbetssätt och inte minst utbildning. Jag gör mitt bästa för att avskärma mig från detta, då jag ser att det ännu en gång är våra egon som talar. I våra sinnen (egon) är vi alla olika, vi är åtskilda och vi är ensamma. I kärlekens som strömmar genom andevärlden så är vi alla ett. Vi får hela tiden budskap och känslan av att allt är enigt, allt är kärlek och allt är gott. Jag väljer att ta emot de budskapen och tro på det jag upplever. Jag vet åtminstone som människa utan den andliga tron eller inte, att när jag väljer att fokusera på det goda i människan och kärleken till livet så mår jag mycket bättre och allt känns bra.

Jag är så tacksam för förmågan att förmedla dessa budskap. Jag bugar av respekt för mitt intellekt som väljer att arbeta som medium trots viss skeptism. Jag bugar än djupare för mitt hjärta (och själ) som visat mig vägen till något högre inom mig själv och i världen. Jag tackar för tilliten som Gud gett mig en rejäl dos av och för livsvägen som jag går på.

Tack ❤

 

Trancemedium

När jag under Ljuskvällen blev presenterad som Sofia Savita Norgren Trancemedium och klev upp på scenen inför 260 personer så hade jag en gammal föreställning om att jag skulle darra som ett asplöv och staka mig ansträngt men inte då…

Jag kände mig helt förankrad och såg ut över folkhavet (kändes som hela Rättviksparken var fullsatt). Kropp och röst var som en coolbris, jag noterade det förvånat innan jag gjorde mitt trancemedialaframträdande som jag aldrig gjort något annat. Min kropp och mitt sinne var förberett och redo, min tidigare ängslan att egot skulle göra sig besvär och hålla kontrollen var helt bortblåst. Sinne (ego), kroppen och själen var i total harmoni för att göra sitt högre syfte denna kväll, lämna över kropp och röst till andevärlden och dess budskap.

Sååå tacksam! Såååå tacksam att få vara en del i den nya tiden och att just lilla jag kan bidra på mitt lilla vis. Vi har alla en del att uppfylla och känslan när vi finner den delen och utför den i total enighet med alltet och oss själva är alldeles magisk.

Namaste

Tack till alla varma ljusa vänliga människor som var där och ärade just mig att framträda inför er. Det kunde inte varit en mer kärleksfull och trygg första gång för mig att beträda plattformen som Trancemedium. Tack ♥

 

Hälsomässa

Vill tipsa om Rättviks egen hälsomässa (jag kallar det andligmässa) den 29-30 september. Under lördagkvällen så närvarar jag vid Golden Pen´s workshop och gör ett trancemedialt framträdande.
Vill du veta mer om just den kvällen så sök information på Golden Pen på Facebook eller maila mig: mail@sofianorgren.se

 

No death

 

Trancemedial

Att träffa Moria Hawkins var som att träffa Mrs Marple eller någon annan engelsk dam med pondus. Det kändes vissa stunder som jag gick i skolan på 30-40 talet och blev tagen i örat av fröken, tillrättavisad från mitt skratt och entusiasm för att stå rak i ledet och göra som fröken säger. Och det var helt underbart, för hon såg oss och vår gåva och utvecklade oss där vi var med kärleksfull blick och humor. Jag skulle vilja gå fortsättningskursen bara för att få träffa henne igen.

Och alla frågor som hon fick om öppna och stänga chakran, andevärlden som stör i natten, ritualer hit och dit… de svarade hon lugnt med att använda sitt sunda förnuft. Varför i hela friden skulle andevärlden vilja störa min nattsömn, svarade hon. Och att öppna och stänga sig var för henne helt överreklamerat. Hon hade en inledningsprocedur och en avslutningsvis. Den inledande var att hon satte sig för att samla sig och hade intentionen att välkomna andevärlden. Och den avslutande var att hon hade intentionen att avsluta. Thats it!

Jag bara älskar det! Så enkelt och så sant (för mig). Jag slukar hennes sunda förnuft med hull och hår, det klingar igenkännande med var jag kommer ifrån och mina värderingar.

Trancen var mycket enklare och lättare för mig nu, hon fick mig direkt att släppa prestation och resultat och istället se helgen som ett experiment. Just enjoy it! Have fun!

Och nog hade jag skoj, därav lite hutningar åt mitt håll, min entusiasm var det som stod i vägen för mig själv. Jag känner andevärlden så tydligt, jag känner när de  är nära och då tar min iver och förtjusning över energin i min kropp och jag förmår inte ’blanda’ mig så väl som jag kanske önskar. Så jag tränade och tränade. Och sen blev det lättare för mig att slappna av, kontrollera min glädje, stilla mig och vara lugn och som hon säger: Just relax, let the spirit blend with you. Jag tackar Yogan och min kroppskännedom för det, att jag verkligen kan slappna av i de flesta lägen om jag bara kommer ihåg att göra det. Så nu tränar jag för fullt med mig själv och ’min vän’. Jag fångar tillfällen att stilla mig och välkomna henne. Så att vi möts och lär känna varandra på ett närmare plan så att säga.

Trance är verkligen min grej. Det är helt magiskt och jag kan inte sätta ord på det. Men som ”vanligt” medium så är jag mer som en tolk. Jag kommunicerar något som andevärlden vill säga. Jag får till mig bilder, ljud, känslor, ord osv för att kunna förklara det för mottagaren. Men att vara i trance är något (för mig) mycket större, i alla fall är det mycket behagligare. Jag låter min vän från andevärlden mötas och ’blend’ med min energi. Det är som att en banan och en jordgubbe mosas kärleksfullt ihop till en ljuvlig smet (konstig liknelse, jag vet). Kan faktiskt inte förklara det, det är magiskt och jag skulle kunna sitta i timmar (känns det som) och bara vara i den energin. Jag bara är! Och sen att jag kan upplåta min röst för deras ord, det är ju bara beyond all. Jag förstår inte ens själv. Jag behöver inte förstå, jag kommer nog aldrig att förstå och det spelar ingen roll för innerst inne så bara vet jag.

 

 

Trancemedium

Den här helgen fördjupar jag mina kunskaper som Trancemedium med läraren Moira Hawkins. Jag har tagit två Trancemediumkurser förut för Maggie Nath och känner nu att det är dags att ta det en nivå till. Inte för att kurserna lär ut något annat än Trance men verktygen (läs: vägarna att försätta sig i trance) är nog olika för personer och lärare, men det viktigaste för mig är att jag nu mognat mer i min egen resa. Det andliga är här med mig för att stanna och jag vill gärna vara mer öppen för att ta emot än mer av dess kärlek, budskap och omvårdnad.

Vi började kursen igår kväll och den fortlöper hela helgen så jag återkommer och berättar mer lite senare. Den är arrangerad av Leksandrum och försatt i en vacker bystuga i Ytteråkerö utanför Leksand.

 

Medial gåva

Det är en utmaning att stå still och se vad livet vill visa mig för vägar. Och när vägarna uppenbarar sig så märker jag att jag ibland sakta och lite stretsamt (läs: tveksamt) går åt dess håll även om de alltid ger mig mening och glädje. Jag ser det som att vägen alltid är utpekad, oftast rak och tydlig om, eller snarare när jag lyckas släppa mitt härliga lilla ego, besserwissern där inne som tror sig veta bäst och veta mer… mer än livet – daaaaa!

Tydliga sådana vägskyltar har länge pekat på min andliga väg, min medialagåva. Gåvan som jag ofta föringar och förklarar att den har vi alla, den är inge märkvärdig, den finns hos dig och hos mig. Och jag vet att det faktiskt är så, vi besitter den alla. Sen hur utvecklad och finstämd den blir, vibrationen, är det som avgör hur väl vi lyckas motta kommunikationen.

Jag ber varje dag om mer andlig kontakt. Det är min högsta önskan, då det för mig är det högsta, när vi inser ’deep inside’ vilka vi verkligen är. När jag ser och verkligen förstår vem jag är då vet jag att jag är du. Allt är ett. Allt är samma. Så med den intentionen vem är jag att hålla mina insikter och min gåva för mig själv, främst när andra efterfrågar min hjälp.

Jag tror att det är mitt kära lilla ego (väldigt stort i vissa frågor) som satt sig på tvären. För när jag är i mitt högre jag, öppnar upp för det andliga, det mediala så släpper egots kontroll. Tvångströjan faller och jag kan flyga och färdas bortom sinnets begränsningar. Och det är läskigt för egot som gärna vill fängsla mig med skärp och livrem, det är läskigt nu när jag skriver det här inlägget men sanningen är att det är helt gudomligt befriande, lätt och ansträningslöst för mig och min själ att vara i den här kontakten. Det som är lätt är rätt. Jag råkar ha väldigt lätt för att försätta mig i det här tillståndet och jag vill gärna vara här mer. Livet har visat mig vägen jag kan välja och jag ber om modet och förståndet att skrutta iväg på den med lätta steg och barnets nyfikenhet på vart det leder.

 

Nya tiden

Spirituality in a multidimensional Reality 

Inte var söndag förmiddag man får möjlighet att träffa Carl-Johan Calleman, Dannion Brinkley, Alexander Markus,  Jörgen Gustafsson och 100 andra intressanta människor och vid Falun Gruva dessutom. Livet blir än mer magiskt!

Vad ska jag säga om dagen som började med att jag var ’host’ för detta fina event, ett andligt seminarium om den nya tiden, Mayakalendern, andra dimensioner och länken till våra egna uppdrag, länken som pulserar inom oss alla. Det är en spännande tid vi lever nu och det är hisnande att just du och jag har valt att leva precis just nu av alla reinkarnationer.

Efter timmar på seminariet så hann jag hem och landa lite innan nästa avfärd, en privatseans vid Ösjön och Haganäs. Det känns än mer meningsfullt att arbeta som medium efter mötet med herrarna idag. Det är viktigt att vi verkligen börjar förstå, inse och till och med känna av den andra världen. Den världen som är närmare än vi kan tro men ännu osynlig för ögat för de flesta.

Om vi bara öppnar upp våra sensorer och vårt sjätte sinne så kan vi inte längre ignorera verkligheten som börjar skönjas, vi inser att vi är mycket mer än våra kroppar, våra känslor, våra tankar – vi är energi, vi är spirituella.

If  it´s not funny
It´s not Spiritual!

Dannion Brinkley

 

 

Sök innehåll