Artiklar med etiketten ‘Ordspråk’
Lycklig
Jag delar Guds vilja att jag ska vara lycklig.
Jag delar Guds vilja att jag ska vara lycklig, och jag accepterar det som min funktion nu.
Lektion 102
En kurs i mirakler
My soul …
Do you trust …?
Do you trust the infinite intelligence that administers the ebb and flow of the tides, arranges galaxies, makes sure that you don´t disintegrate into a quantum soup of energies and is the collected consciousness of all living things? If you do, shouldn´t this moment be exactly as it is?
Living in the spirit of yoga
Gudjon Bergmann
Liv är det vi är
Jag kan gå in i mitt lilla jag, med det stora egot, och tänka att nu behöver jag förändra världen, göra den till en bättre plats. Styra upp livet, räta upp leden och bringa ordning.
Men så plötsligt hör jag en annan röst som säger. Du skapade inte dig själv, något större än människan skapar liv, liv i livmoder och natur, tänder stjärnor och sänder solljus till vår planet. Och hur stor än människan tror sig vara så traskar vi ändå runt här en livstid på denna lilla planet – omgiven av galaxer i evig tid.
Och när jag tror att jag ska bringa ordning i det jag tycker är kaos så känner jag mig maktlös. Matt och trött. Medans när jag kliver ur min självcentrering och/eller självömkan och ser upp mot himlavalvet eller in i ett barns ögon – så möts jag av den hissnande känslan av evigheten. Oändligheten. Den är där. Den är här, lika stor inom oss – som i galaxer.
Jag vet inte hur jag skapades, hur livet i mig kom till. Jag vet inte vad som sker efter döden, vart livet i mig tar vägen. Men jag känner mig säker på att livet är evigt. Livet är liksom källan av allt. LIV är det vi är. Inte kroppar, tankar, känslor… vi är liv.
Och vad finns det då egentligen att frukta, när livet är vad vi är. Vi kan frukta att livet kommer ändra form och transformeras. Men det är ju liksom det liv gör, det lever, det är i ständig förändring. Attraktionen är att hänge sig till livet. Låta det ha sin process med mig. Jag behöver inte veta vad som kommer ske, ska inte veta vad som sker – jag lever, det räcker och jag kommer alltid att vara levANDE.
Och jag inser att världen är som den är, kanske till och med som den ska, vad vet jag. Jag är en liten människa omgiven av galaxer och min tro att någonting större råder skänker mig vila, hopp och ro.
You are the universe
Stop acting so small.
You are the universe in ecstatic motion.
Rumi
Vi är större
Sommaren skänker mig mycket tid med barnen och njutning av Sveriges natur. Men också mitt i all denna sommar så börjar det glöda inom mig, yogan, skrivandet, delandet, helandet … det är så mycket jag. Och jag vill gärna dra mig undan på någon klippa eller bänk, stilla mig, lyssna och framför allt känna – känna själen i mig.
Börjar tro och kanske förstå att allt handlar om denna känsla, av själen. För mig är den viktigare än allt annat. Jag finner ro, trygghet, hopp där – i mötet med min själ. Och när jag så tar ledigt för att leva sommarlovsliv med barnen så kommer jag ibland på mig med att jag fortfarande springer på alldeles för fort mellan glasskö och badstrand att jag tappar kontakten, med mig själv, mitt innersta, min själ.
Och när jag springer mig ur kurs så faller det mesta, jag förlorar tillit, blir rädd, liten, retlig. Presidenter, politiker och IS skrämmer mig. Jag känner hopplöshet, oro och mörker.
Men det är inte världen som får mig ur kurs, det är jag själv. Och världen behöver inte fler människor som förlorar tillit och agerar på rädsla. Världen behöver människor förankrade i kärlek.
Jag kan välja om jag tänker låta mina tankar skena och skrämma mig eller så kan jag välja att göra det som får mig förankrad, trygg och hoppfull. Det spelar ingen roll hur kaotisk världen eller situationen än är, jag kan göra skillnad för mig och andra genom att vara förankrad i något större. Jag har tack och lov min tro, på detta större – gudomliga. Och när jag är i kontakt med mig själv känner jag det. Och när jag känner det så kan jag sprida det till andra, det sker liksom automatiskt och behöver knappt handlingar och ord – det känns. Känslan av att vi är en del i något större, som är evigt och fyllt av kärlek – vi är större än denna värld. Vi är världen, kosmos och evigheten på en och samma gång. Inget kan någonsin förändra det.
Vem blir jag av att …
Vem blir du av att göra det, frågade en coach under en utbildning jag gick. Och den frågan har följt mig. Tex vem blir jag av att vara hemmamamma, marknadsansvarig (som jag var då på Köpcentrum), yogalärare osv.
Ibland när jag inte vet vart jag ska eller vilken väg jag vill välja så brukar jag fråga mig ”vem blir jag av att …”. Vem jag blir av att umgås med henne eller honom, vem blir jag av att gå den här kursen, jobba med det här? Vem blir jag av att äta kött, dricka kaffe, äta socker? Vem blir jag av att vara vegan, dricka gröna drinkar, meditera?
Och dessa frågor hjälper mig då jag står inför livets alla val. De visar mig vägen. För hur det än är så är val av aktiviteter, kläder, resor, vänner, mat en sorts identifikation av den jag är. Mina val visar mina drömmar och ambitioner. Nog för att val har skett slumpvis många gånger och livet har sitt lilla finger med i livspusslet, men det visar mig i allafall vem jag vill vara och vilka vägar som leder mig dit och belyser verkligen de vägar som leder mig bort.
T ex så drömmer jag om en sommarstuga vid vattnet. Och jag anmälde mig igår till en visning, bara för att känna känslan och visa universum mina intentioner. Men så började tankarna gå, att vore det inte bättre och mycket billigare att bygga en pool istället för att köpa en sommarstuga i behov av renovering? Och då tog jag hjälp av frågan; Vem blir jag av att vara poolägare? Vem blir jag av att ha en sommarstuga? Och där har jag svaret, jag vill vara den där sommarstugemamman. Jag vill ge mig själv och barnen upplevelsen av ett enklare liv med större naturupplevelser. Jag tror mig bli en lugnare, tryggare och mer närvarande människa vid en stuga vid vattnet.
Och ofta är det där svaren landar, att jag vill bli en tryggare, lugnare, gladare och mer närvarande människa. Oavsett om jag väljer vad jag ska äta, aktivera mig med, förkovra mig i eller vilka jag umgås med så är det det jag vill uppnå. Friden och förnöjsamheten – det är min gps genom livets oändliga val och möjligheter.
Släpp taget!
Frågan jag ställer mig är om jag är redo att släppa taget om min berättelse. Den som gått på repeat genom årtionden om min barndom, mina tillkortakommanden, mina sorger, mina besvär – är jag beredd att släppa taget om den?
Jag förstår att det är nödvändigt. För att komma vidare och för att skapa nytt behöver jag överge det gamla. Så länge de gamla berättelserna spelas upp i mitt inre så är de medskapare till min framtid. Och det passar sig inte längre, för jag vill skapa nytt. Jag vill attrahera nya upplevelser, nya egenskaper, nya förhållningssätt.
Och även om de är tröttsamt och oerhört uttråkande att mala på i det gamla tankesättet så är det tyvärr invant, bekant och väldigt tryggt.
Men ärligt talat så är jag ganska trött på både min egen och andras berättelser. Samtalet blir så mycket mer levande (för mig) när vi pratar om vad som berör oss idag, vad vi längtar efter, vad vi gläds åt och allt vi vill hinna med under vårt kvarvarande jordeliv. Jag vill veta vad som gör dig passionerad och det bästa av allt är när jag ser dig gå ut i livet och leva och/eller dela din passion. För det väcker mig till liv, det trollar fram även min passion.
Och de där gamla berättelserna de är som ett lock över passionen, som saktar ner mig, sänker mig, kväver mig… jag vill inte skänka farten, jag vill växla ner och accelerera upp. Jag vill skapa nytt. Jag vill skapa från där jag är i dag och den jag är i dag och för att göra det behöver jag släppa berättelsen om den som jag var igår.
Bild från konstnär Malin Lidén
Keep moving
Life is like riding a bicycle.
To keep your balance, you must keep moving.
Unknown
Giving
Giving restores our faith.
Giving builds bridges.
Giving opens hearts.
Giving connects us to source.
Giving tears down walls.
Giving reminds us that we are not alone.
No matter how bad it gets,
Don’t give up.
Give.
It will remind you of your own significance.
Jeff Brown