Gud verkar
Gud gör för oss vad vi inte klarar själva.
Anhörigvecka
Den här veckan har jag deltagit på en Anhörigvecka och bearbetat och lärt mig om mitt medberoende. Det har varit en process som fört mig ut och in, upp och ner i mig själv. Det var länge sedan jag gråtit så mycket under en och samma vecka och samtidigt var det länge sedan jag skrattat så mycket. Igår vände jag hemåt fylld av värme, värme, värme och K Ä R L E K till mig själv, gruppen, processen, 12-stegs programmet och min framtid. Jag mår helt fantastiskt!
Siesta
Söndags-siestan infinner sig, min time out från Cyberspace. Men upphållet blir i några fler dagar eftersom jag ska iväg på utbildning och tänker lämna bloggambitionerna hemma och hänge mig till min inre och yttre resa. Så jag är åter här igen i slutet på veckan.
Med värme
Savita
Ropar efter kärlek
Alla som inte uttrycker kärlek, ropar på kärlek. När jag ser på människor med de ögonen så väcks min medkänsla och empati. Det gäller även den egna kroppen, tankarna och känslorna. Allt i mig som inte uttrycker kärlek ropar efter kärlek. Och med den insikten så kan jag omfamna det som inte uttrycker kärlek med kärlek. Kanske är det det är det vi alla söker, längtar efter och behöver – kärlek ♡
Kärleken skapade
Kärleken skapade mig lik Sig själv.
Heligheten skapade mig helig.
Godheten skapade mig god.
Hjälpsamheten skapade mig hjälpsam.
Fullkomligheten skapade mig fullkomlig.
A course in miracles
Lesson 67
Vara helig
Själv hade jag en föreställning att andlighet var likvärdig med helighet. Så ju mer jag sökte det andliga förväntade jag mig att finna det heliga. Jag erkänner, jag trodde det. Att om jag mediterade tillräckligt mycket, tog mig till Nepal och satte mig något år på en klippavsats med några munkar eller nunnor så skulle jag upptäcka det andliga, alltså heliga inom mig. Komma hem som ny och ”helig”.
Och ju mer jag sökte det andliga, desto mer fann jag… nämligen mig själv. Vi är alla andliga. Och förhoppningsvis inte ett dugg heliga. För heliga det är vi hela bunten i vår sanna essens, den själsliga – och dit till saligheten vi återvänder sen. Men nu är vi här, som själar i dessa osaliga kroppar. Var kropp utrustad med fram och bak, rät och avig, arg och from, vit och svart, givmild och snål. Vi är en perfekt mismatch. Varför sträva efter det heliga, när vi kan vara som vi är. Omfamna, anamma, acceptera och älska oss själva inklusive allt.
Vi är inte ett dugg heliga, vi är människor och det är därför vi är här, för att upp-leva livet som människa. Att hänge sig åt andlighet är att fullkomligt älska mig själv – precis så ohelig som jag är.
Andlighet vs. religion
Det är skillnad på att vara andlig och att vara religiös, och de behöver inte ha någonting med varandra att göra. Andlighet är för mig att tro på att jag är en själ (ande) i en kropp, alltså inte bara har en själ utan är en själ. Att vi alla är själar… som just nu upplever att leva i kroppar. Och när det fysiska livet är slut så återgår vi till att vara det vi alltid är – själar. Och vi förenas som ett (oneness).
Min personlighet är intresserad av andlighet, din kanske av matematik eller mode. Det är det som är tjusningen med att vara personligheter i kroppar, att vi alla är utformade med olika säregenskaper, talanger och förmågor skilda från varandra – ingen den andra lik.
För mig känns det naturligt och sant att prata med Gud eller det Gudomliga och det är inte kopplat till religion. Det är däremot grundat i en tro i mig att jag tror att något större är skaparen av allt skapat. Som jag ser det finns det ingen början och inget slut, vi är eviga. Och den som så varsamt leder oss är den stora själsliga energin som jag väljer att kalla Gud eller det Gudomliga.
Det känns tryggt och sant i mig att jag inte är skaparen av allt skapat. Jag förstår att skaparen vill mig väl, så innerligt väl att jag kan önska och faktiskt få de mesta av mina önskningar uppfyllda, i alla fall dem som är bra för mig och inte skadar dig. Men att lägga hela skapelsen på mina axlar förmår jag inte och inte heller att föringa skapelsen – men jag fortsätter gärna vara en del av den och i synnerhet att njuta av den.
När jag påminner mig om att jag är en själ (ande) så blir livet så mycket lättare på alla sätt och vis. Jag slappnar av och känner mig trygg. Omhändertagen. Jag får någonting att vila emot. När jag vilar där tillräckligt länge eller ofta så infinner sig känslan av att vara ett med livet och alltså skaparen – ett med Gud.
Så andlighet för mig är närvaron jag bär inom mig, närvaron med min själ.
