Yogan genomsyrar hela mitt leverne, hur jag vill vara som människa. Det är det yoga handlar om, att upptäcka sig själv. Karriär är en bit som inte känns viktig längre. Det viktiga är att vara med barnen, att få mer tid för familjen, förklarar Sofia.
Ur Dalarnas Tidningar och deras reportage om mig. Här kan du läsa hela texten om du vill: BT
Idag packar vi in barnen i bilen och åker ner mot Arlanda, flyget till Thailand är i sikte och en välbehövlig semester efter en intensiv höst. Sol, bad och familj kommer att vara mitt fokus… och så någon skön thaimassage och god grönsakswok förstås och har jag tur hinner jag läsa några rader i en intressant bok innan jag somnar på kvällarna. Jag kommer lunka på i mitt SnigelmammeTempo och välja Happines varje dag!
Blogginläggen kanske kommer tätt eller så blir det kanske inga alls, jag kan inte säga, jag har lovat mig själv att följa lusten och fånga stunden. Jag tar dagen som ett oskrivet blad (ännu fler oskrivna blad, hehe drog en parallell till mina barnboksmanus som ligger i arkivet ”här uppe”. Bilden nedan visar tydligt hur överfyllt det är).
Och för alla er som vill prova Yoga eller är redan inbitna så vill jag bara påminna om att vårens yogaklasser startar i februari och du är varmt välkommen, kika in under Yoga och Veckoschema.
Choose Happiness!
For many years I worked in palliative care. My patients were those who had gone home to die. Some incredibly special times were shared. I was with them for the last three to twelve weeks of their lives. People grow a lot when they are faced with their own mortality.
I learnt never to underestimate someone’s capacity for growth. Some changes were phenomenal. Each experienced a variety of emotions, as expected, denial, fear, anger, remorse, more denial and eventually acceptance. Every single patient found their peace before they departed though, every one of them.
When questioned about any regrets they had or anything they would do differently, common themes surfaced again and again. Here are the most common five:
1. I wish I’d had the courage to live a life true to myself, not the life others expected of me.
This was the most common regret of all. When people realize that their life is almost over and look back clearly on it, it is easy to see how many dreams have gone unfulfilled. Most people had not honoured even a half of their dreams and had to die knowing that it was due to choices they had made, or not made.
It is very important to try and honour at least some of your dreams along the way. From the moment that you lose your health, it is too late. Health brings a freedom very few realise, until they no longer have it.
2. I wish I didn’t work so hard.
This came from every male patient that I nursed. They missed their children’s youth and their partner’s companionship. Women also spoke of this regret. But as most were from an older generation, many of the female patients had not been breadwinners. All of the men I nursed deeply regretted spending so much of their lives on the treadmill of a work existence.
By simplifying your lifestyle and making conscious choices along the way, it is possible to not need the income that you think you do. And by creating more space in your life, you become happier and more open to new opportunities, ones more suited to your new lifestyle.
3. I wish I’d had the courage to express my feelings.
Many people suppressed their feelings in order to keep peace with others. As a result, they settled for a mediocre existence and never
became who they were truly capable of becoming. Many developed illnesses relating to the bitterness and resentment they carried as a result.
We cannot control the reactions of others. However, although people may initially react when you change the way you are by speaking honestly, in the end it raises the relationship to a whole new and healthier level. Either that or it releases the unhealthy relationship from your life. Either way, you win.
4. I wish I had stayed in touch with my friends.
Often they would not truly realise the full benefits of old friends until their dying weeks and it was not always possible to track them down. Many had become so caught up in their own lives that they had let golden friendships slip by over the years. There were many deep regrets about not giving friendships the time and effort that they deserved. Everyone misses their friends when they are dying.
It is common for anyone in a busy lifestyle to let friendships slip. But when you are faced with your approaching death, the physical
details of life fall away. People do want to get their financial affairs in order if possible. But it is not money or status that holds the true importance for them. They want to get things in order more for the benefit of those they love. Usually though, they are too ill and weary to ever manage this task. It is all comes down to love and relationships in the end.
That is all that remains in the final weeks, love and relationships.
5. I wish that I had let myself be happier.
This is a surprisingly common one. Many did not realise until the end that happiness is a choice. They had stayed stuck in old patterns and habits. The so-called ‘comfort’ of familiarity overflowed into their emotions, as well as their physical lives. Fear of change had them pretending to others, and to their selves, that they were content. When deep within, they longed to laugh properly and have silliness in their life again. When you are on your deathbed, what others think of you is a long way from your mind. How wonderful to be able to let go and smile again, long before you are dying.
Life is a choice. It is YOUR life. Choose consciously, choose wisely, choose honestly. Choose happiness.
Kände lycka, när jag idag fick mina underbara AffirmationsArmband som silversmed Erik Grind har gjort till mig. Jag har haft sju stycken sedan tidigare (som en annan silversmed har gjort) men ett har gått sönder och några ligger på botten av Mälaren, de gled av när jag badade förra sommaren och sedan dess har det varit en saknad. Men under tiden däremellan och fram till nu så har de nya affirmationerna (ord som betyder mycket för mig) mognat fram.
Erik har gjort fem nya armband, jag hade två kvar sedan tidigare och för mig känns det rätt att ha sju stycken, då vi har sju chakran (de stora) i kroppen och sju är mitt själsnummer. Sju för mig står för helhet.
Sedan tidigare hade jag texterna: Min rätta väg och Kropp Sinne Själ. Det är en påminnelse till mig själv om att leva i balans, balans mellan kroppen, sinnet och själen. Och modet att våga gå min egen väg, den väg som mitt hjärta viskar till mig.
De nya texterna är: Savita, en uppmaning om att släppa fram solen inom mig, våga vara jag oavsett vad andra tycker om mig. Satya, att vara sann. Sann emot mig själv, sann mot andra, söka sanningen om mig själv. Ett armband har orden Shakti och Shiva, som för mig symboliserar balans mellan min feminina och maskulina sida. Ganesha, den stora vita elefanten som tar bort alla hinder och bär mig fram i livet. Ganesha är även den som författaren tillber när den vill skriva.
Och så är det sjunde armbandet helt blankt, utan text. Det vill visa mig att vila i tillit till att allt är omhändertaget och livet för mig fram. Jag behöver inte veta alla steg, vilka vägar som ligger framför mig, jag kan känna full tilltro till att allt kommer till mig och det enda jag behöver göra är att njuta av stunden som är just nu.
Jag kan välja, jag säger JA till Livet!
http://www.youtube.com/watch?v=BxapLrIUZXI&feature=related
Närhelst du hyser kärlek, älska helhjärtat och var aldrig rädd för att visa din kärlek.
Låt din kärlek vara som en öppen bok, vilken alla själar kan läsa.
Eileen Caddy
Har nyss svepet in mig in en filt i Yogastudion och lyssnar till ljuv musik med tända ljus. Nu blir det lite ’egentid’ med blogg, inspirationskort och ljusbehandling innan kvällens yogapass.
I fredagsnatt låg jag vaken i månens sken och grubblade och grät. Jag fångades av min oro och stress igen och den höll sig krampaktigt kvar. Ett tag stod jag med tårar i ögonen och kikade ut genom fönstret och bad. Viskade tyst min bön om hjälp och sände ut den mot den stjärnklara himlen.
Började lördagsmorgonen med att ta vid där jag slutade, städa yogasalen och sen var det en djup och gripande (Osho) DynamicMeditaiton, DET och samtal med Nogge om min stress, ett samtal till fina mor och sen var det som att allt var som bortblåst. Jag stupade utmattad hem efter meditationen, kände mig absolut helt tömd och slut, en riktigt skön känsla och efter den så kom handlingskraft och energi, tog i tu med min Att-Göra-Lista och den har jag betat av med glädje hela helgen.
Så vad gör väl en sömnlös natt i månsken när jag har förmåga att vända stress, oro och ångest genom kraft och energi och därefter få vila i frid och harmoni igen. Ingenting. Inser att allt nog är som det ska. Jag är människa, jag påverkas av värdsliga ting (som Karlsson på taket säger, äsch vad är det, det är ju bara värdsliga ting) och jag har också förmågan att själv ta mig ur dem.
* * *
Måste berätta om min fina Inspirationskortlek, den fann jag på en flygplats i Indien. Det var så underbart att gå in i Indiens flygplatsbutikerna som många var fyllda med OshoBöcker, yogaböcker, meditationsskivor, ’andliga’ kortlekar och spel… jag det var bättre än att gå in i en godisbutik.
Kortet jag drog heter Leadership och vill visa mig att jag skall tro på att jag är en ledare och jag har förmågan att inspirera andra, vilket ni kära läsare hela tiden bekräftar men som jag så många gånger själv förminskar i rädsla att vara stor på mig, ta mig själv på för stort allvar. Så ikväll tar jag med mig kortet in i hjärtat och känner på dess budskap och min rädsla, går på djupet och ser var som gömmer sig där.
Tack för att Du läser min blogg. Tack för att jag får den fina möjligheten att dela.
Namaste
Yogasalen passar förträffligt till minidisco för 20-talet åttaåringar (och sexåriga Maya och ettåringen Izabelle, som förövrigt är drottning på dansgolvet) märker vi när vi firar Oscar under gårdagskvällen. Vi leker lekar som dansstopp, limbo och lite bollkastning. Kvällen flyter bra och barnen verkar glada, min mamma säger alltid att glada är barn är aktiva och högljudda, så det verkade väldigt glada. Det blir bara gråt två gånger, en gång gråter Oscar och en annan gång hans bästa vän. De gråter för att de åkte ur dansstopp, det är inte värre än så.
Vi är trötta och nöjda hela familjen när vi släcker ner och vänder hemåt. Städningen den tar jag imorgon…
* * *
Inlägg från förmiddagens facebook-status;
09.10 sveper jag lugnt in i Yogasalen för att under några timmar lyssna på ljuvmusik och göra en storstädning efter gårdagens minidisco…
09.29 snubblar jag ut och inne ligger 20 yogisar nerbäddade under filtarna och ska inleda dagens pass…
…tiden där emellan har jag skrikit (i mitt inre över att heeeeelt ha missat att jag lånat ut lokalen till en yogaworkshop, jag visste iofs att de skulle vara där idag men i mitt luddiga sinne så mindes jag att det var först på eftermiddagen) och rusat fram med sopmoppen och försökt få med alla chipssmulor och gnott med skurmoppen i hopp om att alla dricka-kletiga små fotavtryck ska släppa, mumlat oavbrutet massa ursäkter till instruktören och sänkt mitt huvud i skam mer och mer mot golvet ju fler yogisar som tassat in och på min vänstra axel sitter en dryg jeppe och klagar på mig och någon annanstans sjunger en annan att det var dags att släppa den fina rena fasaden och våga visa lite smuts i hörnen!
* * *
Hemma igen. Glider matt ner i fåtöljen med en kopp lugnande kaffe och småler åt att jag i min hast glömde rycka ner ballongerna i taket 😉
eller rättare sagt, Min väg!
Jag fick ett fint mail igår, från en kvinna som upptäckt min blogg via Facebook. Hon skrev till mig eftersom hon kände att vi levde liknande liv, att jag gått den väg hon ville gå… och när jag skrivit mitt svar till henne så kände jag att svaret kanske kan inspirera andra.
Tack för ditt mail! Roligt att du tar kontakt och känn dig inte närgången, jag lever så öppet jag kan med mitt liv och hur det ter sig, jag vill dela och inspirera i båda medvind och motvind och det är därför jag bloggar. Så när du berättar att du ’funnit’ min blogg och blivit nyfiken så känner jag att min målsättning når fram och längre än jag anar. Så tack!
Jag bestämde mig för några år sedan att sluta jaga egots väg, sluta lita på mina tankar och istället följa mitt hjärta, min passion och ha full tillit till att ’livet’ vägleder mig.
Livet för mig är Gud, Universum, en högre kraft som finns inom oss alla och det är den som vibrerar i min kropp och sjunger i mitt hjärta… när jag väl bestämmer mig för att lyssna.
Och vägen tror jag för oss alla är att följa den där passionen, sången i hjärtat. Följa den väg som går lätt och ansträngningslös. Säga nej, eller sluta gå den väg som inger motstånd i livet och i kroppen.
Jag blev coachad av en vän här i våras om mitt liv som mamma, efter som jag inte vill hamna i den stressade manteln nå mer, den stressade mamman som går på högvarv och är lättretlig… jag ville vara en Snigelmamma, en mamma som har tid med barnen. Kan gå till skolan med barnen i lugn och ro, i deras takt i jämförelse med innan sladda in med bilen i sista sekund. En Snigelmamma har tid, är närvarande. Lyssnar. Ser. Fångar upp barnens mående och det dom är i. En Snigelmamma som har råd att vara hemma…
… och i höstas så blev jag trebarnsmor, vi blev familjehem åt en flicka (då 10 månader) och nu är jag hemma den första tiden med henne på heltid och vips så hade Universum gett mig det jag bett om. Tre barn (har jag önskat sen jag var liten) och råd och tid att vara Snigelmamma.
Mitt hjärta sjunger också om att skriva barnböcker och krönikor. Yogan är givetvis den största delen i mitt liv, den genomsyrar ALLT, min mammaroll, mina relationer, mitt skrivande, min hälsa – den lever i mig för alltid !
Jag har ingen aning om hur jag ska försörja mig efter den här sk mammaledigheten, men jag väljer varje dag att ha tillit och inte låta oro och ängslan fånga mina tankar igen. Jag väljer att gå in i 2012 och framtiden i full tillit till att jag går på rätt väg (eftersom jag följer min själassång) och att så länge jag går den vägen så så är allt omhändertaget, allt går lätt och ansträngningslöst – allt kommer till mig!
Så mitt råd är att först kanske lyssna till blockeringarna i kroppen – i livet – där det går trögt och där dörrarna stängs. Där du får kämpa och dräneras av energi. DÄR är du (enligt min tro) på fel väg. Där skulle du vänt om, tänkt annorlunda för länge sedan… det kan du reparera nu genom att göra RÄTT.
Och sedan när blockeringarna skingras och prana (livsenergi) börjar flöda inom dig och i livet igen. Då flödar du med framåt i livet, i FULL TILLIT, till att Livet för dig fram och när du står inför val, så stannar du upp och lyssnar inåt. Lyssnar efter sången. Kanske du känner passionen. Kanske du märker livets flöde runt omkring och litar till vad det vill visa dig.
Tänk dig att du är ute och åker bil och den väg du tänkt ta är stoppad i din riktning, det bildas långa köer och du ’tvingas’ ta en annan väg, som sinnet inte tänkt från början, och när du rullar in på den vägen så skingras köerna (blockeringarna) och trafiken flyter på, allt går lätt och du upptäcker något nytt, en ny väg eller kanske får ett nytt mål i sikte.
… jag kan hålla på hur länge som helst som du märker, snacka om roman. Men jag har sagt det mitt hjärta ville dela.
Önskar dig allt gott!
Kärlek & Solsken
Sofia Savita Norgren