Personligt
Boa
Jag fortsätter att omfamna mig själv och min process med kärlek. Dagen har jag inlett med en lång och givande fikastund med en vän och avslutat med sinnesrogudstjänst med en annan. Vi tog glad ton i den spontana kören och sjöng Ovan där
Ovan där, randas morgonen
och därhemma samlas helgonen
Vi skall då förtälja om vår resa här
Vi förstår hans vägar bättre ovan där.
Det känns rätt att låta dagarna vara avskalade och enkla med mycket utrymme (så gott det nu familjelivet tillåter) till reflektion och vila. Jag stannar i det ett tag till och boar in mig i mitt.
Min glädje
Känner sådan längtan att omfamna mig själv med det jag älskar, promenader, familjeliv, meditation, bön, yoga och hälsosam kost… kanske bubblar det fram skrivande också eftersom jag finner sådan glädje och mening med att skriva. Men främst ska jag boa in mig i mig själv ett dygn nu och bara rå om mig själv.
Så om jag inte är tillbaka om 24 timmar så är jag det säkert snart, jag ska bara göra ett djupare besök i mig själv först – ta mig dit där glädjen bor.
Hasta la vista
Sockerberoende
Har varit på en heldagsföreläsning med Bitten Jonsson om sockerberoende idag. En intensiv dag med mycket information. Är helt fascinerad av Bittens expertis, vilken gåva att hon är verksam i Sverige och lär oss om detta. Efteråt kände jag mig förbryllad, älskar den känslan av uppslängda pusselbitar som singlar ner, väldigt motiverad och inspirerad. Hon kan sin sak och det övertygar.
Nu är jag incheckad på Hotell Södra Berget i Sundsvall. Har njutit av en middag i mitt eget sällskap och trots dagen så tog jag mig ett glas vin och pasta (lycklig över att få glutenfri pasta). Tänker som oftast att mitt ”nya liv” ska få börja imorgon. Imorgon är en annan dag.
Efter middagen fick jag vara med om ett vackert möte mellan mig och en kvinna. En spontan hälsning som slutade i ett långt förtroligt samtal. Där satt vi nyss helt ovetandes om varandra och visade oss sårbara. Det var så magiskt, jag rös efteråt och kände nästan att jag behövde nypa mig i armen, hade verkligen mötet ägt rum? Och med ens kände jag sådan mening med min Sundsvallsresa, varken dagens föreläsning eller morgondagens möte verkade vara syftet – det var det här mötet oss emellan som var den högre meningen. Wow!!!!
Oneness i mitt liv
Det som har givit mig mest de senaste åren är Oneness
Det var när jag släppte in Oneness i mitt liv som jag började förstå livet. Genom Oneness teachings fick jag äntligen insikt i det Sunyogi Umasankar berättat om under Sunyogalektionerna i Lachipur (Indien) och jag började även få djupare förståelse för Yoga (yogan är åtta grenar, varav en gren är rörelserna (asana), det som vi mest förknippar med Yoga är alltså bara 1:8). Och mest av allt började jag förstå mig själv – det jag försökt förstå hela livet, mina tankar, känslor, handlingar. Allt klarnade. Klarnar fortfarande.
Jag hade lagt ner så mycket tid på att med mitt sinne försöka styra tankar, känslor, handlingar, när det gick upp för mig att med mitt sinne så förmår jag inte ändra på någonting. Jag är fången i mitt sinne och även om jag vill slippa ur så går det inte eftersom sinnet är både fängelset och fångvaktaren. Jag är fast av egen (o)förmåga.
Så det jag till slut, efter evigt mässande av guiderna (munkar och nunnor, typ) nere på Oneness University i Indien, började ta till mig är att jag inte kan. Jag kommer aldrig att kunna. Varken styra mitt liv eller rädda mig själv. Jag behöver lämna över till det Gudomliga. Och inte ens själva överlämnandet lyckas jag med, så jag behöver be om hjälp. Be om nåd. Be det Gudomliga att ta över.
Där ligger min frid, de dagar och stunder jag släpper taget och lämnar över. Inför alla de situationer och händelser I give up… and give in.
Och nej, det betyder inte att jag blivit ett dugg handlingsfattig, tvärtom har jag blivit en en doer, inte av egen vilja utan av Guds vilja. Kalla det Gud, Livet, Universum vad som helst, jag lämnar över mitt förstånd till den som vet. Det högre kraften. Jag ber inte den att göra det jag önskar, jag ber om förmågan och förståndet att jag ska göra det den önskar. Där i ligger min frid, de dagar jag förmår.
L I V
För min egen del så känns det som jag äntligen börjar vakna till L I V på riktigt. Jag hoppas inte det är en dagsslända som flyger förbi, utan att livsglädjen som jag känner spirar, tar form, frodas och stannar kvar. Jag tycker jag förtjänar det – att leva.
Det är skamfyllt är sucka på en blogg om oförmågan att inte leva fullt ut, när människor lider i verkligheten. Människor som lever med ondska och hemskheter inpå. De är de som lider. Inte jag.
Jag önskar jag kunde känna annorlunda, som intellektet tänker. Att jag har det så bra, så i himmelen bra att jag borde dansa fram och sjunga var dag. Att jag borde hylla livet, det som jag har fått… det som jag har. Innan det är förbrukat och över. Innan dess vill jag leva. Allra helst idag.
Men jag tror, och känner, att min (eller en av mina) livsläxa är att lära mig leva. Kanske är det allas vår läxa. Att inte låta klockan ticka och dra oss mot slutet utan gå livet till mötes istället. Jag vill gå livet till mötes. Känna livet i varje steg och andetag.
Det är inget som håller mig fången, varken sjukdom eller fattigdom, inga murar och gränser – det är bara jag. Jag står i vägen för mitt eget liv och välmående.
Och de dagar jag ser mitt jag utifrån min kropp och mitt sinne så är tiden begränsad. Dagarna är räknade. Relationerna likaså. Och de dagar jag har nåden att få uppleva mitt högre jag, själen, så är allt oändligt, kärleken och glädjen och var eviga dag. Allt är fyllt av L I V, även jag och inget kan någonsin ta livet ifrån mig.
Största förlusten
Döden är inte den största förlusten i livet;
den största förlusten är det som dör inom oss medan vi lever.
Norman Cousins
Ett år sedan
När vi åkte till minneslunden för att tända ljus påtalade barnen att året gått så fort, att det kändes som en månad snarare än ett år sedan mamma/mormor dog. Hur känns er sorg frågade jag, är ni lika ledsna nu som förut. Och de svarade lätt och snabbt nej.
Sorgen är inte lika påtaglig men minnet och närvaron är stark. Det är skönt att kunna minnas utan att rasa samman, det är skönt att kunna gråta och känna saknad utan smärtan. Sorgen är fridfullare idag än för ett halvår sedan. Vet inte ens om jag behöver kalla den sorg längre, det är nog mer som saknad. Mamma är saknad. Men jag har accepterat att hon är död. Och jag har känt att livet både fortsätter och är vackert utan henne här… jag kan leva ett bra liv utan henne och det är en tröst.
Och utan henne kan jag inte heller skriva att jag är, för nog är hon närvarande. Hon fyller mig med sin kärlek och omsorg var dag.
Trygg nära Gud
Genom åren har jag blivit speglad i att jag skulle behöva bli bättre förankrad. Och eftersom jag regelbundet mediterar och gör yoga så har jag sett mig som förankrad, jag har utövat mitt ”jordande”, min förankring med det solida, trygga och fasta… har jag ”tyckt”.
Som det Vuxet barn jag är har jag sökt trygghet i mat (att äta), jobba, träna och att förhålla mig till människor och situationer. Anpassat mig efter vilken sinnesstämning andra är i, hur de relaterar till mig och andra (jag har skrivet ett blogginlägg om det förut). Och när jag blir otrygg i situationer, vilket för mitt inre barn är de flesta situationer, så har jag strävat efter att skaffa mig trygghet genom att kontrollera mitt liv och andra. Kontrollera mig själv (dvs min oro) genom träning, arbete, pedanteri och kontrollera hur andra mår, vad de gör och borde göra. Jag har blivit en pain-in-the-ass för mig själv i synnerhet men också för andra, mina nära och kära främst. Och när jag insett hur obefintlig min kontroll är, insett min litenhet inför mina egna begär, andras beteende och livet självt så har jag vänt mig till maten. Choklad, nötter, smörgåsar, linfrökex, fruktsallad… what ever, för att låta känslan som lägger sig i mig när det jag tuggar landar i magen skänka tröst och trygghet. Om än en stor portion av falsk trygghet – en illusion.
För ju mer jag faller till föga för mitt beteende ju starkare blir mitt dåliga mående. Illusionen av trygghet av att äta eller kontrollera försvinner snabbt och där står jag med ett ännu större hål att fylla. Tomrummets väggar växer.
För när mitt inre barn blir oroligt och rädd så har jag inte tagit mig tid att stanna i känslan och försöka förstå den. Jag har övergett mig själv, mitt inre barn, och rusat rakt in i skafferiet eller kontrollen.
Det slog mig först nu under min morgonpromenad, alltså år sedan dessa kommentarer gavs vad det är jag inte är förankrad i. Trots min tro så har jag inte varit förankrad i Gud. I Guds trygghet. Jag har sökt råda bot på min oro och ångest genom dessa beteenden, de har förirrat mig om så för en kort stund ifrån mig själv och hur det känns. Jag har satt min tillit och trygghet till mat och att ge mig på att kontrollera livet, snacka om storslagenhet som förätit sig. När jag nu inser att den enda som kan skänka mig trygghet i min oro är Gud och ingen annan, inte jag… och inte ens mat.
Framgång av tacksamhet
Framgång bör inte komma från en ståndpunkt av tidigare perspektiv på misslyckanden.
Framgång eller åstadkommande bör komma från ett uppvaknande, ett resultat av tacksamhet.
Sri Bhagavan
Jag ber om att få fylla mitt hjärta av tacksamhet till vad livet har gett mig. Tacksamhet till allt jag har blivit utrustad med och fått ta emot längs livsvägen; min personlighet, mina egenskaper, erfarenheter, kunskaper, visdom och förmågor. Läxor och välsignelser. Jag tackar och ber om att få dela just det jag har med världen. Inte för att bli framgångsrik utan för att få Ge tillbaka till Livet allt som jag har fått. Bidra för att jag är tacksam för det jag har att bidra med. För på något magiskt vis är det först när jag ger jag verkligen får… det jag har att Ge.
Blessings
Närmare 100 stycken som var med på kvällens Deeksha på distans. Känns fint att kunna sända deeksha. Det är så enkelt för mig att ge på det här viset, av min tid, det är ju trots allt inte jag som ger – vi fylls alla av det Gudomligas närvaro, även jag. Så jag är tacksam för att ni vill ta emot så att jag får vara en del av detta. Verka i det lilla i det stora.
Och här kan du ta del av kvällens budskap
Befria dig från alla röster.
Befria dig från alla måsten.
Befria dig från det som håller dig bunden.
Du är satt till jorden i full frihet at vara och leva som den du är-
Du är fulländad.
Du är kär.