Artiklar med etiketten ‘Författare’
Mina löften
Jag vill dela några av mina tankar om nyårslöften eller önskningar för mig själv inför 2014 och framtiden. Jag lockas gärna in i gamla mönster av att sätta upp karriärsmål, staka ut vägen och uppgifterna framför mig. Välja och vraka bland det som jag vill allra mest. Men jag lurar många gånger mig själv för jag tappar lätt förankringen och skenar iväg. Jag kan dela ett exempel när jag var nyutbildad NLP-coach och gick och köpte mig en stilig läderfilofax, helt i samförstånd med att det jag sänder ut är det jag attraherar. Så filofaxen blev min symbol för min framgång och innan jag ens hade någon klient så sände jag ut bilder om att den skulle vara fulltecknad och affirmerade flitigt: Jag är eftertraktad och fullbokad.
Universum hörde givetvis min önskan, vi får alltid det vi ber om, så med viss fördröjning (ca 8-12 månader) så var jag fullbokad och väldigt eftertraktad som jobbcoach åt Arbetsförmedlingen. Arbetsdagarna blev snabbt fulltecknade i filofaxen, precis som jag förutspått och klienterna stod i kö.
Helt utan förankring av innebörden av min affirmation om att vara eftertraktad och fullbokad insåg jag nu att jag började må dåligt, känna mig stressad och trött av så många klienter på en dag, på en vecka, på ett halvår. Det blev för mycket helt enkelt och jag tappade sakta men säkert återigen mig själv… alltså förlorade glädjen, harmonin, gnistan och närvaron. Inte bara med klienter utan i synnerhet med mig själv och min familj.
En annan coach lärde mig att ställa mig frågan vem blir jag av att göra det. Och hade jag ställt mig frågan vem blir jag av att vara eftertraktad och fullbokad coach så hade jag kanske kunnat förutse min missbedömning om mig själv och vad jag egentligen önskade.
Nu frågar jag mig ofta, vem blir jag av att vara yogalärare? Vem blir jag av att vara bloggare? Vem blir jag av att vara Oneness Trainer? Vem blir jag av att åka till Indien och fördjupa mig i lärorna? Vem blir jag av att vara hemma med barnen? Vem blir jag av att skriva böcker?
Och svaret på dessa frågor är att jag blir mer av mig – det goda i mig. Min själsliga del växer och när den frodas så ter sig egots (sinnets) röst allt mildare. Jag blir en bättre mamma. Jag blir en trevligare människa, mest till fördel för mig själv. Jag blir en snäll hustru. Jag blir gladare. Jag blir lugnare. Jag blir tacksammare.
För min egen del behöver jag fortfarande hålla koll på balansen, som den arbetsnarkoman jag var, flydde in i åtaganden, behöver jag ge mig själv tid att tänka efter, hur många yogapass vill jag verkligen ha per vecka. Vad mår jag bra av? Och även om jag kan fylla 3-4 grupper ändå fortsätta med enbart en klass i veckan så länge jag tycker det känns bäst för mig och min familj.
Nu skriver jag inte in saker i agendan bara för att telefonen ringer och jag efterfrågas. Nej nu stannar jag upp och känner av energin, min egen, barnen och familjens. Ser in i barnens ögon om det är lämpligt att vara borta ännu en kväll i veckan eller om jag faktiskt ska ta och vara hemma. Vara med dem.
Så mina önskningar är fortfarande om karriär och framgång. Men mitt löfte är att fortsätta vara hemma. Att vara mamma går först och om Gud vill att jag väljer så vet jag vad att välja. Var sak har sin tid. Men jag önskar mig balans. Som en vågskål med Snigelmamman på ena sidan och Business Woman på den andra – det skulle skänka mig mest glädje. Och jag ber om att få fortsätta jobba hemifrån, jag vill fortsätta gå med barnen till skolan och stå och vänta på dem på skolgården när de slutar. Filofaxen är fortfarande kvar, still going strong (old fashion som jag är) och jag är fylld av tacksamhet över massa blanka dagar och när det dimper ner någon arbetsresa och retreat lite här och där.
New ending
Nobody can go back and start a new beginning,
but anyone can start today and make a new ending.
Maria Robinson
Mitt skrivande…
Här är inspirationen på topp, energin och idéerna flödar och jag gör mitt bästa att fånga dem och bearbeta dem. Skrattar åt det jag skrev förra veckan om att jag hade både sena kvällar och tidiga mornar till mitt förfogande, och vad har hänt efter det inlägget? Jo att jag är toktrött om kvällarna, somnar oftast redan vid åtta och sover så länge det bara går (det har blivit typ till halv sju), så den goda idéen med att skriva på dessa tider stoppade mitt kära ego. Jag är helt säker på att jag inte är ett dugg trött, har ju varit pigg hela hösten och längre än så, men nu när jag skulle följa mitt hjärta och skriva på, skriva på… då slår egot (läs: rädslan) i handbromsen för min framfart.
Jag lirkar mig runt, skriver iallafall. Även om armen krampar. Jag redigerar mina texter. Skriver ner nya. Skriver när jag känner den röda tråden och skriver i total förvirring. Antar att det är precis som det kan vara. Skriver fast jag har ont i armen, tror mest smärtan beror på mitt eviga flyende till facebook i mobilen och inte alls för min flitighet med texterna.
Jag skulle inte säga att jag kämpar, för skrivandet är så mycket glädje för mig. Tangenterna smattar och idéerna blommar. Men jag förstår att det som fortfarande har ett litet grepp om mig är rädslan att helt följa mitt hjärta, rädslan att släppa fram passionen och glädjen fullt ut – som om jag inte vore värd det, att ha det så skoj. Må så bra som jag gör när jag skriver.
Tacksam att jag är medveten om hur mina rädslor försöker stoppa livsflödet, jag låter rädslorna vara där de är samtidigt som jag tillåter mig att vara en del av livet och låta livsflödet pulsera genom hela mig. Jag ser med förväntan fram emot 2014, det känns som det kommer föra mycket glädje och passion med sig.
The real you
A powerful, beautiful you is the real you,
a being of light at the center of the universe,
placed there by Divine auspices and rightfully proud and dignified and joyful.
A course in weightloss
Marianne Williamson
I am abundance
Diggar loss till en hel kavalkad av Karen Drucker låtar – Spiritual Happy Music
Och den här affirmationsvideon känns som en toppenstart på dagen!
Livets eko
En son och hans pappa är ute och vandrar i bergen.
Plötsligt ramlar pojken och slår sig. ”Aaaaaaaajjjj!!!” ropar han.
Till sin stora förvåning hör han sin egen röst upprepa ”Aaaaaaaajjjj!!!”
Nyfiket ropar han: ”Vem är du?”
Omedelbart får han svaret: ”Vem är du?”
Uppretad över svaret ropar han: ”Fegis!”
Han får svaret direkt: ”Fegis!”
Han tittar på sin pappa och frågar: ”Vad är det som händer?”
Pappan ler och svarar: ”Min son, lyssna här”.
Och sen ropar han till berget: ”Jag beundrar dig!”
Berget svarar direkt: ”Jag beundrar dig!”
Återigen ropar mannen: ”Du är en mästare!”
Rösten svarar: ”Du är en mästare!”
Sonen är förvånad, men fattar inte riktigt vad som händer.
Sedan förklarar pappan:
”Man kallar detta för eko, men i själva verket är det livet.
Du får tillbaka allting du säger och gör.
Vårt liv är helt enkelt en återspegling av våra handlingar.
Om du vill ha mer kärlek i världen,
skapa då mer kärlek i ditt hjärta.
Denna relation gäller för allt i livet, i alla aspekter av livet.
Livet kommer att ge dig tillbaka allt det du givit det.
Författare Okänd
Belive in You
You become what you believe!
Oprah
Största rikedomen
Att bara göra det vi gillar är att hantera sinnet.
Att gilla vad vi än gör är frihet.
Sri AmmaBhagavan
Hur mycket jag än drömmer så är det så här jag känner mig, nöjd med det som är. Passionen och lusten bubblar men jag är också tillfreds med att det livet är som det är – precis som det ska. Mitt tidigare karriärsdriv förde ofta ett missnöje med sig att vara hemma och att vara hemma med barnen gjorde mig rädd att missa allt, slira av karriärsvägen och tappa drivet. Jag var helt besatt (åtminstone förblindad) av arbete och uppdrag.
Jag vet att jag skrivit om det här förut, stressen att jaga titel, pengar, karriär och alltså bekräftelse men jag känner att det kan vara viktigt att dela med sig av igen, då jag tycker mig se många som är där och rusar på den förslitande workroad. Många kvinnor upplever jag att det är också, som precis som jag såg det att jobben och uppdragen kommer först, sen kan jag ta hand om mig själv och barnen.
Tappar orienteringen av vad som är viktigt, ser inte skogen för alla träden. Glömmer att stanna och andas, för nu är livet, precis just nu. Jagar vidare, rusar på.. i hopp om att en dag blir en annan dag och då…
För min egen del kom som tur var insikten när barnen var ganska små, Maya var tre om jag minns rätt. Då hade jag alltså missat fem år av Oscars första år och tre år av Mayas. Jag hade dem med på både jobbmöten, affärsresor, mina utbildningar och telefonen ringde hela tiden då jag var hemma med dem så nog för att jag var fysiskt där med dem men absolut inte närvarande och sällan mötte jag dem på deras villkor utan de fick oftast anpassa sig efter mina, så därför säger jag att jag missat deras första år.
Jag insåg inte alls vikten av anknytning på det sättet som jag ser det nu, att de första åren är så viktiga för ett barns grundtrygghet och att den tryggheten behöver jag ge, givetvis inget jag kan förvänta mig av förskolan. Jag behöver stanna och förankra mina fötter, ta de där andetagen och komma till ro med vem jag är och vart jag är, alltså mamma och hemma, för att barnen ska ges en möjlighet att finna sina rötter och trygghet genom mig – och till livet.
När man sitter vid någons dödsbädd så förstår man vad livet verkligen handlar om – relationer. Nära och kära. Min mamma sa att hon var rik, hon var rik på just relationer och kärleken ifrån dessa. Att lära utav andra är väl den finaste gåvan. Själv behövde jag lära av mina tidigare felsteg, och allra helst när någon nära påtalar dem. Minns än idag då min vändning började, då jag valde en annan väg att den med rusningstrafik och letade mig fram längs grusvägarna i skogen istället, det var Maya som väckte upp mig ur yrseln i ekorrhjulet då hon lekte mamma och gick med en telefon vid örat. Där och då, började jag att välja vilken sorts mamma jag skulle vara, välja för min och barnens skull inte för storleken på plånboken och höjden på karriärstegen.
Jag väljer fortfarande, påminner mig allra bäst (inte alltid) dagligen om att vara här, vara närvarande och möta mina barn. Tiden går fort och snart är de inte barn nå längre, jag vill vara med dem då de växer upp – det är den största rikedomen och som jag är säker på ger avkastning ända till min dödsbädd.
There is a voice
There is a voice in the Universe
urging us to remember our purpose for being on this great Earth.
This is the voice of inspiration,
which is within each and every one of us.
Själslig närvaro
Mitt skrivande pockar på, jag ställde mig frågorna som jag la ut på bloggen igår och på frågan vad jag skulle göra med mitt liv om jag visste att jag hade tre månader kvar att leva så insåg jag såklart att jag skulle vara så mycket som möjligt med min familj, kvalitetsumgås med barnen, hänga med Nogge på kvällarna och skriva som attan på nätterna, med ambitionen att efterlämna mig en bok som berättar om det jag så innerligt tror på att själen lever förevigt och det är alltså detsamma som att jag kommer leva förevigt, den boken skulle jag vilja efterlämna till barnen… och världen. Den boken vill jag skriva nu, den som handlar om den själsliga närvaron i livet, i synnerhet detta liv men även den själsliga närvaron efter detta.
Jag fångar stunderna när dom kommer, även om de är korta och få mitt i vardagslivet med tre barn. Kroppen och livspulsen har länge erbjudit annan skrivartid, nämligen senare kvällar och tidiga mornar. Min kvällströtthet har de senaste åren övergått till energi och morgonpiggheten visar sig än tidigare, framåt fyra och oftast vid fem är jag alltid pigg och alert, även om jag gärna latar mig och slumrar på. Känns som det är dags att trotsa såhärbordedetvaratankarna och istället fånga stunderna som ges – dom känns kreativa och lustfyllda måste jag medge.