Artiklar med etiketten ‘Författare’
Do it!
Skrivarretreat
Stannar till vid Mälaren och bara andas, jag älskar att vara tillbaka till Sigtuna Stiftelsen. Förra gången gick jag min retreatledareutbildning här och nu har jag återvänt för att fånga upp än mer av mitt skrivande. Prästen Hanna Nyberg och författaren Barbro Voors leder helgens skrivarretreat och jag försöker att inte ha några förväntningar inför skrivandet, bara massa glädje och öppenhet. Givetvis förväntar jag mig att njuta av platsen, stillheten och den andliga närvaron här och att vårda både min kropp, mitt sinne och framför allt min själ.
Jag bloggar när lust och tid infinner sig, vem vet om jag fångas av skrivarflödet …
Fiskmås
Det är viktigt att våga vara först. Mod får du genom att lära känna dig själv och din kraft. Din gåva är framåtanda.
Djurens Språk, Solöga
Art of mankind
It is the art of mankind to polish the world,
and everyone who works is scrubbing some part.
Henry David Thoreu
Sanna jag
Sanningen är den oföränderliga delen av mig.
Louise L Hay
Grottans mörker
Det är så lätt att lockas in i mörkrets gömmor. Låta mörkrets farhågor vara din verklighet. Kanske en liten del av dig dras emot mörkret och mår gott av att gömma sig i dunklet så att ingen annan ser och märker av ditt ljus. Kanske väljer du att återvända dit i rädsla för att visa ditt sanna jag.
Det kan vara skrämmande nog att släppa in ljuset. Det gör ont i ögonen de första sekunderna men efteråt kan du blinka och börja skönja en helt ny värld som uppenbaras framför dig. En värld som hela tiden varit alldeles intill dig men som du inte upptäckt om du valt att se in i grottan och kura bland de andra som också är rädda.
Din största rädsla kanske är andra som är Ljus. Du är rädd för dem eftersom om du ser till dem så speglar de också ditt ljus. Ni reflekterar varandra och i deras Ljus framträder ditt Ljus så starkt så att du inser att grottan och mörkret var en illusion. Du ser inga farhågor nå längre. Du ser inte ens grottan. Du ser bara dig själv överallt och i allt levande. Vi är alla ett. Vi är alla Ljus.
Virvlar runt
Känns som jag virvlar runt i en spiral, jag är verkligen i min Vortex, allt snurrar på lätt, snabbt och ansträngningslöst. Jag har ju kommit till en punkt där jag väljer hur jag vill leva, Snigelmamma, författare, yogalärare, arrangera retreater och andliga sammankomster och vips så faller allt på plats…
Yogaklasserna är fulla. Utkast till böckerna kommer på pränt. Yogaretreaten har under ett dygn fått 4 anmälda och 1 prel.bokning. Soultalk är fullbokad i mars och det finns 4 platser kvar i april. Bokad på välgörenhetsdag med Zonta. Barnen är lyckliga. Huset är färdigbyggt. Jag och Nogge flätas samman allt djupare. Jag som Snigelmamma är nöjd hemma mest hela tiden.
Det kanske inte verkar så märkvärdigt för dig som inte känner mig, men ni som lever i min närhet vet hur många år vi satt fast i ett beslut om huset, bygga ut eller flytta? Ett enkelt beslut kan tyckas men som gyttjade oss fast i flera år. En annan del är mina böcker, jag skrev och skrev, hade massor av idéer men gjorde inget helt klart. Har drömt sedan jag var barn om att äga en retreatgård = tvärtrög energi. Och nu när jag insett att en fysisk plats, att förvalta med ansvar och sömnlösa nätter ärligt talat inte är min dröm. Drömmen är snarare att vistas i sådana ljuva miljöer där någon annan sköter marktjänsten och jag kan komma in med mina själavänner och njuta av en retreat tillsammans och sen packa ihop och åka till nästa ljuva ställe. Känna friheten i rörelsen, dvs låta mig vara i min Vortex.
Jag älskar att vara i min Vortex. Jag älskar när det går undan och livet rullar fram lätt och enkelt. Jag älskar att jag faktiskt har ett val att göra det jag älskar att göra.
Livet i balans
Jag är i balans, tror jag, det är inte så ofta jag lyckas vara det i mitt liv så det känns lite ovant och väldigt behagligt. Jag lunkar på här hemma i min Snigelmammelunk och är nöjd med att bara vara hemma och tar till vara på mycket tid med barnen. Jag är belåten med hur livet är just nu.
Och det var jag inte för bara några veckor sedan kan jag ärligt avslöja. Då lullade jag också runt här hemma med barn, blöjbyten och matlagning som aktiviteter men med en missbelåten känsla. En längtan till något … Något i mig fick inte stimulans.
Det var när jag började fånga stunder när Izabelle sov och struntade i att titta på teve om kvällarna och istället satte mig vid datorn för att skriva och jobba som vågen skiftade över. Då äntligen började jag känna mig tillfreds med livet, se att jag var lyckligt lottad som levde mitt Snigelmammeliv och samtidigt hade tid till reflektion och faktiskt om jag prioriterar rätt har tid till skrivande.
Nu när jag väljer att skriva lite (eller mycket) varje dag så mår jag bara bättre och bättre. Jag känner mig i balans inne i mig själv och vips så visar sig livet vara i balans det också.
Orden söker ljus
Jag är inne min skrivprocess på riktigt nu. Första delen var väl den här ca 1-2 år långa inspirationsfasen då jag samlade på mig bilder och texter i mitt inre, bökade runt dem, kände på dem, släppte dem och fångade upp dem igen. Vissa av dem har blivit både korta och långa texter som ligger i dvala här i byrålådan (läs: min macbook), de känns inte läge att väcka dem nu, jag tror inte jag har lust att väcka liv i så många av dem faktiskt, de har kanske gjort sitt när de blev utsläppta ur mig, de nöjer sig troligtvis med att ligga i byrålådan.
Förutom att inspirationsfasen för mig var full med glädje och lust så höll den även greppet om tvivel och oro. Tankar surrade som, vad har jag att skriva, hur ska jag lyckas med det här, hur ska jag över huvudtaget få klart någon av texterna till en bok.
Nu är jag så tokladdad och märker att nya texter vill ur mig, de klämmer sig ur minsta lilla springa. De söker sig ut, de söker ljus. Nu struntar jag fullkomligt i hur de ska tas emot, jag har ingen aning om ifall de duger till ett förlag eller om någon läsare vill köpa böckerna. Jag bryr mig inte om det just nu. Jag märker att jag mår bra av ljuset som släpps in när orden sipprar ur ett efter ett. Jag känner passion, glädje och lycka. Jag känner hur bra jag mår när jag skriver. Det är som en frigörelseprocess.
Jag skriver för min skull. För att få tag i min livskraft.
Jag skriver också för barnens skull. Jag vill vara en sund och hälsosam förebild, jag vill känna mig levande vilket skrivandet hjälper mig att göra. Jag vill också visa dem att det är så mycket gott i att följa sina drömmar och leva det liv man själv vill leva. Jag vill visa dem att resultatet i andra ögon är mindre viktigt, det viktigaste är den inre resan och att den bringar ljus och kärlek med sig.
Det ljuset och kärleken jag upplever i mitt skrivande just nu är jag säker på silar som ett energifyllt regn över barnen här hemma.
Come true
Dreams come true when
You Do!
Tama J. Kieves
Flow
Pranaflow sedan lördagens Seans, vidare till utkastet av barnboken Snigelmamman, genom Yogapass och djup Soultalk. Fortsatte igår till frukost med näringslivet därefter en kopp thé i yogastudion för att börja skriva på nästa barnbok Dagsländan, åker sedan till Erik Grind och börjar inspirationsprocessen kring vårt samarbete där jag skriver texter som han sen tonsätter …
Vaknar upp idag och beger mig till Yogahuset i Falun för ett skönt danspass som passande nog heter Flow och avslutar med frigörande andning. Pust! Puh!
Ska bli skönt att stilla mig en över helgen så jag orkar ta vid igen på måndag.
(prana = livsenergi)