Resor
The path
Indien igen!
Wiiihooo känner mig alldeles upprymd och sprallig nu när det är bokat och klart för oss alla, hela familjen, att åka till Indien. I februari flyger vi iväg på semester till India-light, Goa. Det har krävt viss övertalning (närmare utpressning) för att få alla med på flyget så nu lär det bära eller brista. Jag förstår att de kanske inte kommer att älska det som jag gör men min förhoppning är att de ska gilla det så pass mycket att vi återvänder en dag (allra helst många gånger) och tar oss ända till Univeral Peacecenter och vår vän Umasankar. Jag vill dela Indien med familjen. Indien har öppnat mitt hjärta för det som är viktigt här i livet. Wiiiihoooo Indien, här kommer jag igen! Kärleken till Dig bara växer!
Så tacksam! Såååå tacksam!
Indienresa
Så tacksam för att jag redan nu fått 4 intresseanmälningar till Yogaretreaten i Indien 14-24 november. Visar här nedan en film från ashramet Universal Peacecenter i byn Lachipur. Är du intresserad av att följa med mig dit så kan du också maila in din intresseanmälan till: mail@sofianorgren.se eller anmäla dig direkt till: yvonne@reisebazaar.no Har du frågor om yogaretreaten får du givetvis gärna kontakta mig.
Min berättelse om Indien och Universal Peacecenter finner du här.
Mer praktisk information och resan och yogaretreaten finner du här.
♡ Om Shanti Shanti Shanti ♡
Yogaretreat i Indien
Jag kan inte hålla mig, jag måste kika in här och berätta om en dröm som går i uppfyllelse. Jag kommer tillsammans med den norska resebyrån Reisebazaar arrangera en oförglömlig yogaretreat till ashramet Universal Peacecenter i byn Lachipur den 15-24 november 2013. Är du intresserad av att följa med mig dit så maila in din intresseanmälan till: mail@sofianorgren.se eller anmäla dig direkt till: yvonne@reisebazaar.no Har du frågor om yogaretreaten får du givetvis gärna kontakta mig.
Min berättelse om Indien och Universal Peacecenter finner du här.
Mer praktisk information och resan och yogaretreaten finner du här.
Fylld av tacksamhet är jag ♡ Om Shanti Shanti Shanti ♡
Divine Poncho
Min soulsister Ulrika har precis återvänt från Indien och Universal Peacecenter, ashramet min mästare Umasankar Sunyogi byggt upp. Jag var där 2010 och längtar givetvis tillbaka, har gjort sedan dess. Här på Ulrikas blogg u.divine kan du läsa om hennes resa dit och projektet som hon nu satt i verket, med att låta bybor sticka och virka Divine Ponchos och på så sätt bidra mer till Peacecentrat människorna i byn Lachipur.
Jag var snabb att tinga den första Ponchon som hon hade med sig hem, en flicka som heter Resmibag har virkat den och jag bara älskar den. Love India!
Mästarens frågor
Umasankar ser jag som min mästare, jag har honom och hans mor som dem jag ser upp till mest, de är de renaste och ljusaste människor jag har mött. Det är givetvis samma ljus och renhet som är inom oss alla, men de lyckas att leva i total samklang med det (själen). Det är så som jag ser det i alla fall. Men vad vet jag. Ingenting. Det är min uppfattning efter att ha träffat dem. Hans mor gick dock bort för några månader sedan, så henne kommer jag inte möta igen men Umasankar hoppas jag få träffa många fler gånger. Umasankar ser sig givetvis inte som någon mästare eller guru, han pekar mot vårt egna hjärta och säger: The guru is within.
Tänker ofta tillbaka på frågorna som Sunyogi Umasankar ställer när vi förbereder oss för Sunyoga.
Who am I?
What do I want?
Why do I want it?
What is the purpose of my life?
What is the relation between what I want and what I am doing now?
Och varje gång jag kommer till frågan Vad är relationen (sambandet) med det jag vill och det jag gör nu, så landar jag i samma svar… Jag lever precis just nu det liv jag vill leva. Jag (sinnet) tror mig ha en längtan men varje gång jag håller upp den längtan och plockar isär den, ser dess beståndsdelar och frågar mig vad det handlar om så inser jag att jag redan har det jag vill ha. Jag redan lever så som jag vill leva. Jag redan är där, dit jag vill komma. Allt är som det ska.
Det är bra att jag minns frågorna och ställer dem till mig själv då och då, de får mig att färdas från sinnets önskan till hjärtats tacksamhet. Det finns inget att önska, det finns bara tacksamhet att uttrycka. Och ju mer jag tackar desto mer får jag av det jag vill ha, alltså det jag redan har.
Deepeningkursen i Indien
Sinnesro, frid och ett inre leende har fyllt mig under mina 14 dagar deepeningkurs på Oneness University i Indien. Jag är så oerhört tacksam att jag funnit Oneness, att jag givits möjligheten att åka till Universitetet två gånger inom bara 5 månader, att min fantastiska livskamrat och vän Nogge stödjer mig så totalt och tar tjänstledigt under mina resor och är hemma heltid med barnen. Livet är gott, det är magiskt och tackvare Oneness har jag äntligen förstått att se det och framför allt att hur att leva det. Leva utan lidande, smärtor, rädslor, stress och villfarelser (alltså leva genom sinnet) och istället leva fullt ut med själen (det gudomliga, the divine within… vad vi nu vill kalla den eviga livsenergin) och det är då, när vi möter det gudomliga inom som det en dag svänger om – livet ses ur en annan synvinkel, livet ses som det är, som det visar sig i stunden. Det är så enkelt och det är så magiskt och ändå har vi människor trasslat in oss i illusionen av vad vårt sinne hela tiden matar oss med, repetetiva minnen från förr eller en otröstlig längtan till framtiden. Att leva med hjärta/själ är att leva i stunden. Jag vet att det är en uttjatad sägelse men det är sant, det blir så himla uttjatat och urvattnat eftersom vi aldrig lyckas med det. Vi får liksom inte till det, jag fick i alla fall inte till det innan jag kom i kontakt med Oneness. Jag behövde deras oerhört pedagogiska lektioner, meditationerna, processerna och jag behövde framför allt se mig själv maktlös att ta mig dit själv (alltså genom sinnet) och be om hjälp. Be min gudomlighet inom (hjärta, själ, divine, Gud) att ta mig dit.
Nu är jag där och jag vet att jag skrivit det förut men jag vill gärna skriva det igen, sökandet är över. Jag är hemma. Jag har inget tomrum kvar. Det finns inget gnagande inom mig som är otröstligt och gapar efter mer. Det är fullt. Eller så är det helt tomt. Det är fridfullt i alla fall vill jag lova. Jag är så totalt tillfreds med stunden. Med det som är.
Givetvis vill jag dock tillbaka till Indien. Givetvis. Det jag menar med att sökandet är över är att tomrummet är borta, det behöver inte fyllas med socker, mat, shoppning, kaffe, andligt sökande… what ever nå mer. Jag vet vad jag sökte och jag har funnit det. Jag sökte mig själv. Men eftersom jag var så fullkomligt identifierad med sinnets identitet så förstod jag inte vad jag sökte, jag tyckte jag hade allt, ändå ville jag ha mer och ju mer jag fyllde på desto mer smärta fick jag utstå. Det är som att springa som en galen hund och jaga sin egen svans. Jakten tar aldrig slut. Men det tog slut, när jag slutade se mig som en hund med en svans och istället började se mig själv som full av energi, livsenergi, att jag liksom du, liksom träden, fåglarna, gräset, planeterna är ett. Själen är evig och den genomsyrar oss alla. Eller sanningen är att den är oss alla. Och när den poletten dimper ner, på riktigt, då blir livet inte detsamma nå mer även om det är exakt som förut som det alltid varit.
Vilken (inre)resa!
Så innerligt tacksam för min resa till Indien och Oneness University…
Indien igen…
Äntligen, vill jag skriva även om jag kom hem därifrån i november. Vet inte vad som händer med tid och rum, de är inte detsamma nå längre för mig, jag bara upplever det som är och just nu är det en glädje att återvända. Jag längtar efter fördjupning. Jag längtar efter än mer närvaro med mig själv, alltså med min själ, det Gudomlig inom. Jag har mer att knyta an till, det känner jag. Resan är lång och alldeles underbar och även att lämna det gamla kvar, illusionen av vad som är jag. Trots att sinnet uttrycker sin upplevda smärta så vilar en frid blandat med bubblande glädje där bakom (här inom), det sanna av vad som är jag är här och är min trogne reskamrat. Genom den här resan, genom livet och alla liv i evighet. Så enkelt är det, så har det alltid varit. Vi är det som finns kvar bortom kroppen, tankarna, personligheterna… varför vänta med att upptäcka den skatten när vi kan upptäcka det idag.
Jag har upptäckt det. Jag känner det. Jag vet det. Jag vill ha mer. Jag leka, upptäcka, uppleva mer av min själ. Så den här resan åker jag med öppen famn och tar emot det som ges till mig i full tillit att allt är som det ska och allt är bra. Bättre än jag anar…
Ps Bloggen tar ett litet uppehåll, åter runt den 9 mars… Om Shanti
Deepening
Flödet jag känner nu idag efter att imorse tryckt skicka på min ansökan till Deepeningkurs i Indien är fantastiskt. Beslutet i sig öppnade upp ett underbart livsflöde i hela min kropp, jag ler, jag sjunger, jag trallar fram.
Nu svänger det igen, som Ewa Fröling sa. Några timmar senare återvände mailet från Oneness University med svaret att jag var godkänd och välkommen.
Nog för att jag visste redan när jag kom från Trainerkursen där i november att jag skulle återvända, och sa faktiskt även då att jag troligtvis åker tillbaka i februari. Kände det på mig, det är ju så själen talar genom känsla och intuition, förnuftet är liksom inte med. Jag gillar inte att var förnuftig, det är så tråkigt, been there, done that. Däremot har jag varit dålig på att släppa loss, släppa taget och kasta mig ut. Jag blir bättre och bättre för varje år måste jag säga. Nu börjar jag känna mig riktigt frigjord och fri. Jag känner livet i mig och är det något jag vill efterskänka till mina barn så är det livsglädje och tillit. Nu börjar jag få rejält påslag med den saken så jag är säker på att de smittas de med.
