Artiklar med etiketten ‘Ordspråk’
Sorgen
Sorgen – jag förstår att den bara visat sig i sin linda. Att den är uppvaknad och jag har ingen aning om vart den kommer att föra mig. Jag har ingen kontroll mer än att jag ska tillåta mig att åka med. Jag har sett människor som flytt från sin sorg, ihärdigt arbetat sig bort från den eller uppfyllt sig själva med annat, jag ska inte döma, jag förstår så väl att vi alla har olika sätt att hantera den, för hur det än är så kan vi nog inte fly från sorgen, den kommer alltid ifatt.
Men jag har en inre värdering och övertygelse som jag nu lever efter (efter åratal av att inte ha levt efter den) och det är att stanna och vara med det som är. Jag tror att jag blir blockerad och sjuk av allt jag begraver ner i mig själv, i synnerhet känslor. Jag har förstått att känslor utger ingen som helst fara för mig mer än att de kan göra ont för stunden. Och är jag där i den smärtsamma stunden, hur lång den nu behagar vara så vet jag att smärtan ger vika efter ett tag… en vacker dag. Den kan omöjligtvis stanna om jag inte låser den inne. Jag öppnar fönster och dörrar på vid gavel, låter den svepa in och ut av sig självt, jag vet att det blir rent, lättare att andas med tiden.
Och sorgen har hittills varit skamligt självupptagen. Jag har lidit och gråtit över min ensamhet, över min övergivenhet, över att inte mamma ska se mig, över att hon inte kommer se mina barn, över att jag inte får ha henne kvar för mina egoistiska syften.. bara jag, jag, jag. Jag ser att sorgen handlar inte om henne, utifrån hennes bästa utan smärtan bara snyftar från mitt hörn av offersoffan.
Och eftersom jag bestämt mig så flyr jag inte från den känslan heller, den skamligt egoistiska. Jag stannar och känner självupptagenheten. Jag stannar och känner skammen. Jag stannar och känner smärtan. Jag stannade och jag märker att jag är kvar.. och just idag känns inte sorgen smärtsam, just idag känner jag bara kärlek och tacksamhet för de fyrtioett åren med min mamma och just idag känner jag ingen saknad, på nått vis känns hon inom mig, så innerligt innerligt nära. Jag känner hennes kärlek på insidan av mig själv. Det har jag aldrig känt förut och det är en fantastisk upplevelse av att hon på nått vis känns som jag.
Inom mig
Den andre är inte utanför dig utan lever inom dig.
Sri AmmaBhagavan
I find hope
I find hope in the darkest of days,
and focus in the brightest.
I do not judge the universe.
Dalai Lama
Livet till mötes
Jag går himlen till mötes,
mina sista andetag.
Jag går livet till mötes,
öppnar dörren var dag.
Låter mig fyllas av livets andetag.
Jag går livet till mötes,
öppnar dörren var dag.
Breder ut mina vingar och lyfter ett slag.
Jag går livet till mötes,
öppnar ögonen för jag.
Jag går himlen till mötes
och sluter dem en dag.
Jag går livet till mötes
för jag är jag.
Jag går livet till mötes,
jag känner modet i dag.
Jag går livet till mötes,
för det gör mig glad.
Jag går livet till mötes,
för där möts du och jag.
Jag går himlen till mötes en dag.
Jag går livet till mötes i dag.
Savita
Just live!
Forget safety.
Live where you fear to live.
Destroy your reputation.
Be notorious.
Rumi
Gratitude Day
När jag är i sinnet så hör jag hur mina tankar önskar sig någon annanstans, drömmer sig bakåt, våndas framåt, gräver tillbaka, svävar före. Det är onaturligt för tankarna att vara i nuet, de för sig gärna före eller efter med sina föreställningar och scenarion. Hållplatsen i nuet har sinnet inte mycket till övers för.
Jag kan fånga tankarna och sätta dom där på hållplatsen i nuet genom att uppehålla dom vid tacksamhet. Låta dem uttrycka sin tacksamhet över livet, se det stora i det lilla. Tacka för andetaget, blodet, pulsen, rörelsen, synen – livet. Hälsan. Hemmet. Familjen. Maten. Sängen. Landet. Grannarna. Bilen. Solen. Frosten. Vantarna.
Där i tacksamheten så märker jag hur livet skiftar från hets och språngmarsch till jogg, till promenad, till lunk, till… stillhet. Jag är inte längre där ute och irrar, jag har funnit in och ännu djupare jag har stannat upp. Tacksamheten leder mig in till mig själv, den naturliga hållplatsen av glädje och närvaro. Hållplatsen som jag kallar nu.
Att se hur allting är sammanlänkat är födseln av Tacksamhet.
Sri AmmaBhagavan
God speaking
Blessing of change
There is always a beginning and an end.
When something ends, something else comes along.
Trust in the flow of the Universe and learn to love the blessing of change.
Spiritual Awakening
Det eviga
Tänker att tankarna är så negativa, de dras lätt samman i stora orosmoln som skymmer solen, ljuset – livet. Tacksam att jag vet att jag inte är mina tankar, det är nog så nära tillhands att bli fångad av tankestormen när den sveper in, men jag ber om förståndet att stanna i närvaron av något annat, något större som inte berörs, inte så mycket som en tillstymmelse rör sig av vare sig tyfoner eller orosmoln – den närvaron ber jag att uppehålla mig vid när tankarna blir mörka.
Det är ett stort orosmoln över mig just nu. Det är livet som visar mig hur det är. Livet ser ut som det innehåller födelse och död men egentligen är det bara liv – livfullt rakt igenom. Det finns ingen evighet, vi är evigheten. Inte en tanke kan rubba det, det finns inget som kan ta ifrån oss evigheten, evigheten är inom oss. Det är själva livet. Det är inte konstigt att neggotankarna hopar sig som ett enda stort mörker när vi närmar oss det eviga, det är förintelse… men inte av livet som vi kanske tror, det är förintelsen av illusionen av ororsmoln och mörker – det är länken rakt in i det eviga, det som är inom oss – livets ljus, det vi alla bär (är) men så lätt förirrar oss ifrån.
Jag ber om att få uppehålla mig i närvaron och betrakta tankarna därifrån. För från den platsen av närvaro vet jag att allt är bra, allt är som det ska och jag känner att livet är för evigt. I närvaron känner jag livet – i mig.
No problem
Actually there is no problem with a given situation. The problem is you are not able to accept the ’what is’. The ’what is’, is whatever is there at that point of time and nothing can be done about it. So once you realize that, you would accept it and when you accept it, love spontaneously arises in your heart.
Sri Bhagavan