Resor
Bhagavad-Gita
Arjuna invände:
Du säger att den hängivne får ett lugnt sinne, men med tanke på sinnets rastlösa natur kan jag inte förstå hur det lugnet skulle kunna bli särskilt långvarigt.
Sinnet är ju väldigt otåligt och kraftfullt, det är ihärdigt och motsträvigt. Jag föreställer mig att det är lika svårt att tämja som vinden.
Krishna svarade:
Visst är sinnet rastlöst och svårt att tämja, men med övning och frånvaro av begär är det möjligt.
Enligt min åsikt är det svårt att uppnå hängivenhet om man inte har kontroll över sinnet. Men den som har sitt sinne under kontroll och som är ihärdig, han kan lyckas med hjälp av de rätta metoderna.
Bhagavad-Gita
Tolkning av Eva Bladh och Patrik Bladh
Flyter bra…
Har varit över dagen till Stockholm idag för att ordna med Visum och även träffa Henric som skall filma dokumentären om min vistelse i Indien.
Övervägde om jag skulle åka tåg eller ta bilen. Men bestämde mig för att åka tåg, då kan jag ta det det lugnt och även skriva. När jag kom till stationen imorse så var tåget inställt och ersatt med buss. Kändes inte bra. Men när vi stod där en klunga av människor och skulle gå på bussen så bestämmer sig en man för att ta sin bil istället, och erbjuder oss att åka med. Jag och en till kille nappar snabbt på erbjudandet och minuter senare sitter jag kungligt i hans stora Crysler och rullar mot storstan. Tacksam! Så intressant att få samtala en förmiddag med 2 helt okända trevliga människor, tänk vart livet för en om man följer med.
Njuter av staden, solen och värmen. Har inget på agendan förutom att lämna in Visumansökan och ta en fika med Henric. Njuter av att bara vara och se på människor. Känner inget speciellt för shopping heller, så jag ”bara är”. Skönt!
Smidigt går det att lämna in ansökan och tjejen på TT Service meddelar att det tar mellan 2-4 arbetsdagar innan jag har mitt Visum på Posten. Så det känns befriande att höra det. Puh!
Träffar Henric och det känns så rätt! Det har jag givetvis redan känt när vi pratat med varandra, men nu förstärks den känslan. Han är lugn, trygg, öppen och andlig – så han blir nog en perfekt reskamrat för mig. Att han är kompetent och duktig på det han gör tvivlar jag inte nå på, han är närvarande och medveten och har feeling så det blir säkerligen en bra film om jag själv lyckas vara detsamma.
Det känns som det flyter på bra nu….
Indien
Dagarna går och resan närmar sig. Om 16 dagar är det avfärd mot Calcutta. Den värsta nervositeten har lagt sig, iallafall för stunden. Nu är mitt största bekymmer om vi hinner få Visum tills dess. På onsdag åker jag till Stockholm och träffar Henric som skall filma dokumentären. Och så går vi tillsammans och ansöker om Visum. Sen är det väl bara att hålla tummarna.
Henric och jag känner ju inte varandra alls, visste inte ens om varandra för 1,5 vecka sedan och nu skall vi göra denna strapats ihop – tänk vad livet för en bara man vågar släppa taget och följa med.
Jag är så tacksam för att Tidningen FalunBorlänge vill låta mig skriva om min resa, dom kommer lägga in en text innan resan och sen följa mina dagboksanteckningar under resan och dessa publiceras i julinumret.
Även det härliga teamet på Centralen RadioDalarna vill följa mitt äventyr och på tisdag (8 juni) kl 10.00 skall jag vara i radiostudion och berätta om resan.
Jag är så tacksam och lycklig!
Hälsocheck
Kan inte påstå att jag mår alldeles prima just nu i livet. Under flera år har jag jobbat med min personliga inre växt, men denna vår har det verkligen tagit fart. Känns som hela våren har varit en enda lång transformation. Och som tur är har jag ett grundtillstånd med positivt tänkande som stöttar upp mig, jag vet att transformationen/förändringen är nödvändig men det tar minsann på mina krafter.
Känner mig till och från lite urlakad och otroligt trött. Skulle kunna somna på en parkbänk mitt i stan känns det som. Jag tror inte det är många som märker när jag mår dåligt, jag har till synes väldigt mycket energi och nära till skratt och leende, så under många år har jag även fintat mig själv när jag sett mig i spegeln. Men nu funkar inte det nå längre, nu vill jag inte att det ska funka nå längre. Nu vill jag inte längre gå på reservbatterier. Nu vill jag komma i kontakt med den äkta sann energikällan inom mig.
Så transformationen är nödvändig – jag har till och med bett om den.
Idag ringer jag till en kvinna i Norge och får tag på gröna näringsgivande produkter, inget olagligt skall tilläggas, bara massa nyttigheter som min kropp suktar efter. Min kropp har gått över till annan kost. Det började förra veckan när jag bestämde mig för att åka till Indien. Då var det som om kroppen kodade om sig och ville ha annat. Jag äter allt mindre, äter mindre portioner och mer sällan. Jag känner ett flöde i kroppen som det var länge sedan jag kände. Kanske jag aldrig har känt det om jag tänker efter. Så det känns verkligen som kroppen är redo att ta emot ”grönskan” och näringen. Och så tänkte jag att det kan vara bra att ha med lite hälsokostprodukter på resan, jag äter inte gluten så det kanske blir ett enkelt komplement.
Den här Indienresan betyder så mycket för mig, det känner jag i själen och i kroppen. Mentalt har jag inte riktigt full koll, men det får jag förhoppningsvis efteråt. Det ska bli underbart att få lära sig Sunyoga och lyssna till ”guruns” visdom och det ska bli otroligt skönt att få ta emot solens energi – jag längtar!
Landat (någorlunda)
Tacksam.
För idag har det lugnat sig i mitt inre, all turbulens i känslorna har ebbat ut (någorlunda). Skogspromenaden igår gav mig den förankring jag så väl behövde.
Jag kunde nästan se över hälften av en film igår. Det är svårt att koncentrera sig på något annat, tankarna flyger gärna och lätt iväg till Indien. Tankarna försöker kontrollera det som inte ska kontrolleras. Tankarna försöker se och planera det som är på gång. Men jag vet ju att det bara är slöseri på tid och energi. Det jag går igenom nu, den process jag är i och den resa jag står inför kan jag omöjligtvis få kontroll på. Det bästa för mig är att jag vågar stanna i flödet och det betyder att släppa taget och se vart jag hamnar.
Det otroliga och magiska som hände i torsdags, när dokumentärfilmaren Henric Hemmerlind säger JA och följer mig på resan väcker också rädslor. Nu blev jag rädd att jag ska sätta på masker och vara fake. Jag vill absolut inte åka till Indien på en sån här resa som sjunger i själen och låta egot koppla på masker och roller.
Så jag ber om kraft och mod att våga vara äkta och sann i allt jag möter även framför en kamera.
Jag själv skulle älska att få följa en person som kommer uppleva det jag kommer att få uppleva och jag vill verkligen vara sann i allt jag möter, alla känslor, även dom mörka. Och även dom ljusa. Mitt liv har ju mycket varit att skugga mig själv lite grann, förmörka mig. För om jag lyser och strålar så mycket som mitt hjärta vill, vad händer då? Så det blir också en utmaning att våga visa hela mig precis så som jag är!
Och tack till alla er som läser bloggen, för ni har verkligen förberett mig för detta. Här på bloggen tränas jag varje dag att vara mitt sanna jag. Visa vad jag går igenom för stunden och acceptera hela mig. Älska hela mig.
Idag åker jag till Erik Grind och spelar Transformationgame, det andliga spelet som hjälper och stödjer i personlig utveckling. Och jag är så glad och tacksam att även Nogge spelar idag, så vi får uppelva denna transformation tillsammans.
Ljus & Kärlek
Mother Teresa
Åker hem och går till berget (Bergebo) för att få förankring med moder jord – känns verkligen som jag behöver gräva ner rötterna lite…
En annan moder – fick mail från en vän idag som påminde mig om att det var i Calcutta Mother Teresa gjorde mycket av sitt kärleksfulla hjälparbete – känner en ära att få besöka staden där hon varit verksam – känner vördnad, respekt och ödmjukhet.
Indien, jipiii
Oh, herre Gud!
Finns en anledning att jag ej bloggade igår. Jag förmådde inte helt enkelt. Det har hänt nått magiskt!
På onsdagkväll satt min ljuvliga man och letade flyg till Indien åt mig, jag bestämde mig på onsdagkväll att jag behöver åka. Mitt hjärta kallar – nått stort kallar och det är min uppgift att ta denna kallelse på allvar – I girl must do what a girl must do – kommer in i mitt huvud. Alla rädslor ligger som en ångvält och trycker över bröstet samtidigt som mina ögon lyser av energi, vet inte om jag någonsin sett mina ögon sådana. Så jag tar ett beslut i mitt inre att åka. Livrädd och vettskrämd över vad som komma skall…
För några veckor sedan har jag från en vän fått höra ett namn på en kille som är dokumentärfilmare. Och jag reagerade starkt när vännen berättade kort om honom. Det är nämligen så att jag har för mitt inre, för några år sedan sett mig själv i Indien och bli filmad till en dokumentär. Jag fick som en bildsekvens av detta och sen försvann det. Men på nått vis har jag burit denna bild med mig, inom mig.
Så helt apropå ringer jag honom igår och säger typ: Hej jag heter Sofia och skall åka till Indien och träffa en man som jag tror är en guru. Jag ska åka 12 mil utanför Calcutta till ett Peace Center och lära mig Sunyoga. Jag åker om 4 veckor. Det känns som om jag ska bli filmad och det ska spelas in en dokumentär – vill du följa med och filma dokumentären?
Känner mig heeeeelt galen under samtalet –
Och det som är ännu mer galet är att han säger JA utan att tveka!!!!!!!!!!!!!
…………………………………………………………………………………
Idag, snart ett dygn efter vårt första samtal…
Känner mig helt groggy, nästan berusad. Nervös. Orolig. Bubblande. Förvirrad. Totalt förvirrad. Lycklig. Sprallig. Ledsen. Rädd. Livrädd. Energifylld. Toktrött. Förväntansfull. Modig. Kraftfull. Liten. Ensam. Fri. Crazy.
…… fortsättning följer
Följ dina drömmar
…. Indien
Mina tankar far runt runt i huvudet. Tankarna är egentligen dom enda som bekymrar mig. Bekymrar och bekymrar, dom gör mig ärligt talat livrädd. Mina små tankespöken som jag kallar rädslorna. För jag är ju rädd för något jag inte vet om det kommer inträffa, jag föreställer mig massa olika infernon som skulle kunna inträffa, men också kanske inte alls inträffar. Jag är rädd för djur jag vet inte är farliga. Jag är rädd för känslor jag bär inom mig.
Samtidigt så vill jag övervinna mina rädslor och jag vill inspirera andra att våga möta sina. Så givetvis inser jag att bästa sättet att möta rädslan är att utmana den, Face the fear
Och samtidigt som mina små hjärnspöken håller konferens så sjunger och trallar mitt hjärta. Mina ögon lyser och energin i kroppen pulserar.
Det känns faktiskt som jag är kallad från Universum till denna Sunyoga-kurs – det känns rätt i själen.
Innan helgen är slut har jag bestämt mig för att ta mitt beslut. Sen är det mycket att stå i om jag väljer att åka; visum, flyg, nytt pass och vaccination måste fixas.
…. fortsättning följer
Indien?
Mitt liv går ut på att finna mig själv till fullo. Bejaka hela mig och få mig själv i balans. När jag uppnår det så tror jag att jag kommer känna mig totalt lycklig och harmonisk med mig själv och livet. Jag är inte där ännu – men jag är på god väg.
En del i mig har längtan till Indien. Jag vill uppleva kulturen, folket, yogan, meditationen, ayurvedan och mycket mycket mer. Just nu känns det som alla vägar jag går på leder mig mot Indien på ett eller annat vis.
Så en stor del i min personliga utveckling är att bejaka hela mig och lyssna inåt. När jag lyssnar inåt säger en röst, åk till Indien. Den rösten har för övrigt pratat länge med mig.
Så här sitter jag hemma förra helgen och googlar på Yogaresa till Indien. Min tanke är att åka till Goa i höst/vinter. Lägga in mig på en turistanläggning och få lite ”Indien-light” med yoga och ayurveda. Känns som en lagom Indien start för mig.
Vad hittar jag?
Jo, en yogakurs i Advanced SunYoga och mitt inre skriker högt – this is it!
Allt serveras framför mig. Kursen är i juni och är 5 dagar lång. Min kalender är givetvis tom just denna vecka. Kursen är gratis, mat och logi är gratis. Människorna som jag mailar med är så kärleksfulla och vänliga, besvarar alla mina frågor och finner lösningar på allt som jag ser som hinder.
Så här står jag nu med ett beslut att ta, om jag vågar trotsa mina rädslor och åka själv till Indien på Yogakurs. Givetvis är kursen inte i Goa, den är 12 mil inåt landet från Calcutta. Jag bor inte på lyxhotell utan på Guesthouse. Och när jag ser mina rädslor i vitögat så ser jag bara små hjärnspöken som är rädda för nått så livsfarligt som kackerlackor, råttor, ensamhet och hemlängtan.
Låter jag mina hjärnspöken vinna ännu en gång eller litar jag nu till mitt hjärtats röst? Är jag redo?
…. fortsättning följer