2014-12-23
Jag slås av hur jag haft förväntningen och föreställningen att lycka är de där euforiska, sprudlande, glada känslorna som svallar. Och i min föreställning så har egot suktat, strävat och sökt efter att dessa flyktiga stunder ska bevaras och bli till ett tillstånd som stannar kvar. Jag har försökt uppnå något som jag inte är. Och det är den största skammen att inte vilja vara den man är, utan alltid sträva efter att vilja vara lite mindre eller mycket mer, eller ännu smalare och härligt gladare.
Där jag är nu, i medvetenhet om min litenhet, mina begränsningar, mina personligheter och alla mina känslor. Medvetenheten strävar inte efter att förändra, den vill inte bort eller till någonting. Medvetenheten är acceptans, den är frid. Frid över mig själv som jag är. Och den friden är så makalöst mäktig, att verkligen känna att jag är älskad precis som jag är. Och bara den känslan av att någonting ser, vet och förstår hur jag egentligen är och ändå stannar kvar med mig i total kärlek skulle kunna få mig att vilja fly. För det är först smärtsamt att stanna och se min egen litenhet och stora ego, det gör ont… i egot. Men när jag stannar med det som är, med mig själv som jag är, så skingras skammen och jag får uppleva friden över att leva och som den jag är. Fullständigt otillräcklig, spräcklig och avig och det är lycka för mig. Det är min sanna lycka att förmå stanna med mig själv i mörkret av mitt eget varande och låta skammen transformeras till kärlek. Kärlek, frid och glädje över att vara jag.
2014-12-23
I relationer, är problemet inte med den andra, utan med sig själv.
Sri Amma Bhagavan
2014-12-22
Tack för Du valde att vara med under kvällens deeksha på distans. Med tanke på vintersolståndet som slog in i natt så vill jag bara mana till eftertanke om vad du vill släppa taget om och vad du vill välja in i Livet – nu är det gynnsamma energier. Så kvällens budskap från Hazelden och Melodi Beattie känns passande.
Good things coming
Do not worry about how the good that has been planned for you will come. It will come. Do not worry, obsess, think you have to control it, go out hunting for it, or tangle your mind trying to figure out how and when it will find you. It will find you.
Surrender to your Higher Power each day. Trust your Higher Power. Then, stay peaceful. Trust and listen to yourself. That is how the good you want will come to you. Your healing. Your joy. Your relationships. Your solutions. That job. That desired change. That opportunity. It will come to you—naturally, with ease, and in a host of ways.
That answer will come. The direction will come. The money. The idea. The energy. The creativity. The path will open itself to you. Trust that, for it has already been planned.
It is futile, a waste and drain of energy, to worry about how it will come. It is already there. You have it already. It is in place. You just cannot see it! You will be brought to it, or it will be brought to you.
Today, I will relax and trust that the good I need will find me. Either through my leadings, or the leadings of others, all I want and need will come to me when the time is right.
Melody Beattie
2014-12-22
Måndag 22 december 21.50-22.00
Förbered Dig 5-10 min innan genom att sätta Dig skönt tillrätta, Du kan tända ljus och sätta på någon rofylld musik. Om Du önskar ber Du i Ditt hjärta om en intention just för Dig med deekshan, alltså inget Du behöver uttala till mig eller ngn annan, utan en medveten bön i Ditt hjärta.
Jag förbereder mig på samma vis och skickar deekshan via min intention och det gudomligas närvaro kl 21.50-22.00. Efteråt kan du avsluta med att ligga ner i Savasana (ligga på rygg) och vila. Fyll hjärtat med tacksamhet till det Gudomliga som verkar i Dig och i oss alla ♡
Önskar Du ta emot deekshan så skicka mig ett mail, sms eller skriv här nedan i kommentarsfältet (innan kl 21.30, sedan börjar jag förbereda mig) så tar jag med Dig i min intention. Du kan också begära att få gå med i Facebook-gruppen: Oneness Blessings with Savita för att ta del av alla tillfällen och även anmäla din medverkan.
mail: mail@sofianorgren.se
Här kan du läsa mer om deeksha, eller Oneness Blessing som det också heter.
Namaste Savita
2014-12-22
Jag tror på ett liv före döden.
Steen Möller
2014-12-20
Möter upp mina behov. Sätter ord på mina känslor, om så bara för mig själv och inför Gud. Gör mina kärleksfulla val gentemot mig själv och dem jag möter. Kärlek är ett val, en handling. Jag väljer kärleken till mig själv. Jag ger mig själv kärleksfulla handlingar.
Så här inför den stundande julen så innebär det att jag skippar storstädningen, väljer ytputsen. Varit på Vuxet Barn vecka trots att sinnet (läs: egot) ropade att det passar inte alls veckan före jul, men det kan jag säga att det gjorde det visst, det var fem dagar utan en tanke på julen, utan en tanke på något annat än mig själv och mitt inre barn. Jag väljer bio med familjen och följer upp barnens önskemål om middag på O’learys istället för att rulla köttbullar. Jag väljer Sinnesrogudstjänst som fredagsmys och det spontana luciatåget som glädje. Jag saktar ner, trots att sinnet jagar på. Jag väljer närvaro istället för stress. Jag bejakar mina känslor, även dem som sinnet säger ”inte passar till jul”.
Jag är inget proffs, jag stapplar som en nyförlöst kalv. Men precis som den så är jag full av liv, äntligen levande med allt vad det innebär, skrubbsår på knäna och nyfiken blick. Jag upptäcker livet i mig, och det är det livet som är mest outforskat förstår jag nu. Och även fast det känns ovant, obekvämt och annorlunda så ber jag om förstånd att fortsätta leva det – leva sanningen inom mig.
2014-12-19
Varit på en fantastisk Vuxen Barn vecka vid Rosgarns kursgård. En vecka där jag arbetat med att söka kontakt med mitt inre barn och identifera och ta hand om hennes behov. Min intention med kursveckan var att finna förmåga att älska mig själv. Och redan första dagen genomgick jag en otroligt (för mig) viktig process i gestaltterapi inför gruppen, där terapeuten hjälpte mig genom den skam jag burit i 35 år. Jag la ur mig skammen inför hela gruppen och lyfte den i ljuset eftersom skam försvinner i ljus (och växer i mörker). Skam är någonting jag bär över att vara jag, till skillnad från skuld som man oftast bär över något man gjort. Alltså skammen finns i mig för något jag är, och skulden finns i mig för något jag gjort. Skammen stannar i mig tills jag berättat inför en annan människa (eller som här, grupp) det jag skäms över, likväl som skulden släpper när jag återgäldar det jag gjort.
Under hela processveckan så har jag mött mina karaktärsbrister, blivit varse mina fördomar, beteendemönster och rädslor. Jag har lyft allt i gruppen, lagt det i ljuset och för varje delning så har jag känt mig friare och starkare. Jag har också gått emot mina rädslor och arbetat hårt på min ärlighet, att vara ärlig inför mina egna behov. För mig personligen så har veckan främst inneburit att rena mig från skam. Skammen är den som ligger i vägen för min självkärlek. Och jisses vad kärlek jag nu känner till mig själv, till en början blev jag skamsen för all kärlek jag kände, så då fick jag dela om det i gruppen ännu en gång, för att göra mig fri från skamgreppet.
Min tanke om att älska sig själv innan Vuxet Barn veckan var att när jag känner mig lycklig och glad så älskar jag mig själv. Då är jag förälskad i mig. Och tänk själv hur det är med förälskelse till en annan människa, när man är förälskad så förbiser man alla brister och skavanker – man köper hela paketet liksom. Med både ljus och skuggsida. Så nu vet jag hur det är med självkärlek… det jag känner är att kärleken till mig själv är satt i ståtlig blomning och jag inser att kärleken är där genom glädje, sorg, ilska, den är där i mina karaktärsbrister och personligheter – den är där för att jag är jag. Jag älskar mig själv som människa, inte ett dugg perfekt men alldeles vacker, strålande och värdefull. Jag är inte perfekt men jag är helt bedårande fullkomlig precis som jag är. Och det är inte bara en visshet, det är en känsla – jag känner kärleken till mig själv.
Det jag också lärt mig under veckan är att inte överge mig själv när känslor av rädsla, sorg eller ilska kommer. Jag har stannat kvar och suttit med känslan men framförallt suttit och hållit om mitt inre barn. Jag har inte övergett mig själv, jag har stannat kvar. Jag har varit i kontakt med den lilla inom mig hela tiden. Det är kärlek det om något, att stanna med den man älskar även när den känner sig fel, känner sig rädd, känner sig arg, känner sig ledsen, känner sig konstig, känner sig skamsen… att stanna kvar med mig även när jag känner mig ”fel” och gör ”fel” är det enda rätta jag kan göra. För kärleken till mig själv är inte som tidigare villkorad – nu är den villkorslös.
2014-12-13
Mitt liv känns gott, så i himmeln gott. Det här året har ruskat om mig så in i bängen, men nu när jag ser tillbaka så förstår jag varför. Livet ville så mycket mer med mig, livet hade så otroliga gåvor i beredskap och för att ha förmågan att ta emot dem behövde jag ruskas så att beteenden i mig skulle luckras upp och börja falla av. Saker och ting behöver skalas bort för att något nytt ska kunna fyllas på. Jag kan inte vänta mig mer eller någonting annat om allt i mig är fullpackat. Jag behövde göra rum. Livet gjorde rum åt mig, på det viset att det gav mig möjlighet att känna och läka det som låg och tog plats. Och när det läker så är man inte lika fylld av det nå längre. Det lättar…
Och jag har getts en sådan oerhörd längtan, ja en passion, av att studera djupare. Lära mig mer om det oläkta barnet inom mig(oss). Inte bara lära såklart utan mest känna, uppleva för att läka – det tror jag är nyckeln. Bejaka det som gör ont eller känns förlorat inom mig.
Det är en sak att förstå det intellektuellt, det har jag gjort länge nu, ända sedan min kurs på Bara Vara för massor av år sedan, förstått att jag har ett eget inre barn som behöver min kärlek. En anknytning till mig. Och jag förstår så väl, mycket väl, att läkningen är att älska sig själv, det förstår jag också uppe i huvudet.
Men min stora issue är att jag inte känner det. Jag känner inte alltid mitt inre barn, jag vet att hon är där, men jag upplever henne inte. Och hur mycket jag än vet det här om att älska sig själv, så känner jag det inte. Jag känner inte mitt eget värde, jag ser inte min egen skönhet, jag vårdar inte mig själv med kärlek. Jag har inte förmågan att leva det fullt ut, bara glimtar av det. Någonstans tidigt i livet stängde jag av den förmågan. Den som vi ser hos barnen, i alla fall de minsta innan de gjort som många av oss, släckt ner, så ser man kärleken i deras ögon till sig själva. De vet sitt eget värde och de sätter sitt eget mående främst. De vet att de är en gåva till världen och de behöver inte prestera någonting – de är gåvan.
Nu kommer min blogg att ta en paus till nästa helg eftersom jag åker på en kursvecka för Vuxna Barn, där ska jag börja, att omfamna det lilla inom mig – för enligt mig är det länken till det stora.
Vi kommer att få uppleva en ny frihet och lycka.
ACA, löften
2014-12-12
I am loved and accepted unconditionally by my Higher Power.
Who do I think I am to ever refuse this love?
John Bradshaw
2014-12-11
Känner mig inspirerad av livslust och glädje när jag läser boken om Yoga Girl (Rachel Brathen) och tar del av hennes visdom och vackra bilder. Kärleken till Yogan bara växer och med den kärleken till mig själv och livet.
Sida 64 av 483« Första«...1020...6465...7080...»Sista »
