Personligt
Livsuppgift
Wow, säger jag bara. Så enkelt, så lätt, så rätt!
Se detta om du har funderingar kring din livsuppgift, din gåva till världen. För trots allt, det handlar inte om dig – det handlar om vad du har att ge oss/världen. Och genom detta korta klipp får du kontakt med just detta, din livsuppgift – vad du är ämnad att göra.
Detta fick jag fram när jag såg klippet och svarade på frågorna han ställer: att jag lär ut om andlighet (gnm främst yoga, skrivande, föreläsningar, kurser) med syfte att hjälpa människor finna starkare själslig närvaro inom sig själva och resultatet av detta är att de blir gladare och lyckligare.
Mayas dag
Jag känner att jag vill ge barnen mer av min närvaro, så jag har erbjudit dem varsin dag. En dag där jag är där för dem och vi gör tillsammans vad barnet vill göra. Helt på barnets villkor. Så idag var Maya först ut. Hennes högsta önskan var att träna på Friskis och Svettis, det kändes både ovant och vant för mig, ovant att åka till Friskis och Svettis eftersom jag själv ägt Må Bättre under flera år. Och just därför väldigt vant, känner mig så hemma i träningsmiljö (trots min nu flåsiga dagsform) och dess gemenskap. Och innan jympapassset som vi deltog på så gjorde vi besök på Biblioteket där vi spelade spel och jag fick läsa en bok för henne. Vi var också till Kupolen och shoppade, åt på hennes favvo-restaurang (och det var till min glädje inte Mc Donalds just idag) och gick på café.
När jag nattade henne så tackade hon så varmt för sin Mayadag. Och jag, jag är alldeles fylld av hennes glada stämma, hennes leenden och bus – känner mig så tacksam att jag just med min blotta närvaro lyckats ge oss detta. En gåva för oss båda.
Spirit junkie
TED Talk med Spirit junkie Gabrielle Bernstein, jag hör så mycket 12-stegsprogram och så mycket Oneness i detta. Love it!
Och här är några av ledorden hon delar;
1 willingness
2 surrender, release my will
3 forgivness
4 expect miracles
Tillåtelse att leva
Jag börjar förstå att skammen och även skulden ligger som lock över det egna varandet. Täpper igen min egen besjälade varelse. Skam bygger som bo över ens eget sanna jag, för skammad är något vi blir över den person vi är. Och skuldbelagd över något vi gjort.
Skam kommer utifrån, det vill säga den ges till en, oftast när den är liten. När behoven den lilla har inte blir tillgodosedda. Det är oftast inte någon ondskefull förälder som skammar utan snarare en förälder som inte har förmågan att tillgodose den lilles behov eftersom dess egna behov i just samma fråga inte blivit omhändertagna. Det verkar som skammen går i arv, generation efter generation.
Skammen kan växa runt ens utseende, skratt, sårbarhet, sorg, vrede, utstrålning, begåvning, oförmåga, förmåga. Skam kan växas i från den lilles sökande av kärlek. Jag tror att skammen ligger som ett dämpande lager över mycket av våra egenskaper, känslor och behov.
Att lyfta av skamlocket är att tillåta mig själv vara precis så som jag är. För min egen del ser jag hur skammen fått mig att stå tillbaka. Det är som om skammen håller mig gömd i hörnet. Skammen är livrädd att släppa fram mig i ljuset… till livet. För tänk om det blir som ”den lilles” erfarenhet, att människorna har oförmåga att ta emot mig som jag är. Tänk om jag blir avvisad och utanför, säger skamrösten, och lockar mig tillbaka till hörnet.
För mig är nyckeln tillåtelse. Att jag ger mig själv samma tillåtelse som Gud (skaparen av allt liv) gett mig, att vara som jag är. Att jag tillåter mig vara allt det som skammen säger mig att det är fult att vara. För skammen äger ingen sanning, skammen är en känsla. En känsla som alla andra, som kommer och går. Känslor är i rörelse och de varierar, byter plats med varandra. Det jag som liten lärt mig om skammen att den håller mig hårt fången i ett hörn är fel.
Så jag påminner mig varje dag att jag har tillåtelse att leva, precis så fri, strålande och vacker som jag är utan att behöva skämmas ett enda dyft över mig själv och mitt liv. Och eftersom jag är den enda som kan hålla mig fången i skamhörnet så är den enda tillåtelse jag har behov av min egen, min egen tillåtelse att leva.
Andliga himmel
”Du är den starkast lysande stjärnan på min andliga himmel”
är en av de vackraste komplimanger jag fått.
The embrace
Det här får min själ att expandera under meditation… så makalöst vackert och fridfullt att lyssna till.
Min andlighet
Vad innebär det egentligen att vara andlig? Jag får ofta höra av andra: du som är så andlig… Men för mig är det självklart att vi alla är andliga. Vi är andar (spirits, själar, gudomliga).
Jag tror att en stor del i att finna kontakt med sin själ (sin ande, andlighet) är att acceptera livet som människa. Jag vet att jag är en evig själ, alldeles fullkomlig, en enhet i total samhörighet med er andra – i kärlek. I mina meditationer, drömmar och sessioner får jag förnimmelser av hur det är att vara en evig själ – ett med det gudomliga. Det är alldeles makalöst fridfullt och harmoniskt.
Men så är meditationen slut och jag fumlar tillbaka till vardagslivet; potatisen ska skalas, bilrutan skrapas, barnen skjutsas, jobbet kallar… och det är här med fötterna inkletade i relationer och plikter som livet ska levas. Och inte nog med det så pulserar massor av känslor utan rim och reson och ens personligheter brottas med varandra.
Det är så det är att vara människa, vi är fullt utrustade med allt vad som kan behövas under ett jordeliv; ilska, tårar, godhet, girighet, bekräftelsebehov, hunger, nöd, njutning, skratt, vemod, envishet, lathet… vi har allt inom oss.
Och där någonstans längs livslinjen så börjar vi förkasta mycket av det vi utrustas med, det kan vara kroppsdelar eller hela utseendet, det kan vara oförmåga eller förmåga, allt eller inget, oftast hittar vi något att klaga på. Något vi vill välja bort i jakten på lyckan.
Och kanske är andlig detsamma som lycka. Vad vet jag. Jag vet bara att när jag släppte tanken på att andlig är detsamma som helig så blev jag lyckligare. När jag släppte kampen med mig själv, mina känslor och personligheter och istället började acceptera dem, mig själv som jag är, så infann sig friden. Och när jag slutade ställa orimliga ryckuppdigfixadigsjälvochlivet-krav på mig själv så slutade jag även projicera dem på andra. Och i och med det så började jag uppskatta andra människor mycket mer än tidigare. Och det bästa av allt, jag började gilla mig själv, precis som jag är: en ofullkomlig tafflig liten människa som ofta känner sig vilsen. Och när jag påminner mig om min litenhet får jag med ens kontakt med livets storhet.
Och för mig är det andlighet, att känna mig fridfull, tillfreds och lycklig i min litenhet – och veta att någonting större bär mig och älskar mig trots att jag är som jag är – en helt vanlig människa.
Gryning
Det kommer en dag en ny tid som gryr
Människor blir rädda och kanske flyr
Du stannar kvar och ser ljuset som sveper
Ner över jorden och i varje segel
Din tid är kommen nu är det dags
Att hissa det upp och ge dig ut på seglast.
Savita
Magisk jul
Julefriden har lagt sig över Solduva, den har infunnit sig mer och mer för varje dag. Tacksam att julhets och stress är över. Och det beror mest på att jag själv tar det lugnare, förr irrade jag runt med allt som jag tyckte jag borde göra innan jul. Nu väljer jag in mer närvaro och långsammare tempo veckorna innan och ändå sitter jag här på uppesittarkvällen och har gjort allt som hör julen till och det bästa av allt är att jag också varit mycket med familjen och med mig själv. Jag kan inte ha det bättre, allt är så skönt och fridfullt som jag vill ha det. Det blir som jag önskar…
Avslutar med orden från Askungenfilmen som jag såg trailer på idag när jag var med barnen på bio, med dessa önskar jag Dig en magisk jul.
Där det finns vänlighet finns godhet och där det finns godhet finns magi!
Cinderella
Största skammen
Jag slås av hur jag haft förväntningen och föreställningen att lycka är de där euforiska, sprudlande, glada känslorna som svallar. Och i min föreställning så har egot suktat, strävat och sökt efter att dessa flyktiga stunder ska bevaras och bli till ett tillstånd som stannar kvar. Jag har försökt uppnå något som jag inte är. Och det är den största skammen att inte vilja vara den man är, utan alltid sträva efter att vilja vara lite mindre eller mycket mer, eller ännu smalare och härligt gladare.
Där jag är nu, i medvetenhet om min litenhet, mina begränsningar, mina personligheter och alla mina känslor. Medvetenheten strävar inte efter att förändra, den vill inte bort eller till någonting. Medvetenheten är acceptans, den är frid. Frid över mig själv som jag är. Och den friden är så makalöst mäktig, att verkligen känna att jag är älskad precis som jag är. Och bara den känslan av att någonting ser, vet och förstår hur jag egentligen är och ändå stannar kvar med mig i total kärlek skulle kunna få mig att vilja fly. För det är först smärtsamt att stanna och se min egen litenhet och stora ego, det gör ont… i egot. Men när jag stannar med det som är, med mig själv som jag är, så skingras skammen och jag får uppleva friden över att leva och som den jag är. Fullständigt otillräcklig, spräcklig och avig och det är lycka för mig. Det är min sanna lycka att förmå stanna med mig själv i mörkret av mitt eget varande och låta skammen transformeras till kärlek. Kärlek, frid och glädje över att vara jag.