Artiklar med etiketten ‘rädsla’
Oro & ångest
Så kan jag äntligen erbjuda en ny avslappningsvideo vid oro och ångest.
Yogalife
Ligger i hängmattan och läser yogaböcker, life is good! Jisses vilken högsommar augusti bjöd på. Längtar innerligt efter yogan, yogaklasser, yogaretreater, yogautbildningar, yogaböcker, yogasmycken, yogakläder … nu är det bara Y O G A i huvudet på mig – hoppas besattheten lägger sig så fort säsongen är igång.
Tills dess så planerar jag ivrigt höstens klasser, några teman som kommer är självförtroende, rädsla, förlåtelse, glädje…. tror ett pass för balans kommer väl till pass också.
Sat Nam
Fear is running your life
Einstein said, “The most important decision we make is whether we believe we live in a friendly or hostile universe.” When you believe it’s a hostile universe, life is scary. But when you trust that you are held, loved, safe, nurtured, and protected by a guiding intelligence that is ALL LOVE, you can relax.
Här kan du läsa hela artikeln om rädsla och hur att ta sig ur den; 10 Signs Fear is Running Your Life (and How to Get Back on Track)
Tillit
Livsresan lär mig mycket om mig själv. Genom 12-stegsprogrammet där jag jobbar med min VuxnaBarn-problematik och mitt Medberoende så blir jag varse mina karaktärsdefekter och rädslor. Och 12-stegsprogrammet är ett handlingsprogram som utlovar löften (här kan du läsa om Aca’s löften)… efter att genom Guds hjälp tillämpat goda handlingar.
Mina rädslor är oerhört många, som jag har burit med mig och byggt på genom livet. Motsatsen till rädsla är tillit, så ett annat uttryck för rädsla kan vara brist på tillit. När jag fokuserar på mina rädslor så hopar de sig och mörknar. De ter sig så skräckinjagande att jag backar… baxnar. Men det är först när jag möter mina rädslor som de skingras. Men jag törs inte möta dem när jag fokuserar på rädslan.
Så för att möta rädslan börjar jag med att döpa om den till brist på tillit. Och genast känns den mindre hotfull. Och med orden brist på tillit så blir jag också mer empatisk med mig själv (med min rädsla). Sedan väljer jag att fokusera på tilliten. Om jag skulle känna tillit här, hur skulle det kännas då? Och med tillståndet tillit går jag ut i Livet – och möter Livet utan rädsla.
Skam i spegeln
Sitter i stilla stund och funderar kring min största skam. Jag har sedan barndomen byggt upp min skam över den jag är. Jag känner ofta skam över min strålande energi, att jag är vacker och glad. Och för att inte vara till obehag för andra (mitt medbereonde) så har jag jobbat hårt med att tona ner mig, prata lägre, klä ner mig, äta upp mig, tala ner mig, vara hemma, dämpa mig.
Och jag har haft fullt sjå med att anpassa mig efter andras mående. Jag märker att om någon annan är låg, deppig eller sorgsen så anpassar jag mitt mood efter denna, eftersom det är oerhört läskigt för mig att visa att jag mår bra – om någon annan lider.
Jag har utvecklat mitt beteende länge, så jag klär mig efter andra. Äter som andra. Talar som andra. Skrattar som andra, eller allra helst lite lägre (att skratta högt är också skambelagt för mig i de flesta situationer). Jag rör mig som andra. Jobbar som andra. Tjänar som andra.
Jag är så himla rädd att ta plats och sticka ut. Visa mig som jag är. Jag är inte ett dugg normal egentligen. Det kräver hårt arbete att dämpa min livslust och energi. Jag är bra på att kämpa och dämpa ner den.
Men kruxet är att jag har inte mitt gamla passa-in-beteende för att jag är egentligen är medberoende. Jag kan inte säga att det är sant. Nix. Min största rädsla är inte vad andra ska tycka och tänka, eller att bli övergiven och ensam.
Jag är rädd för mitt eget ljus och min utstrålning, jag är rädd för min skönhet och jag är rädd för min glädje. Det är inte ”de andra” jag anpassar mig efter utan det är min egen rädsla för mig själv som begränsar mig.
Jag har skam över mig själv, min strålande varelse med energi, glädje och skönhet – den skäms jag över. Och det är den jag är rädd för.
Jag må ha fått min skam som liten när någon annan inte förmådde möta och spegla mig i mitt ljus, min glädje, min skönhet men det ska banne mig inte vara min ursäkt nu. Nu är det ingen annan som projicerar skam på mig, mer än min egen spegelbild.
Om egot
Vill du har rätt eller vill du vara lycklig eller som det står i En kurs i mirakler föredrar du att ha rätt eller att vara lycklig?
Mitt ego svarar att det vill och eftersträvar båda. Egot tror sig kunna ha rätt, rättigheter och makt. Vara diktatorn av diktaturer. Mästaren av mästare. Vinnaren av vinnare. Ser sig i topp oavsett skenbart ödmjuk fasad. Men fasaden kan givetvis skifta, men den inre rösten från egot är detsamma. Den är dömande, jämförande, driven och destruktiv.
Det krävs mod att våga lyssna till oväsendet. Det är ingen skönsång egot ägnar sig åt. Mera ett hamrande, som järnrör som slår. Det måste föra sitt inre oväsen, och det gör det med bravur. Och när orken sviktar så faller egot snabbt ner i självömkan, ser sig på botten. Självömkan är ett favoritgrepp när de andra gått förlorade. Egot håller sig givetvis fullt… självupptagen.
För sysselsättningen är A och O för egot, i sysselsättningen med sitt dömande, bitterhet, harm och/eller självömkan så göms dess kärna. Kärnan av smärta att inte vara någon, att inte duga, att inte vara värd… rädslan att inte få vara med – i gemenskapen.
Det är befriande för mig att våga se mitt ego. Ta bort skämkudden, lyfta blicken och verkligen möta mitt inre så som det är. Det är inte enbart ljust i mig. Det kommer det aldrig att vara. Hur ska jag kunna urskilja ljuset om jag inte vill se mörkret.
Som jag ser det tillhör det att vara människa att ha ett sinne, med ett ego, en kropp och ett jordeliv. Det är så det är att vara människa. Men det är inte hela sanningen. Sanningen är att vi är mycket mer än så, oändligt mer. Vi är själar. Eviga. Livfulla. Fyllda av kärlek. Och när jag vet, inte bara förstår, utan vet vem jag innerst inne är, då försvinner rädslan (rädslan dvs egot), den puff-puffar opp som en illusion inför sanningen – kärleken.
En nyckel till befrielse från egot ligger i att inte vara rädd för det,
för det är vår rädsla för egot som får oss att fortsätta tro på det.
Free
Ane Frostad
Om själen
Jag fullkomligt älskar det här samtalet ifrån Malous Salong om själen. Så stort och svindlande. Jag själv är helt säker på att själen är inom oss alla, för mig är det själva L I V E T i oss. Och det är tydligt att det liv som lämnade mamma när hon dog finns kvar. För jag kan fortfarande förnimma henne, uppleva henne och fängslas av henne, precis så som Gustaf Norén beskriver musik – det osynliga som berör. Och ibland känner jag själen när jag skriver, det är som att den skriver åt mig – ger mig orden på pappret. Och jag känner själen när jag yogar, mediterar och får deeksha. Själen, alltså livet i mig kan vara litet och förtryckt men den kan också expandera och leva fritt. Precis så mycket som jag tillåter den att få vara i mitt liv, inte bara inom mig utan genom mig och runt omkring mig.
Själen finns inom oss alla, det är min starka övertygelse. Den finns också i allt, allt är besjälat. Och själen är god, det ljusa och kärleksfulla inom oss. Det som förenar. Själen vet inga gränser, känner inga rädslor, den dömer inte – den ser det perfekta i det unika hos oss alla.
Själen är i det lilla och det stora, mikro och makro, yin och yang. Själen är i allt skapat. I allt skapande, skap – ande. Anden i det skapade. Något/någon har skapat oss och försett oss med kropp, sinne, själ (ande) – alltså liv. Kropparna må vara åtskilda, sinnet verka personligt men själen förenar oss alla – den är det eviga livet i Dig och mig och mamma.
Det är mina tankar om själen, här kan du lyssna till Gustaf Norén och Kjell A. Nordström när de beskriver själen och rädsla hos Malou efter tio.
Välj tacksamhet
När mörkret hopar sig och motståndet växer, när separationen ökar, ensamheten ekar, rädslan flämtar… det är då, om inte förr, det är bra att välja tacksamhet. När det upplevda ser ut som hinder och hot, och världen tycks vara en skrämmande plats då kan jag vara säker på att jag förirrat och nålat fast mig själv i sinnet (läs: egot). När meningslösheten kommer hand i hand med hopplösheten, då är man vilse.
Jag är vilse i mig själv ibland. Jag blir både skärrad och stel av mina egna tankefaror som lurar. Är jag inte uppmärksam så lockas jag lömskt längre in i egots snåriga labyrint. Det är inte mycket som luckrar upp mörkret, förutom kärleken då förstås. Men jag kan ha svårt att finna enhet när jag känner separation, likväl som att vila i tillit när jag är rädd. Kärleken är alltid det självklart bästa valet men är jag förstelnad i mig själv så är det inte alltid enkelt att öppna upp – för kärleken, även om den är inom.
Jag har lärt mig två knep som lurar egot, men de kräver ju att jag först själv listar ut att jag blivit bortförd av det. Men kommer jag på mig själv, vilsen där i labyrinten av oro och ångest, då har jag två vägar att välja (finns säkert fler, men de här två funkar bra för mig). Den ena praktiserar jag ofta, ”stay with what is”, jag stannar med det som är. Jag stannar och genomskådar, betraktar och går djupt i det jag känner. Vad som, jag låter den känsla jag känner vara och jag möter till och med upp den, dränker mig i den. Det är magi, jag lovar… känslan transformeras när den får vara precis så djup, smärtsam och eländig som den är. Den transformeras till det motsatta, rädsla (egots essens) transformeras till kärlek (själens närvaro).
Och det andra tricket jag har, en aning angenämare kanske, är att se åt det andra hållet. När eländet är allt jag inventerar så vänder jag blicken och börjar ”count my blessings”. Räkna mina små och stora under istället. Jag tackar. Jag väljer tacksamhet. Inom mig söker jag upp människor, händelser, kroppsdelar, väder, djur, saker, pengar, mat, vatten, hälsa… att tacka för. Tacksamhet är kärlek. Kärlek är ljus. Och i ljus transformeras mörker… snabbt som attan dessutom.
Poängen är att låta transformation flöda. Egot är själva låsningen. Rädsla är en blockering. Den förstenar. Medans den gudomliga närvaron är flöde, transformation och förändring – i all evighet.
Amen
Rädslan inom
Rädsla finns inte i någon situation.
Det finns inombords och dyker upp i olika skepnader.
Sri Amma Bhagavan
Förklaring: Man bör vara tydlig med att det finns två världar. Den inre världen och den yttre världen. Vad vi ser utanför oss som husen, träden, himlen, bilarna, etc. är den yttre världen. Känslor och sinnesrörelser som rädsla, kärlek, medkänsla, etc. tillhör den inre världen. Därför har rädsla ingenting att göra med en yttre situation. Den yttre situationen utlöser bara en rädsla som är inom oss. Rädsla, som är inom oss, kommer sedan att visa sig i väldigt många förklädnader.
Ett exempel skulle göra vår förståelse tydligare. Anta att en person har en omedveten rädsla för att misslyckas och detta kan ha börjat i barndomen, när fadern brukade gräla på honom och säga att han inte lyckas med någonting. Denna rädsla är naturligtvis inom barnet. Vid olika tidpunkter, kommer denna rädsla upp till ytan i olika former som att misslyckas i affärer, att fatta rätt beslut, att möta människor, att bli en inåtvänd, blir osäkra. Tillbringa tid med att kontemplera.
Tack Pia Anderberg för översättningen
Stormens öga
Även om det ter sig som en orolig tornado i sinnet vissa gånger, tumlar runt med farhågor, faro-vågor. Så har jag upptäckt kärnan. Stormens öga. Där det alltid är lugnt och stilla.
Många dagar förr sprang jag i affekt av min rädsla, flydde undan eller än värre med mitt stora ego (kontrollanten) försökte styra om tornadons kurs och riktning. Fösa den till annan plats långt bortom mig.
Sen någonstans i utmattning av alla mina åtgärder och hemliga agendor (hemliga även för mig) att undvika rädslan och dess mörker så kapitulerade jag och gav vika. Jag la mig utmattad ner i ekorrhjulet och den slappa kroppen föll långsamt och segt ur, farten saktades ner och jag låg helt stilla. Mötte det jag behövde möta. Möter fortfarande det jag behöver möta. Först orkade jag inte fly och (be)härska rädslan nå längre. Nu vill jag inte. Nu förstår jag bättre. Den är inte till för att besegras, den är till för att mötas. Den får mig att växa, resa mig och gå än djupare in i den. Den för mig rakt in, till centrum av stormens öga. Och tro mig, där försvinner allt. Eller egentligen försvinner ingenting, allt är kvar, men rädslan upptäckts som en illusion i varandet av mitt inre. I min kärna, kalla det hjärta eller själ, där finns inget att frukta, där finns mer än kärlek.
Stormens öga är sinnesro, frid och glädje. Stormens öga är kärlek.