Personligt
Änglavinge
På änglavinge buren
Lilla barn, på änglavinge buren, räds inte mörkret, som täcker dagens ljus.
Du är sänd från ovan för att hjälpa jorden, med dina toner av himlens brus.
Du vaggas ömt i moderns ömma famn, älskad med en kärlek så stor.
Låt himlen få älska dig hel igen, helad, älskad, önskad på vår jord.
Låt oron få bäras av armar som tål, tål stormarna på ditt hav.
Då skall allt vändas till frid lilla barn, och läkande kraft, blir din blommas sav.
Ljuset är din mantel och freden dina skor.
På änglavinge buren, nedsänd till vår jord.
Andrea Mauermann
Min sorg
Sorgen greppade tag i mig. Den håller sitt grepp. Jag stannar så gott jag förmår med det som känns. Vill inte fly, alltså aktivera mig ur den. Jag låter den vara. Jag respekterar sorgen. Den behöver sin tid, och min närvaro. Jag hedrar den genom att ge den hela mig, mina tankar och känslor. Jag stillar kroppen och låter den få uppleva. Sorgen är en del av livet. Den är vacker på så många sätt. Jag vill lära känna den, när jag möter den så möter jag mig själv. När jag känner den så känner jag mig – och dig. Ingen av oss går genom livet utan sorg. Det går inte att leva utan sorg, det är att beröva sig en del av livet. Men genom att tillåta den vara den del i mig så lever jag – jag lever.
Begravning
I dag åker jag till Norrbotten och säger farväl till min morbror Lasse. Och besöker samtidigt min mors grav. Jag känner… sorg över att människor lämnar, den lilla flickan inom mig vill att allt ska vara som när hon var barn. Den vuxna kvinnan känner tacksamhet över de vackra människor som funnits i mitt liv och skänker så fina minnen. Jag känner oro och glädje, hopp och förtvivlan. Allt känns som det känns. Det är så här det är att vara människa, ett omfång av känslor. Just nu kommer de alla på en och samma dag.
Ljus och skugga
Längtan är så stor, att vara den jag är. Jag vet att inget står i vägen för mitt ljus förutom skuggan av mitt eget jag. Det är inte så att jag önskar mig utan skugga, tvärtom ser jag den som en gåva till min storhet. Men jag vill släppa på ljuset och anamma än mer av det som är jag. Bara öppna dammluckorna och låta det forsa.
Och samtidigt som det är min allra allra högsta önskan att vara jag med allt vad det innebär så är det min största rädsla. Jisses vad jobbigt. Hur jag än vänder och vrider så är rumpan bak… det vill säga rädslan i hasorna.
Jag tror inte lösningen är att vända och vrida, jag tror lösningen är att stanna och säga: Bring it on, give me all you have!
Vad gör väl det om skuggan reser sig när ljuset är dess livlina. Utan ljus ingen skugga. Så vad är väl en skugga? Ingenting jämfört med totalt mörker. Jag tackar min skugga för när jag inte förmår se mitt eget ljus så vet jag att det i alla fall är där – utan ljus ingen skugga.
Det kanske inte är några antingen eller, det kanske är ett kretslopp av ljus och mörker, dag och natt, yin och yang – att vara människa.
Själslig närvaro
Upplevde en härlig fullmåne kristall & ljudhealingresa med Mahima i går. Kvällen gav starkt intryck med trummor, kristaller och helt ljuvliga klangljud. Kände hur hela mitt väsen lyftes. Åkte hem lätt och lättad, samtidigt som jag var lite omtöcknad och förvirrad. Älskar den förvirrade känslan av ett sinne som inte greppar vad som sker men ett lugnt och öppet hjärta som bara vet.
Det viktigaste för mig var att återuppleva känslan av en ”andlighet” som jag nu när jag kontakt med den igen insåg att jag försakat och saknat en tid. Kan inte förklara vad det är, inte ens för mig själv. Men kroppen visste, den tonade in på en mycket välbekant energi – som känns gudomlig.
Att känna den energin i kroppen är det jag önskar. Jag tror ju inte att själen är bortom oss, ovan, under, skymd eller fast, jag anser att själen är i allt som är jag och allt som är du. Men jag känner den inte alltid. Och det är det jag vill göra – känna närvaron. För när jag känner den närvaron i mig så blir jag trygg, lugn och strålande. Jag kan vila i den – vila i mig själv.
Tänk att det är först nu när känslan återvänt som jag insett att jag saknat den fast jag inte vetat att den varit borta. Nåväl, kvällen påminde mig om det allra vackraste jag har – och att jag alltid haft det och alltid kommer att ha det – inom mig.
Naken
Tränar mig i att vara naken och sårbar. Det ligger liksom inte för mig, jag har gömt mig hela livet bakom masker som skydd för att dölja det som smärtar. Mina känslor. Iklädd ett leende och snabba steg tagit mig igenom livet. Ett råd jag faktiskt fick från min mamma. Kanske hade hon som jag lärt sig det av någon, att gå fort och se glad ut för att undvika skammen.
Att klä av mig alla masker och våga vara naken, det är så jag vill leva. Maskerna har fyllt sin funktion, de har skyddat mig från att känna den värsta smärtan men de har också bestulit mig glädjen. Ett skydd är ett skydd. Sitter man i bunkern missar man livsäventyret – så är det bara.
Det har väl troligtvis varit mer som ett filter, filtrerat bort det mesta av topparna och dalarna. Och som jag skrivit förut, fått mig att springa ekorrhjulsloppet. Sprungit med andnöd och kramp.
Det är när jakten är över och lugnet lägger sig jag känner hur maskerna skavt, det smärtar att både se vad de skyddat mig från och vad de bestulit mig av.
Att det ska vara så himla svårt att leva naken. Och väldans lätt att iklä sig masker. Att leva naken är att leva sant. Leva ärligt. Vara jag. Det borde vara det enklaste i världen… om det bara inte gjorde så ont.
Periodare
Klockan strax efter 23.00 när jag tänder ljus och sätter mig vid datorn. Grabbarna åkte givetvis för att stötta Leksand och vi tjejer hamnade trots egentligt ointresse framför teven och följde dramatiken.
Nu när huset tystnat och jag sitter här så griper en längtan tag i mig att be och meditera. Trots att de 12-stegen manar till att göra det dagligen så slarvar jag med detta. Och för mig som älskar både bön och meditation så borde det vara en peace of cake att göra det till en daglig vana. Men icke.
Jag undrar om jag inte helt enkelt är en periodare. Det verkar inte bättre även om jag önskar att det vore det. Min disciplin har sina brister. Det är lika med Yogan, jag är ingen ”äkta” Yogi som rullar ut mattan var gryning för ett 90 min pass. De få gånger jag Yogat i min ensamhet så har det blivit tafatt och avslutat efter minuter av otålighet.
Min disciplin med Yogan är mina klasser och grupperna. Genom att ge Yogan till andra så erhåller jag den själv, en kompott av givande och själviskhet helt enkelt.
Kanske är det så jag ska göra med meditationen tänker jag, göra det till en vana genom att göra det med andra. Det går ju att förenas i så mycket härligt via nätet. Why not?!
Nu ska jag i alla fall logga ut för inom spirar längtan till meditation och bön, här och nu i den tysta natten.
Frustration
Har ingen tanke med inlägget mer än att få ur mig min frustration över hur många av oss mår… jag tänker på hur många offer stress och depression skördar. Piloten som släckte ett helt plan av oskyldiga människor med sitt mörker och en kvinna i min ålder som nyligen tog sitt eget liv – obehagskänslan jag känner följer mig.
Vart är vi på väg? Har inte många av oss rusat vilse i skräcken över att sjunka ner i vårt eget tomrum och mörker.
All den här hetsen, vi ska lyckas i arbetet, klättra högre, tjäna mer, utbilda oss, skaffa barn, nya bilar, nytt hus, personlig tränare, sund kostplan, klassförälder, ledamot… rusa från prestation till prestation till prestation. Och någonstans har Instagram och Facebook blivit vårt kvitto på att vi är någon.
Jag känner sorg när jag går förbi dagiset här intill och det står inte mindre än 15 barnvagnar ute för middagslur. Små barn som har behov av att vara med sina föräldrar, en sund anknytning lär enligt expertisen ta 3 år, lämnas i kommunal omsorg.
Jag dömer ingen. Hur ska jag kunna döma som själv lider av samma åkomma. Jag tror hetsen och jakten som vi många utsätter oss för startat kollektivt. Vi är många som springer i ett galet stort ekorrhjul. Du, jag, föräldrar, politiker, samhället… vi har ingen syndabock. De flesta av oss är delaktiga, både som förövare och offer.
Finner ingen tröst till frustrationen jag känner över offren stress och depression skördar men jag känner hopp inom till min egen läkning. Jag har fått mer förstånd och insikt genom smärtan så att jag nu både kan och vill förändras. Det har hänt något inom mig. Jag kan inte tro att det kommer rädda någon annans liv men jag vet att jag räddat mitt.
Mod att vara sårbar
Stress i kroppen
Var till ljuva Kicka och fick massage i dag. Kände mig lite spänd på väg dit och så fort jag lagt mig på britsen och hon började massera min rygg så kom tårarna. Jag grät och jag grät, det bara rann ur mig. Det var förlösande med massagen, kroppen verkligen släppte ut sin stress. Min kropp lärde mig att sorg, frustration och annan smärta som jag genom åren behövt ventilera ut med gråt men inte tillåtit mig – har byggts upp som stress.
Det krävs mod att vara sårbar. Och jag har inte haft det modet alla gånger utan istället svalt ner klumpen och dragit fram ett leende. Eller svalt ner klumpen och bitit ihop. Jag tänker att mycket av våra beteenden är inlärda sedan vi var barn, kanske från de vuxnas oförmåga (inte ovilja) att stödja oss och våra behov. Och det kan också vara kopierat, barn gör inte som de vuxna säger utan som de gör.
Hur som, stressen och spänningen släpper taget när jag gråter. Det räcker för mig att veta. Jag vet att jag kan läka, det behövs bara lite mer tårar. Kroppen vet redan allt det här, den är magisk. Den är intelligent, både som burit all denna stress då jag hade oförmågan att ta itu med den och nu när jag är redo, mogen och modig – så börjar kroppen släppa taget om den.
Jag känner hur kärleken till kroppen växer. Den växer i takt med att jag inser hur mycket min kropp älskar mig. Tyvärr ser jag inte kärleken till mig själv i spegeln alla dagar men jag upplever den stunder som denna på massagebritsen hos Kicka och jag upplever den alltid när jag är på yogamattan.