Artiklar med etiketten ‘Skrivande’
Guds instrument
När kroppen uttrycker kärlek
Ditt innersta väsen är kärlek. Du är skapad i kärlek och Du är själva skaparen och skapelsen. Du är kärlek. Din kropp är Din egen kärleksförklaring till Livet, det liv Du valt att leva just nu. Den må inte se ut och röra sig som sinnet önskar, men den är skapad till gudomlig perfektion.
Låt det gudomliga uttryckas genom Din kropp och Du fyller kroppen med kärlek. Kroppen är Guds instrument, det är kören och dirigenten och självaste tonerna är Gud. Släpper Du fram Guds toner genom Ditt instrument? Låter Du Din kropp blomma i den fulländning den är? Verka i sin kraft? Använda sina talanger? Följa sin kallelse, passion och glädje?
När Du gör det lever Du i kärlek, till Din skapare och Din skapelse. Till Livet och till Dig själv.
Tillåter Du kroppen uttrycka sin glädje, sin frihet… sin kärlek? Tillåter Du Dig själv att vara Du, att verka genom Gud?
Savita
Evig glädje
Mitt liv är inte annorlunda än det var förut, för på ett plan är det lika. Jag har fortfarande kvar blandade känslor, ena stunden glad, nästa ledsen, går från förvirrad till klarhet, från kraft till kraftlös. Vemod byts mot beslutsamhet och ilska till godhet.. och tvärtom. Det är ett spektrum av känslor. De kommer och går. Hela tiden i ett konstant flöde, den ena känslan avbyter den andra. På så vis är det lika för mig än idag.
Men, mitt stora MEN är att nu kan jag (allt som oftast) vilsamt betrakta allt detta. Jag iakttar min känsla av sorg. Likaså med min ilska. Min glädje. Min rädsla. Min oro. Min energi. Min trygghet. Jag stannar och betraktar den ena känslan som avlöser den andra. Jag vet att de avlöser varandra. Jag vet att det sker per automatik. Jag vet att inget består. Allt är föränderligt. Och i synnerhet mina känslor.
Och däri ligger den största glädjen och lyckan – i att betrakta allt detta. Du kan fråga dig precis som jag, vem är det som betraktar detta? Om jag nu inte är mina känslor, kan ju omöjligtvis vara allt detta som sveper in och ut – så vem är jag då? Den som består brukar jag tänka. Den som består alla känslor, tillstånd, tankar, personligheter, den som består själva kroppen och livet själv – den är jag. Det eviga. Och den är Du med. Det är den insikten som skänker den största lyckan! Den insikten gör mig så himlans glad – glad att vara jag!
If you don´t move – everything will move around you.
Yogi Bhajan
Andrum
Min dator beter sig underligt, antar att den behöver åka på Mac-service… eller så är det mitt önsketänkande om en ny MacBook Air som börjar manifesteras. Hur som, datorn får stanna hemma när jag åker till Stockholm över helgen. Bloggen får liiiitet andrum – tillbaka snart.
Kär i mig!
Yogan styrde mig ifrån det hetsiga yrkeslivet, andligheten har följt mig sedan jag var barn, Oneness ledde mig genom lidandet och till friden och alla samtal med min terapeut, ja livet i stort och smått har bidragit till min inre resa – min process. Och så igår så såg jag den röda tråden och fann namnet på processen som jag är i nu, kanske alltid varit i, men känns högst aktuellt våren 2014.
Det var när jag berättade för en yogadeltagare hur jag ser hennes förändring – du strålar och du lyser, sa jag till henne. Och då svarade hon: Ja jag känner mig kär i mig själv! Och där och då damp polletten ner, det är precis det min resa handlar om – att bli kär i mig själv!
Kär i mig själv!
Ska bli mina nya ord att ta med mig i vardagen, i livet, i böner, i min intention. Det ”räcker” med den förälskelsen, den sveper om allt jag längtar efter. När jag är kär i mig själv, älskar jag livet, älskar jag andra – älskar jag min skapare.
Dagens bön
Idag ska jag sätta mig och be. Jag ska be om att få se vad som hindrar mig från att slutföra mina böcker. Att jag inte tänkt på det förut, så självklart att jag behöver be att få se vad som ligger och hämmar mig, i mig själv. På något omedvetet plan så har jag en stor spärr till att slutföra mina böcker, nya idéer och kreativitet blommar upp och bloggen får så gott som en daglig dos av budskap men när jag ska till att skriva klart och redigera min bok (mina böcker) då åker en mur av motstånd upp.
Det är så enkelt när vi väl visas vad som motståndet består av. Men för att se det behöver vi behöver vi be om hjälp, ifrån vårt högre jag, det gudomliga. För enda sättet att medvetandegöra något omedvetet är att vända sig dit – till källan som vet.
Jag minns så väl när jag fick se vad som (på ett omedvetetplan) styrde mitt stora kaffebegär – och vips när jag väl hade sett det och insikten trillat ner så var begäret borta. Och nu har jag inte druckit en droppe kaffe sedan dess.
To see is to be free.
Sri Amma Bhagavan
Jag vet att det är sant, när jag ser så blir jag fri. Själva laddningen ligger i det omedvetna, den försvinner genom att medvetandegöras, luckras upp som en dimma av gryningen – i ljuset.
Så istället för att be om kraft, energi, motivation till att slutföra det skrivande som jag påbörjat så ska jag be om att få se vad som hindrar mig. Vart mitt motstånd ligger och vart det härstammar ifrån. Rullar ut yogamattan på altan, virar in mig i en filt och riktar mina böner till att få bli medveten om mitt motstånd och dess rot.
Amen
Alla lika
Ingen människa (eller djur och natur heller för den delen) är andligare än någon annan. Vi är alla andliga – spirituella väsen. Gudomliga själar, i skapelsen. Var och en av oss speciellt utformad för just det här (jorde)livet. Några formas till att inte alls intressera sig för andlighet och vissa ägnar sitt liv åt det – men ändå är alla lika andliga. Busschaufför, förskolelärare, kirurg, psykolog, gruvarbetare, djurskötare, kapten, städare, präst, arbetslös eller sjukskriven, gammal eller ung – andligheten finns inom oss alla, det är själva livet i oss och har inget att göra med vad vi gör eller hur vi väljer att leva. Det kan aldrig tas ifrån oss. Andliga (eller själar) är det vi är.
Vissa studerar mer och får en större förståelse och kunskap om just andelivet – det eviga. Och söker kanske mer aktivt den närvaron i form av bön och meditation och upplever på så vis större medvetenhet – men oavsett hur stor eller liten medvetenhet om just andlighet så är vi alla lika andliga. När det kommer till vår sanna natur, den som gav oss (jorde)livet och den som följer oss efter döden, så är vi alla ett.
Känn Dig aldrig någonsin underlägsen när det gäller andlighet – Du är andlig, det är Din sanna natur oavsett om Du väljer att upptäcka det nu eller efter det här (jorde)livet – Du är en evig själ som just nu upplever jordelivet i en mänsklig kropp.
Stanna kvar
Var trött imorse, helgens Onenesskurs och två yogakvällar på rad processar för fullt i kropp och sinne och som grädde på moset ska jag gå Sorgebearbetningskurs om några dagar. Allt är dock precis som det ska. Jag är inte rädd nå längre för att möta mitt inre, även om det visar sig med dåliga sidor, negativa tankar och jobbiga känslor. Jag förstår att det är något vi alla bär på, både i större och mindre utsträckning men framför allt medvetet eller omedvetet.
Förut trodde jag mitt liv var på topp, att det bara var att fort surfa vidare på lyckovågen. Då hann liksom inte de inre känslorna ikapp (och inte själen heller för den delen) så jag trodde mig vara utan dem. Men icke. De var där. Och de gjorde sig (gör sig) tillkänna när jag stannade upp.
Sen var det en tid, som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med dem. Så jag kände på dem ömsom flydde ifrån dem. Och kämpade ofta med att förändra dem.
Tills nu, de senaste åren och mycket tackvare Oneness som jag verkligen vågar möta dem fullt ut. Se mina fulsidor, uppleva mina negativa tankar, se på mina karaktärer. Jag vet att de inte kan ändras. De bör accepeteras. Och med den insikten följer en sådan enorm sinnesro, som jag aldrig kunnat ana, och inte nog med det, det bubblar glädje ur det också.
Jag förstår att det låter som en klyscha (iaf lät det så för mig), men sanningen är den att jag vet att jag inte är mina tankar, inte heller mina personligheter och inte mina känslor. Not. Och för att komma på det så kan jag betrakta tankarna, den ena positiv, den andra negativ, den ena glad, den andra sorgsen. Jag kan betrakta mina personligheter som sveper in och ut – helt automatiskt – under en dag; mamman, dottern, vännen, författaren, yogaläraren, kompisen, kunden… jag kan uppleva känslorna en efter en, ingen stannar kvar, de kommer och går. Allt sker automatiskt. Oavsett om jag lägger mig i eller inte. Och det Oneness har lärt mig är att jag behöver inte ödsla tid eller energi på att lägga mig i, det är som det är och inget jag gör kan förändra det. Däremot transformeras mitt liv till sinnesro och frid ju mer jag stannar kvar och betraktar det som är – oavsett hur jag mår och vad tankarna har att säga om det – jag stannar, jag betraktar. Jag känner frid. Jag blir glad.
Glad – för att på något högre plan så inser jag att det inte är jag.
Så åter till min morgon, jag stannade med min trötthet, tog till och med en power nap på 5 min innan jag gick med barnen till skolan och jag såg och accepterade mina tankar, lät dem vara som de var. Och vips, som i ett trollslag så var tröttheten transformerad till energi, sinnet glatt och fritt igen.
Det är inte svårare än så. Det är en peace of cake. För den som vågar stanna kvar.
Vara en kanal
Snön kom tillbaka och blåsten viner runt husknutarna. Jag kurar inne, landar i mina good feelings. Det är så viktigt att stanna upp ibland, gärna flera gånger dagligen och vara med det som är. Invänta nästa steg. Jag drog ett Osho-kort igår när jag gick och la mig, med frågan om min bok. Och fick kortet: Mognad. Att nu var jag mogen att skörda frukten (typ). Jag ber om hjälp i processen och att slutföra boken. Jag vet att jag inte klarar det själv. Åren har visat mitt svajande motstånd och min envisa (inre) kritiker som släcker glädjen och hoppet… får tangenterna att tystna.
Jag ber om att lyftas över detta. Ges glädje, passion och energi till mitt skrivande och att bok efter bok skall slutföras. Jag ber om att orden ska ges mig, skrivas genom mig. Att boken ska formas och färdigställas – bli klar. Jag ber om att få vara en kanal.
Amen
Just start
As you start to walk out on the way, the way appears.
Rumi
Vårkänslor
Jag åker aldrig karuseller men kan tänka att det är så där extra pirrigt och förväntansfullt alldeles när Bergodalbanetåget startar. Precis som våren, det är som allra bäst när asfalten öppnar upp sig, de sista snödropparna letar sig ner i rännan, fåglarna sjunger för full hals och solen strålar som aldrig förr – då känns livet i mig extra hoppfullt och pirrigt. Då vet jag att det bästa är att vänta. Sommaren är på intåg och det med dunder och brak.
Idag har jag rullat ut yogamattan på altan och virat in mig i farmorspläd och gassat vårsol med en kopp thé i handen. Livet vaknar i mig, mer hoppfullt idag än för några dagar sedan. Kanske är det våren eller så går sorgen i cykler. Lämnar ett tag för att svepa in igen. Hursom, den får komma när den kommer. Sorgen behöver sitt utrymme likväl som glädjen. Undrar om jag inte har mer tillbakahållen glädje än sorg i mig. Eller så har jag undanhållit dem båda. Nu är jag inte rädd för att möta sorgen nå längre, även om det inte känns så himla lattjan när den kommer, men det är väl så det är med sorg – den är sorgsen.
Livsglädjen vill jag finna, den där sanna bubblande och sprittande glädjen. Den barnsliga livsnyfikna glädjen. Källan till den ligger med all säkerhet där under sorgen. Jag tar en dag i taget, låter den visa sig som den vill vara och möter de känslor jag ska möta. Vet att det är inte min uppgift att styra känslorna, enbart acceptera dem som de är och välkomna dem när de kommer.