Personligt
Vilodagen
Jag tänker låta söndagar bli min vilodag från sociala medier, en återkommande dag för att manifestera för mig själv och de nära vad som är viktigast – vår närvaro IRL. Nu blev det ingen start idag, men väl nästa söndag.
Söndagar = (socialamedie)tystnad
Min intention är att leva ett balanserat och hälsosamt liv. Jag eftersträvar harmoni inom alla områden. Så även i bloggen som i relationer, hemmet, kroppen, knoppen… Jag vill leva fullt ut, men inget liv blir bra av övergöd, inte ens av det ”goda” såsom yoga, meditation, skrivande eller gröna drinkar – allt handlar om balans.
Jag tror på att rena mig emellanåt, skala av, rensa undan, stilla mig, vara i tystnad. Vilodagen går att tillämpa på många sätt, att stänga av det eviga sociala bruset är ett. Jag tror på att i det tomma, rena och tysta… däri blommar det kreativa – där ur sprakar livet.
Familjehem
För exakt 3 år sedan flyttade hon hem till oss, vår lilla ängel då bara 10 månader gammal. Jag minns så väl när jag såg henne några veckor innan, det sa bara klick – love at first sight! Jag ringde direkt hem till min mamma och min man, säkert mamma först, och sa att jag ”funnit” henne, vårt 3:dje barn. För mig fanns inget att betänka, själen visste att det var hon som vi skulle få ta hand om.
Det har varit en resa. Ingen lätt resa (alla dagar) men en kärleksfull resa. En resa där vi behövt väva nya band… knyta an. Jag visste redan innan att jag skulle kunna öppna hjärtat för ett till barn, jag kände det inom mig. Hon har öppnat mitt hjärta. Mitt seende. Genom henne ser jag djupt, även inom mig själv. Vi är ämnade för varandra, hon var väntad, jag var kallad – jag tackar Gud för att vi fann varann.
Checkar in
Tacksam över en väldigt djupgående dag, med mycket att känna och omfamna. Jag ber om läkning av mitt Vuxna Barn och mitt medberoende och läkningen sker, den är och den känns. Allt är med andra ord precis som det ska. Jag vet att tillfrisknandet är livslångt, det är ett dagligt arbetet – i att medvetandegöra.
Att vara medveten. Att leva med… vetandet, som Annki (från yogaretreaten förra helgen) uttryckte det. Att leva med det högre med-vetandet. Med Gud. Där är jag nu… eller snarare, när förståndet är med mig så överlämnar jag mig dit – till Gud, med min läkning. Checkar in hela mig med allt mitt bagage. När förståndet sviker så bubbar jag ut allt bagage på ryggen igen och vimsar ut i dimman för att; Jag kan minsann själv och jag vet vart jag ska! Och så snubblar jag, skrubbar knäna, får ont i ryggen och vänder tillbaka hem igen, till Gud. Checkar in, hela mig med allt mitt bagage.
Vi kom till tro att en Kraft större än vi själva kunde göra oss till hela människor igen.
Mer om min stress
Tar vid där gårdagens blogginlägg om Stress slutade…
.. för jag vill gärna berätta om vad som gjorde att jag vände mitt liv och hur jag gjorde det. Mitt wake up call var när Maya ca 2-3 år gammal gick och lekte mamma med telefonen vid örat. Jag minns så väl ”the moment” där jag stod vid spisen och såg henne, eller rättare sagt såg mig själv i henne. Jag minns också att jag vid den tiden ofta var sur och tvär, stressen gör så med mig, den gör mig vresig. Och telefonen som ständigt ringde var en stark utlösare av stresspåslag. Får fortfarande lite andnöd ibland om jag ser att jag har många missade samtal eller mailhögen stiger i höjden, stressminnena sitter djupt. Såren är fortfarande ömma.
Där och då, vid synen av Maya som lekte mamma, bestämde jag mig att nu behöver jag ändra mitt liv. Magen hade smärtat under flera år och efter många undersökningar på mag och tarm konstaterade de IBS, hälsporren bet sig fast lika länge, precis som min ömmande tå… och smärtan i höften kom och gick, jag hade Tinnitus på höger öra – min kropp SKREK efter andrum och vila. Jag körde på tills den dagen då jag mötte mig själv i Maya.
Det har inte gått snabbt, att ändra gamla invanda beteendemönster tar tid och man behöver ha överseende med sig själv när man faller tillbaka. Men det går att hasa sig upp på banen igen, återta kurs mot den nya destinationen. Jag brukar likna det med att vända en pråm.. eller kanske en isbrytare är en bättre liknelse.
Min hälsa förbättrades snabbt, jag har inte haft ont i magen på flera år nu, inte hälen eller tån heller. Höften viskar (läs: ömmar) till ibland då jag tvivlar.. tvivlar på mig själv och tvivlar på att jag är buren av en högre kraft. Öronsuset är kvar, ibland hör jag det, men mestadels inte. Jag hör det kanske hela tiden egentligen men jag har en frid som gör att jag accepterar det, jag till och med tackar det, hellre får suset i örat vara min alarmerande klocka så att jag håller mig vaken (läs: medveten) än att barnen ärver mitt mönster.
Så vad har gjort att jag kunnat hoppa av livshjulet (stressen) som jag sprang i? Först och främst hade jag nog inget val, kroppen hade bestämt sig för att stoppa mig. Till vilket pris var mitt val. Och så hade jag mod att ändra mig. Mod att leva i ovissheten. För utan mod hade jag blivit kvar. Utan modet att kasta mig av hade jag slitits itu, brunnit av.
Och så har jag be-gåva-ts med tillit. Tillit är min största egenskap. Jag har tillit. Inte till mig själv. Inte till samhällsvärderingarna vi konstruerat. Men jag har tillit till Gud, kalla det en högre kraft, universum, Livet, vad du vill – jag har tillit till att någonting stort har givit mig livet och någonting stort kommer bära mig ur det och att det stora verkar för mitt bästa – alltid! I all tid. Även här och nu.
Så när lilla jag tvivlar, för det gör jag fortfarande, vi är alla utrustade med tvivel också, så lägger jag mig i händerna på det stora som verkar för mig – det kärleksfulla som omfamnar mig och låter mig bli tröstad och övertygad att allt är bra. Allt kommer gå bra. Allt är omhändertaget.
Och så fortsätter jag att gå ett steg i taget… i tillit. Det är som att gå i dimma, jag ser inte långt, ibland ser jag inget alls. Men jag går. Jag litar på den hand som håller mig. Och ibland stannar vi, för att handen ber mig stanna, då stannar jag och väntar i tillit. För jag vet att jag kan inte se hela vägen. Jag ska kanske inte se något alls – jag ska hålla mig levande i varje andetag.
Att vara levande (lev-ande) är min uppgift. Vart livet för mig är Guds plan. Jag går när handen som håller mig ber mig gå. Jag stannar när handen som håller mig ber mig stanna. Jag möter när handen som håller mig ber mig möta. Det är så jag lever, dag för dag.
Om medberoende
Lyssna till när Sanna Lundell och Ann Söderlund berättar om medberoende…
Bara stressad
Avslutat fem föreläsningsdagar med Psykiatrin i Falun och Säter där jag föreläst om Stress i arbetslivet och lärt ut olika avslappningstekniker. Det har verkligen känts som hjärtejobb, jag är så tacksam.
Själv minns jag så väl då jag för en 6-7 år sedan åkte akut till Falu Lasarett och efter EKG fick beskedet att mina värden var tipp topp men jag vara ”bara stressad”. Där stod jag med min panikångest och orden klingade, ”bara stressad”. Jag var helt tom… jag hade ingen aning om hur jag skulle tillämpa vare sig yoga eller meditation i mitt liv, trots att jag lärde andra det.
Som tur var lärde jag mig det längs vägen – to walk my talk.
Min egen stress handlade mycket om mitt medberoende och hur jag flydde genom livet med att fylla ekorrhjulet, fylla och fylla. Fylld av egna åtaganden, jobb jag skaffat, klasser jag höll, företag jag drev, styrelseuppdrag jag tackat ja till… toppade det med egna krav, föreställningar om hur livet skulle vara och en ryggsäck med värderingar som gått i generationer.
Puh, jag blir alldeles slut av att skriva det. Då levde jag det. Brände ljuset i båda ändarna som min far alltid sa. Jag brann inifrån. Jag höll på att brinna upp. Är jag inte aktsam (läs: medveten) så kan det ta fyr igen. Återfallsrisken är där. För mig har det handlat mycket om att skala av istället för att fylla, stanna upp, känna istället för att springa. Och att varje dag ta hand om mig, det jag känner och det jag behöver. Säga ja till mig själv. Tacka ja till mitt liv.
What I want
I used to spend so much time reacting and responding to everyone else that my life had no direction. Other people’s lives, problems, and wants set the course for my life. Once I realized it was okay for me to think about and identify what I wanted, remarkable things began to take place in my life.
Melody Beattie
Vuxet barn
”Man har svårt att veta sina behov, därför att lärt sig att inte ha behov alternativt har man fel behov. Men omvandlar de verkliga behoven (av näring, kärlek, närhet, tillgivenhet etc) till att bli duktig och klara av saker. Det har skett en felkoppling på behovssystemet, och man är inte själv medveten om det.”
Sanna Ehdin
Om vuxet barn
Som medberoende och Vuxet barn är jag i en vacker läkningsprocess. Jag medvetandegör mina smärtor, karaktärsbrister och inre sår, med andra ord mina stora mörka rädslor. Jag ser dem. Jag genomläker (inte genomlider) dem, för det är så jag tror att de inre såren läker, de dagar och stunder jag förmår stanna med dem – känna dem. Så jag väljer inte att se det som ett lidande, utan som ett läkande. Att känna är att läka.
Jag stannar och möter. Känner och darrar. Känner och ilsknar. Känner och sörjer. Stannar och håller… den känsla som vill kännas. Jag ser det som att jag håller mitt eget inre barn, den lilla tösen inom mig som är rädd. Det är henne jag är med. När jag förmår vara vuxen och ge henne det friska medkännande hon så väl behöver.
När jag inte förmår… når ilskan andra, sorgen biter sig fast i magen, rädslan kapslas in i min kropp. Då döljer jag rädslan med hela mitt liv och kontrollen tar överhanden. Kontrollen som är min barriär mot att visa mig så svag, vilsen, skygg, skamfylld, skuldtyngd som jag känner mig.
Jag tränar mig i att först och främst känna och vara i det jag känner. Vilsen när jag är vilsen, och alltså inte visa mig världsvan när jag är lost. Rädd när jag är rädd, och alltså inte verka stark när allt inom skälver. Sorgsen när jag är sorgsen, och alltså inte måla upp en glad fasad.
Det mitt inre barn behöver är att jag bekräftar hennes känslor, det hon känner. Hon har stora behov av att jag slutar slå på henne, slutar sparka på henne och gasta att hon ska ställa sig upp. Hon behöver inte mitt gamla agerande. Hon behöver min närvaro och mitt stöd. Jag behöver be mig själv om förlåtelse för alla stunder som jag inte förmått ge henne det hennes vattniga ögon sagt mig att hon (står på knä och) ber om. Hon ber om min kärlek. Min omtanke. Min famn. Mitt lyssnande. Min tid. Hon ber om hela mig, inte någon förhandling. HELA MIG är det hon behöver. Och för att ge henne det behöver jag släppa allt det andra som upptar mitt sinne, jag behöver kapitulera mitt kontrollbehov och ge mig hän till henne, nu och för livstid. Hon är mitt allt. Mitt livsverk. Mitt kall. Det är för henne jag är här. Utan mig är hon ingen… utan henne är jag tom. Hopplöst tom. Hon är min brunn, min livskälla – hon är mitt liv och för att se henne leva behöver jag ge henne mitt.
Oneness Liberation Day
Oneness Liberation Day
Vill du uppleva mer frihet och glädje i Livet? Då kan denna dag vara nått för dig.
Om vi tittar på våra liv kan vi se att vissa problem inte blir lösta, trots våra bästa ansträngningar. Det kan vara ekonomiska, relationsmässiga eller andra problem så som med hälsan. Finns det ett problem så finns det en lösning och Oneness har oräkneliga sätt att lösa problem vare sig de är fysiska, emotionella eller andliga. Vi ska använda oss av 2 st djupgående processer denna dag med intentionen att lösa upp dessa gamla mönster som styr våra liv.
De 4 Korgarna
Vi ska börja med att kika på den kanske mest förbisedda perioden i våra liv, den period från och med befruktningsögonblicket fram tills du är 6 timmar gammal. Denna tid är nyckelfaser som alla går igenom. Om det finns störningar i denna tidsepok kan det påverka vår upplevelse och syn på livet. Om vi genomgått denna tid med obehag eller andra mindre bra upplevelser så kan man fastna rent energimässigt i den korgen och det kan manifestera sig som negativa mönster i livet som upprepar sig om och om igen.
Vi ska låta oss vägledas av vårt eget inre tillbaks i tiden för att uppleva och lösa upp eventuella blockeringar. Vi ska sedan använda oss av en speciell Deeksha med intentionen att rensa ut dessa blockeringar.
Förfädernas Befrielse
Den andra delen av dagen så ägnar vi tid till att hjälpa våra Förfäder att gå vidare om dem av någon anledning sitter fast i sin resa mot Ljuset. Vi har olika ansvars områden i livet och även gentemot Förfäderna. Om dina förfäder av olika anledningar fastnat och inte gått vidare så kan det generera i att du upplever problem här och nu. Anledningarna kan vara att Förfäderna hade bundenhet, inre oläkta sår, ouppfyllda önskningar mm.
När vi hjälper Förfäderna att gå högre upp så blir de lyckligare och även du. Om de är olyckliga så kan det avspeglas i dina livssituationer. Detta är ett sätt att hedra och respektera de avlidna för allt de gått igenom för att du ska kunna leva ditt liv.
Jag har bjudit in Onenesstrainer Niklas Blomkvist från Eskilstuna att leda oss genom dessa processer och denna dag. Du behöver inga förkunskaper eller speciella erfarenheter av vare sig Oneness, meditation el dyl för att delta, dagen är öppen för alla som känner en längtan att läka oläkta inre sår. Känn Dig varmt välkommen till en djupgående och befriande upplevelse.
Datum: Söndag 26 oktober kl 10.00 – ca 17.00 (lunchpaus 13.00-14.00).
Plats: Johanneskyrkan, Garvaregatan Falun.
Kostnad: 800 kr, betalas kontant på plats.
Medtag: yogamatta alt liggunderlag, filt, anteckningsbok och egen lunch (det finns tillgång till kyl och uppvärmning).
Anmälan: via mail till Sofia Savita Norgren: mail@sofianorgren.se senast 17 oktober. Begränsat antal platser.
Yogateknik
Vill påminna alla er yogisar som går på mina klasser att jag erbjuder extra teknikgenomgång av asanas (yogapositioner) denna vecka.
Måndag, Falun 17.00-17.30
Onsdag, Borlänge 17.00-17.30
Så vill du vara med på det är du välkommen lite tidigare. Yogapasset börjar som vanligt kl 18.00.
Mer praktisk info om yogan finner du här.
Namaste