Personligt
Oneness Awakening
Dalarna
Februari 2015
Jag bjuder in till Oneness Awakeningkurs, en kurs som initierar dig till deekshagivare (Oneness Blessing), kursen är planerad till februari 2015 men datum och plats är ännu inte fastställt. Jag meddelar här på sidan så fort datum och plats är klart. Känner du redan nu att du är intresserad så kan du skicka mig din intresseanmälan så har du förtur till plats, mail@sofianorgren.se
Den här kursen som är två dagar (lör-sön) är en fantastisk helg på flera sätt, vi läker inre sår genom varsamma processer, mediterar, utövar yoga och får ta emot flera deeksha. Jag har som Oneness Trainer hållit den här kursen regelbundet under 2 års tid, närmare bestämt 9 gånger, så kan jag lova att kurshelgen är väldigt bra. Den är innerlig och fin, den är fylld med glädje och tårar och framför allt så är Du fylld med glädje och harmoni efteråt. Oneness Awakening är det vackraste jag har att dela.
Kursen kostar 2500 kr inkl lunch och fika. Boende och middag tillkommer.
Är du och dina vänner intresserade av att gå en kurs för mig, men hellre önskar att jag kommer till er ort så gör jag gärna det. Minimum antal är 8 personer. Maila eller ring mig så finner vi ut en bra lösning.
Önskar du veta mer om Oneness kan du läsa mer här eller besöka Oneness Nordic.
Du är välkommen att kontakta mig om du har frågor: mail@sofianorgren.se alt 070-559 29 50.
Namaste
Savita
Fuck your fears
Underbart Johannes Hansen! Härligt att se Dig i nyhetsmorgon och höra dina visdomar… Du inspirerar som alltid!
Känslan av is
Jag känner att jag har gjort rätt saker den här hösten. Jag har fokuserat på mitt mående och att tillgodose mina behov. Det betyder att jag tillåtit mig känna det jag bär inom i ännu större (djupare) utsträckning. Det har varit mycket tårar och känslor de senaste månaderna. To feel is to heal, skrev en vän om sitt eget mående och jag kan bara instämma. Det är när jag tillåter känslorna att sippra eller välla fram som de läker. När jag låter de kännas okontrollerat och utan plan om hur länge mitt mående ska få vara… bara låter det vara.
Jag har gråtit på möten, i samtal, i böner, i ett famntag, till en film… jag har sörjt. För det mesta ingen aning om vilka tårar som runnit, har inte ens brytt mig om att leta innehållsförteckningen på dem – bara låtit dem passera. Och tillåtit mig att ”inte veta”, enbart känna.
Och det är så skönt, både nu och när de rinner. Det är läkande. Jag känner hur jag står stadigare i mig själv. Det är inte lika svajigt nå längre. Jag finner stöd och ro genom känslorna, inte just när de upplevs kanske men efteråt när de fått sin plats i min kropp och tagit sig igenom sin process. För är det något jag tror på så är det att känslor som inte upplevs de paketeras och trängs, skavar och gnager inom medans känslor som släpps igenom och känns de dunstar bort. Ser det som att oupplevda känslor, undanstoppade och gömda är som is. Och när jag tillåter mig att känna dem så transformeras isen till vatten. För att efteråt när de passerat och upplevts så är det som ånga, som stiger upp och försvinner bort…
Deeksha på distans
Torsdag 13 november 21.50-22.00
Förbered Dig 5-10 min innan genom att sätta Dig skönt tillrätta, Du kan tända ljus och sätta på någon rofylld musik. Om Du önskar ber Du i Ditt hjärta om en intention just för Dig med deekshan, alltså inget Du behöver uttala till mig eller ngn annan, utan en medveten bön i Ditt hjärta.
Jag förbereder mig på samma vis och skickar deekshan via min intention och det gudomligas närvaro kl 21.50-22.00. Efteråt kan du avsluta med att ligga ner i Savasana (ligga på rygg) och vila. Fyll hjärtat med tacksamhet till det Gudomliga som verkar i Dig och i oss alla ♡
Önskar Du ta emot deekshan så skicka mig ett mail, sms eller skriv här nedan i kommentarsfältet (innan kl 21.30, sedan börjar jag förbereda mig) så tar jag med Dig i min intention. Du kan också begära att få gå med i Facebook-gruppen: Oneness Blessings with Savita för att ta del av alla tillfällen och även anmäla din medverkan.
mail: mail@sofianorgren.se
Här kan du läsa mer om deeksha, eller Oneness Blessing som det också heter.
Urskilja egots röst ifrån Guds
Det svåra kan vara att veta skillnaden på egot och själen, eller egot och Guds vilja. Hur vet jag vad som är vad. Hur kan jag urskilja egots önskningar från Guds.
Jag har inget givet svar på det. Jag letar dagligen efter detta. Men jag vet att är mina tankar mestadels själviska så är det egot. Och lika så med mina handlingar. Styr självcentreringen min dag på så vis att jag gör det jag förväntas av mig, jobbar, tar hand om barnen och hushållet, skjutsar och handlar, allt som till synes kan se ut som att jag gör det för andra. Men gör jag det verkligen för andra. Är min vilja där, min vilja att ge av min tid och mina sysslor eller mal en jämrande röst inom som önskar sig någon annanstans, eller beklagar sig på livssituationen eller den långsamma bilkön. Är det en röst i mig som ser sig som självuppoffrande eller som hjälte. Ja, då vet jag att egot är där, trots mina till synes goda handlingar.
Och ett sätt för mig att luckra upp egots självcentrering är att göra mer av goda handlingar. Det kan vara att plocka upp skräp från gatan, alltså inte bara utanför för min egen gata. Det kan vara att ge en främling en komplimang eller en frusen själ som sitter utanför Coop en slant. Att lyssna istället för att tala. Att le. Att gå långsammare. Att prestera mindre och vara oftare.
Eftersom prestation också hör ihop med egot så presterar jag utan att varje gång ställa mig på prispallen efteråt, eller åka det där ärevarvet och ta emot alla ”gilla”. Jag tränar mig att göra, inte prestera, i tystnad. Det får mitt ego på fall.
Och så vet jag att egot tänker ut plan, efter plan, destination, riktning och färdsätt, så håller det på i all evighet, det är som ett evighetshjul med tjattret och planerandet, så mitt knep jag lär mig att ta till oftare är att inte göra som jag ”tänkt”. Utan göra som Gud vill. Och då måste jag se upp ifrån min färdrutt och se vad Livet (alltså Gud) vill visa mig. För Gud talar inte till mig ovan molnen, Gud talar till mig genom händelser, ödet och sk oförklarliga händelser.
För att ta ett exempel med mig själv. Jag har ”tänkt”, alltså egot har planerat, att jag skulle gå en speciell utbildning nästa år. Den hade inte kommit till mig, den hade jag själv tänkt ut. Och det kom givetvis happ-in-på, så när jag väl sökte utbildningen så hade ansökningstiden gått ut. Men det stoppade inte mitt ego, även om flödet ville visa mig stopp redan där. Så jag skrev till utbildningsarrangören och bad om att få söka ändå. Fick givetvis svaret att ansökningstiden gått ut, de hade redan 100 sökande, så jag blev hänvisad till utbildningen som startar vt 2016. Livet (Gud) visade mig stop.
Jag mediterade och frågade Gud. Som var övertydlig i sitt svar. Gud hade redan låtit en vän ge mig en bok om Sorgebearbetning för något år sedan. Men jag förstod inte vinken helt.. då. Så nyligen i ett annat sammanhang så hade jag kontakt med en kvinna och hon skrev att hon återkommer till mig om några dagar, för just den här veckan skulle hon gå utbildning i Sorgebearbetning. Och i ett annat samtal berättar en vän att hon precis ska iväg på sorgekurs. Och i ett helt annat samtal med en annan vän så pratar hon också om Sorgebearbetning.
Sorgebearbetning är inte vad jag ”tänkt” att jag skulle gå just nu. Jag gick en kurs i det i våras. Men jag hör vad Gud vill säga mig. Jag vet fortfarande inte om det är enbart för min egen läkning eller för att arbeta med det med mina klienter. Troligtvis både och. Men jag vet att Gud vill att jag ska gå den. Jag känner också tydligt min (läs: egots) besvikelse, över att det inte blir som jag tänkt.
Jag börjar förstå att står hela jag och hoppar på stället, klappar händer och ropar: Hurra! Så är egot inblandat. När allt i mig jublar så är det inte rätt (dvs: Guds väg). Däremot har jag lärt mig att skapar det en olustkänsla eller en stark rädsla till och med, så kan det vara rätt väg. Och är jag osäker, så ber jag bara om mer tydlighet, som i det här fallet med Sorgebearbetningsutbildningen. Gud verkar i mitt liv. Jag tränar mig i att uppmärksamma det. Jag behöver lyssna och se för att ta in det. Titta upp från min egen agenda och istället fråga mig vad Livet vill visa mig. Vart livet vill föra mig.
Och så mitt dagliga knep, som jag inte alltid lever efter, men frågor jag oftast ställer mig: Vad kan jag ge? Vad har jag att Ge i den här situationen? Hur kan jag bidra?
För jag vet att egots frågor skulle vara: Vad kommer jag att få? Vad ska det ge mig? Hur kan det här gynna mig?
Livet bör levas som det kommer till oss;
inte som vi vill att det ska vara.
Onenesscitat
Sri Bhagavan
Lämna över
Jag tror verkligen på att lämna över. Lämna över rodret, kursen, destinationen… skeppet till Gud. Jag har trott det länge, men tvekat. Mera tagit ett steg fram och två bak. Börjat lämna över mitt liv, men sen så mitt i överlämnandet ångrat mig och tagit tillbaka kontrollen. Givetvis illusionen av kontroll, men ändå en känsla av kontroll mitt i all kontrollförlust.
För jag tänker som så att vi är här dels för att utvecklas som själar och att leva som människor. Inget av livet är livsviktigt för en själ eftersom Livet är evigt. För ett sinne (ego) däremot är både livsläxan och själva livet hotfullt. Överallt lurar faran. Egot är detsamma som rädsla. Så genom att tro sig greppa någon sorts kontroll tror sig egot känna trygghet. Vad inte egot har koll på är att kontrollen och tryggheten det strävar efter att uppleva är illusioner, en påhittad värld… av egot.
Eftersom egot styrs av rädsla så blir livet begränsat. Det får persienner, rullgardiner, lås och bom, livrem och hängslen över sig, allt för att försäkra sig om att inte utplånas av livet. Där sitter det i sin gömma och kurar, vågar sig som mest ut om rodret, kursen, destinationen och skeppet är under sitt eget befäl. Egot vill ha kontroll. Det är så det överlever.
Men att leva är att släppa taget om egot. Låt Livet självt svepa tag i en, kasta sig över bord om så krävs. Och det är läskigt minsann för ett kontrollerande egobefäl, att lämna över till Gud.
Det kanske inte är nödvändigt men för mig är det livsviktigt. Jag har levt i 42 år utan att leva och med det menar jag att jag för det mesta varit fången av mina rädslor. Jag är det till stor del fortfarande. Och med erfarenhet har jag lärt mig att inte lita på mig själv (mitt ego). Inte ens lite bör jag lita på mig själv. För jag har ingen som helst aning om vart jag ska, varför och med vem. Jag vet inte ens på riktigt, riktigt vem jag är. Jag är totalt förvirrad i mitt ego-grepp.
Så med glädje gjorde jag en lämna-över-ceremoni och bön förra veckan. Jag bad till Gud att visa mig vägen. Visa mig livet. Visa mig mig själv. Jag knäböjde och sa: Jag vet ingenting, har aldrig vetat någonting (även om jag då trott det) och kommer aldrig i jämförelse med Dig veta någonting. Sanningen är inte i mig, den är i Dig. Du är min vägledare. Vägled mig även då jag (egot) protesterar. Låt mig inte hindra dig igen, från att verka i mitt liv. Ske Din vilja, inte min. Amen.
Tidningen Nära
I decembernumret av Tidningen Nära och dess specialutgåva Allt om andlighet kan du läsa om mig, min andlighet, medialitet och givetvis om Yoga och Oneness. I butik 3 december.
Jag lyssnar
Längtar efter min inre röst, har inte lyssnat så noga till dem den sista tiden. Jag känner att den vill kommunicera med mig. Intuitionen och/eller Gud kallar. Det är något som vill sägas, det känns som mycket väntar på att bli sagt. Så jag tänder ljus. Stillar mig. Mediterar. Att mediterar är att lyssna, till skillnad från att be. Mina böner får tystna… jag lyssnar, med andakt och full av tacksamhet att jag fortfarande hör.
Egots domän
Ta inte alla dina tankar så allvarligt. Tankar föder nya tankar och de vill alla, trots att de kommer och går och fragmenterar verkligheten för dig, ha din fulla uppmärksamhet hela tiden. Tankarna är egots domän. Acceptera dina tankar, tryck inte bort dem men ge dem heller inte hela din uppmärksamhet. Se dem komma och gå, som moln som svävar förbi på himlen. Om du fokuserar starkt på att inte tänka alls så kan tankarna sträva att ta ett ännu starkare grepp om dig. Ta istället ett kliv ur och låt din inre stillhet möta och omfamna tankarna, lösa upp egot.
Göran Boll
Om egot
Vill du har rätt eller vill du vara lycklig eller som det står i En kurs i mirakler föredrar du att ha rätt eller att vara lycklig?
Mitt ego svarar att det vill och eftersträvar båda. Egot tror sig kunna ha rätt, rättigheter och makt. Vara diktatorn av diktaturer. Mästaren av mästare. Vinnaren av vinnare. Ser sig i topp oavsett skenbart ödmjuk fasad. Men fasaden kan givetvis skifta, men den inre rösten från egot är detsamma. Den är dömande, jämförande, driven och destruktiv.
Det krävs mod att våga lyssna till oväsendet. Det är ingen skönsång egot ägnar sig åt. Mera ett hamrande, som järnrör som slår. Det måste föra sitt inre oväsen, och det gör det med bravur. Och när orken sviktar så faller egot snabbt ner i självömkan, ser sig på botten. Självömkan är ett favoritgrepp när de andra gått förlorade. Egot håller sig givetvis fullt… självupptagen.
För sysselsättningen är A och O för egot, i sysselsättningen med sitt dömande, bitterhet, harm och/eller självömkan så göms dess kärna. Kärnan av smärta att inte vara någon, att inte duga, att inte vara värd… rädslan att inte få vara med – i gemenskapen.
Det är befriande för mig att våga se mitt ego. Ta bort skämkudden, lyfta blicken och verkligen möta mitt inre så som det är. Det är inte enbart ljust i mig. Det kommer det aldrig att vara. Hur ska jag kunna urskilja ljuset om jag inte vill se mörkret.
Som jag ser det tillhör det att vara människa att ha ett sinne, med ett ego, en kropp och ett jordeliv. Det är så det är att vara människa. Men det är inte hela sanningen. Sanningen är att vi är mycket mer än så, oändligt mer. Vi är själar. Eviga. Livfulla. Fyllda av kärlek. Och när jag vet, inte bara förstår, utan vet vem jag innerst inne är, då försvinner rädslan (rädslan dvs egot), den puff-puffar opp som en illusion inför sanningen – kärleken.
En nyckel till befrielse från egot ligger i att inte vara rädd för det,
för det är vår rädsla för egot som får oss att fortsätta tro på det.
Free
Ane Frostad