Artiklar med etiketten ‘Smärta!’
Ont i själen
Jag såg nyss en intervju om psykisk ohälsa där de nämnde begreppet ont i själen.
Jag tänker annorlunda, jag tänker att vi är kropp, sinne och själ. Och när vi mår dåligt psykiskt, är stressade, känner sorg eller är i depression så är smärtan i sinnet. Det är sinnet som är överhettat eller nedstämt eller sorgset. Och när vi går med stress, sorg eller depression en längre tid så visar även kroppen symptom såklart. Allt hänger samman.
Men jag tror inte själen lider, tvärtom tror jag många gånger vi lider när vi har brist i vår själsliga kontakt. När vi kanske varit för mycket och för länge i vår identitet med kroppen och tankarna och glömt vår inneboende kraft och ljus.
Och många av oss i västvärlden är just nu långt ifrån vår kontakt med själen, vi har så mycket fokus på att prestera och vara duktiga. Vi bekräftar oss själva och varandra genom att vara duktiga, snygga och det vi konsumerar.
Inom oss är själen och när vi är i kontakt med den så ser vi vårt eget värde. Vi är mer är värde – vi är ljus. Själar. Eviga varelser allesammans. Och kontakten med själen skänker frid. Vi blir avslappnade, får en mer chill-attityd till oss själva och livet och kommer i kontakt med själens sanna natur – glädje.
Så som jag ser det kan inte själen lida, den är hel. Alltid hel.
Motsatser
Jag tänker ofta i motsatser numer. Det var en terapeut i en anhöriggrupp som introducerade motsatser för mig och det har hjälpt mig jättemycket. Låt oss säga att jag är rädd, så kan jag fråga mig själv vad som är motsatsen till rädsla. Jag kommer fram till att det är tillit för mig och utifrån det kan jag välja att fokusera på tillit. Välja tillit istället för rädsla. Sinnet kan inte fokusera på båda motsatserna samtidigt, det är som att se åt både öster och väster i samma synfält, det går inte – du måste välja. Det jag väljer blir min verklighet. Där mitt fokus är – där växer känslan. Fokus på rädsla, ger mig bara mer rädsla. Fokus på tillit, ger mig mer tillit.
Det finns motsats till smärta, självömkan, depression, ensamhet, stress … Att fråga sig själv vad motsatsen är till det jag upplever nu är en bra början. Vi upplever det vi fokuserar på. Lösningen kanske finns in andra änden.
Tråden sorg…
Har blivit medveten om hur mycket sorger jag bär inom mig. Människor som dött, relationer som ändrats, arbeten som avslutats, drömmar och förhoppningar som inte införlivats- alla är de förluster på sitt sätt. Och för vissa människor tillkommer även skilsmässor och flyttar, vilket jag har varit förskonad av.
Livet är kantat av sorger. Tråden sorg är en del av livets väv. Det är också vackert med sorg, det visar att jag sörjer något som gått mig förlorat – sorgen är ett uttryck för kärlek.
Sorg är normalt och naturligt. Vi ska sörja. Ska och ska, jag tror iaf att jag behöver tillåta mig sörja för att kunna leva. Det handlar om mod – modet att älska. Ge mig hän till den, dem och det jag älskar trots att jag vet att det kommer gå förlorat en dag.
Jag har inte vågat det – älska fullkomligt… innerligt och vidöppet. Av rädsla att förlora det jag håller så kärt. Och jag tror att ända sättet för mig att öppna mig fullkomligt för kärleken är genom sorgen. När jag tillåter mig sörja, känna och bearbeta, så tillåter jag mig också att älska. Sorgen och kärleken går hand i hand. Ingen kärlek utan sorg. Den garantin finns inte, bara i ett slutet hjärta. Och jag vill inte vara sluten, jag är här för att leva. Att älska är att leva. Och att sörja är en del av att vara levande.
Naturlagar
Mitt liv är som en ända lång process. Det är säkert ditt också oavsett om du är medveten om det eller inte. Jag känner mig ganska medveten om min process. Jag gillar den på så vis att jag har tillit till den. Jag har slutat försöka sätta mig över naturlagarna och börjat ha tillit till dem istället.
Jag påstår inte att det funkar alla gånger. I söndags hamnade min pappa på sjukhus och då satt jag i bilen och skrek och grät ut min smärta, skrek till Gud att jag inte var redo än, att jag behöver många år till med honom. Bönade och bad om att få ha honom kvar.
Där och då var jag uppenbarligen inte redo för naturlagarna. Nu mår min pappa bättre och min smärta har stillat sig. Nu vaggas jag åter tillbaka i tilliten. Och det är så fantastiskt skönt att vara där. I friden över det som är.
Jag har haft förmånen att få uppleva tillståndet av trygghet, frid och stillhet flera gånger i mitt liv, tackvare yoga, meditation och Oneness och i det varandet så bubblar glädjen. En glädje som inte är som någon glädje jag upplevt annars. En lycka snarare. En bestående frid som varar trots yttre omständigheter. Och att känna det är frihet.
I söndags var jag inte fri, jag var slukade i rädslan grepp. Egots grepp. Och det är helt okej det med. Det är okej att vara mänsklig. Det är smärtsammare men det är okej. För mig hjälper det att komma ihåg att jag bara har mänskliga upplevelser… men att jag är en själ. Evig. Precis som min pappa. Evig. Och att alla själar är oskiljaktiga. Och att egot alltid upplever sig åtskiljt.
Yogan ger mig ett val. Yogan ger mig nyckeln till det själsliga. Genom yogan så känner jag själen i kroppen. Och när jag känner själen i kroppen så försvinner all rädsla och ersätts med tillit. Tillit till naturlagarna. För jag vet att allt är som det ska. Allt är bra. Allt är evigt. Föränderligt som människa men evigt som själ. Och jag vet att inget kan gå mig förlorat eftersom allt är ett.
Stress i kroppen
Var till ljuva Kicka och fick massage i dag. Kände mig lite spänd på väg dit och så fort jag lagt mig på britsen och hon började massera min rygg så kom tårarna. Jag grät och jag grät, det bara rann ur mig. Det var förlösande med massagen, kroppen verkligen släppte ut sin stress. Min kropp lärde mig att sorg, frustration och annan smärta som jag genom åren behövt ventilera ut med gråt men inte tillåtit mig – har byggts upp som stress.
Det krävs mod att vara sårbar. Och jag har inte haft det modet alla gånger utan istället svalt ner klumpen och dragit fram ett leende. Eller svalt ner klumpen och bitit ihop. Jag tänker att mycket av våra beteenden är inlärda sedan vi var barn, kanske från de vuxnas oförmåga (inte ovilja) att stödja oss och våra behov. Och det kan också vara kopierat, barn gör inte som de vuxna säger utan som de gör.
Hur som, stressen och spänningen släpper taget när jag gråter. Det räcker för mig att veta. Jag vet att jag kan läka, det behövs bara lite mer tårar. Kroppen vet redan allt det här, den är magisk. Den är intelligent, både som burit all denna stress då jag hade oförmågan att ta itu med den och nu när jag är redo, mogen och modig – så börjar kroppen släppa taget om den.
Jag känner hur kärleken till kroppen växer. Den växer i takt med att jag inser hur mycket min kropp älskar mig. Tyvärr ser jag inte kärleken till mig själv i spegeln alla dagar men jag upplever den stunder som denna på massagebritsen hos Kicka och jag upplever den alltid när jag är på yogamattan.
Hela ditt inre
Fick tips om att läsa boken Hela ditt inre och finn ditt sanna jag, Lise Bourbeau. Och eftersom jag älskar att läsa böcker, iaf som handlar om andlighet, inre läkning och personlig utveckling så beställde jag den. Jag hade redan gott förtroende till Lise Bourbeau och hennes kunskap i boken Kroppen talar till dig, en bok som jag ofta använder mig av för att se vad för blockering som yttrar sig som en smärta i kroppen. To see is to be free, som Onenessläran säger.
I boken jag nu läste så fick jag ytterligare en förklaring till mitt inre sår (prägling) och hur det såret skapat en överlevnadsstrategi (kontroll för min del) för att undvika smärta helt enkelt. Det inre såret som skönjdes för mig som jag inte varit medveten om förut var min känsla av svek. Känslan av att bli sviken. Och hur kontrollen fungerar som ett skydd mot svek. Jag har ofta känt min känsla av övergivenhet och avvisning men inte svek – som jag inser nu präglat mig mest. Och hur det såret, svek, gör att jag i min tur sviker andra och sviker mig själv.
Genom boken förstår vi och ”ser” våra sår, kroppen visar oss dem. Vår kroppshållning och kroppsbyggnad visar vad vi försöker dölja (läs: skydda). Och det viktigaste av allt, hon berättar hur vi kan läka. Gör det ont är det oläkt, precis som med våra fysiska sår.
Det finns inga dåliga människor i världen.
Det finns bara människor som lider.
Lise Bourbeau
I den här videon berättar Lise om boken och sin syn på våra sår och hur vi kan läka dem.
Våga skratta
Det blir så klart för mig nu när jag är i sorg och möter andra att jag förväntas (av andra eller kanske mest av mig själv) att sörja med smärta och tårar. Det är som att jag letar ursäkter och förklaringar till vart mitt lidande är. Och jag ser klarare bakåt längs min livsväg att sorg, tårar, känslighet alltid funnits där. De har legat som en slöja över hela min varelse, i allafall är det så det har känts för mig. Vemodet och djupet har dolt något, fyllt sitt syfte… att dölja skratten och livsglädjen. Det är det jag är rädd för att släppa fram. Jag bannar inte mig själv när jag sörjer och är ledsen, nej, däremot har jag någonstans mellan liten och stor fått för mig (kanske lärt mig) att det är glädjen jag måste dölja.
Det är livsglädjen som skrämmer andra och det är livsglädjen som är stötande att trycka upp i nyllet på folk. Den håller man minsann i schack, den ska tyglas och pryglas. Den får inte släppas fri. För hur skulle det se ut… som näckrosor letar sig fram i asfalten och vildrosor som rämmar hela huset… den kraften är inte att leka med, den bör inte blomma fram. Man ska inte tro att man är något, inte vara för glad – det passar sig inte.
Min inre kritiker mal på och mal på. Jag är tacksam att den är igång så här på kvällskvisten så jag får höra det den alltid mässat bakom ryggen på mig. Orden den tyglat mig med. Jag är tacksam för att jag får se att det är inte tårarna som skrämmer mig, inte heller smärtan i bröstet, nej jag är livrädd för att skratta högt, vara livfull och leka som ett barn. Jag är rädd att vara jag. Rädd att blomma ut. Rädd att vara glad även en sorgens dag.
Livrädd att stanna upp
Jag gillar att skrutta runt här hemma, är riktigt tillfreds med det faktiskt. Skulle jag aldrig trott om mig själv förr om åren när jag stressade runt i mina businesskläder med huvudet fullt med agendan och alla ”måsten”. Att vara hemma och vara nöjd var för mig så hotfullt att jag till och dömde människor som var det. Aldrig för mitt liv skulle jag vilja byta ut mitt ekorrhjul mot tystnaden och stillheten. Jag trodde det viktigaste uppgiften med livet var att hinna med så mycket som möjligt, skynda sig fram och vara extremt produktiv och duktig. Ju duktigare ju bättre.
Jag bespottade dagar hemma, jämrade mig över dagar jag var sjuk och släpade med barnen på alla möjliga aktiviteter bara för att jag var livrädd att stanna upp. Stanna upp = känna. Känna = smärta. Smärta = sorg, ensamhet, tomhet. Så jag jagade vidare efter det motsatta, glädje, aktivitet, vänskap… fyllde och fyllde.
Det gjorde ont att stanna upp i början, det måste jag medge. Det var skitläskigt! Jag var rädd, sorgsen och bitter. Jag led… till en början. Men jag slutade fly. Jag slutade jaga. Och nu har jag suttit här hemma ett par år och inser att jag har det så bra. Jag lever i kontakt med mig själv. Jag har funnit en mening, ett lugn och en inre frid inom mig som jag aldrig någonsin skulle kunna finna utanför. Det är här, inom jag har allt jag behöver. Allt jag behöver när jag öppnar dörren och besöker världen.
Smärta!
Min mage smärtar. Jag har haft problem med den sedan slutet på förra veckan, den sväller upp ibland när jag äter och gör så himla ont. Idag har jag haft två ”attacker” och de sitter i länge.
Min bok Kroppen talar till Dig är på min mottagning i Falun, så jag bad en vän att läsa åt mig i sin bok. ”Du oroar dig över en situation som pågår i ditt liv. Du oroar dig för dig själv. Släpp taget och lösgör dig från situationen. Då kan du lättare se lösningar och centrera dig” är budskapet från boken, eller egentligen är det ju budskapet från min ömmande mage.
Mitt i prick är det i alla fall! Jag oroar mig över mitt hopp. Tänk om jag hoppar utan att veta hur och vart jag ska landa. Hur ska det gå, gnager neggo-rösten i mitt inre. Oro och ängslan.
Jag andas, smeker min mage, värmer den med mina händer, sänder dit kärlek. Jag ber en bön för mig själv. Jag vet att jag är på rätt väg, jag ber om än mer tillit. Jag ber om mod att släppa oron och njuta av hoppet.
Tornadon jag varit i de senaste veckorna har varit som att snurra runt runt runt med en ögonbindel och nu har det sluta snurra, men jag är fortfarande yr i huvudet och det är svart för ögonen – återigen, bara hjärtat som vet vägen.
Tilliten jag ber om är att lita på att hjärtat för mig rätt!