Artiklar med etiketten ‘Skrivande’
My soul …
Bjud in själen
Jag känner en ständig kontakt med det gudomliga (själsliga/andliga), det är som att det pågår en konstant inre dialog mellan mitt sinne och det själsliga. Många gånger den sista tiden har jag dock ignorerat rösten och levt på med egna beslut och det har bökat till det – den inre rösten/intuitionen har alltid rätt. Men men, jag gör förhoppningsvis om och gör rätt. Jag är trots allt bara människa.
Och att leva med det gudomliga är faktiskt en liten utmaning, allra helst som vi är skapta med ett kraftfullt sinne som vill säga sitt om saker och ting. Jag tror det är meningen att vi ska uppleva livet som själar och att sinnet och kroppen är våra tillgångar till ett mänskligt liv. Att själen valt att gå ner i en kropp för att få uppleva det värdsliga livet med just kropp, sinne och känslor.
Men det är så lätt att glömma, att det värdsliga livet är just … värdsligt. Och att världen och det som sker i den och att jag och det som sker i mig blir alltför allvarsamt. När det kanske snarare var så att vi kom ner hit för att njuta av livet som människor, njuta av världen och varandra.
Och min lösning för att bryta allvaret och vemodet jag lätt hamnar i är att bjuda in det gudomliga. Bjuda in min själ i mitt liv. Det räcker som oftast med en vilja att se livet genom själens ögon och leva livet med själens önskan. Jag behöver inte ens veta hur det ska gå till, om det ens är möjligt, jag behöver bara vilja. Viljan tar mig dit, i mötet med min själ.
Och om jag vill vara där. Det är där det händer, det är där det uppfylls – hela livet vibrerar i minsta cell. Allt blir tryggt, lugnt, glädjefyllt och lätt. Livet känns ansträngningslöst. Jag behöver inte anstränga mig, jag behöver bara luta mig tillbaka och leva.
The soul is a continuous source of yourself.
The body and mind are given to you to serve the soul.
Yogi Bhajan
Do you trust …?
Do you trust the infinite intelligence that administers the ebb and flow of the tides, arranges galaxies, makes sure that you don´t disintegrate into a quantum soup of energies and is the collected consciousness of all living things? If you do, shouldn´t this moment be exactly as it is?
Living in the spirit of yoga
Gudjon Bergmann
Liv är det vi är
Jag kan gå in i mitt lilla jag, med det stora egot, och tänka att nu behöver jag förändra världen, göra den till en bättre plats. Styra upp livet, räta upp leden och bringa ordning.
Men så plötsligt hör jag en annan röst som säger. Du skapade inte dig själv, något större än människan skapar liv, liv i livmoder och natur, tänder stjärnor och sänder solljus till vår planet. Och hur stor än människan tror sig vara så traskar vi ändå runt här en livstid på denna lilla planet – omgiven av galaxer i evig tid.
Och när jag tror att jag ska bringa ordning i det jag tycker är kaos så känner jag mig maktlös. Matt och trött. Medans när jag kliver ur min självcentrering och/eller självömkan och ser upp mot himlavalvet eller in i ett barns ögon – så möts jag av den hissnande känslan av evigheten. Oändligheten. Den är där. Den är här, lika stor inom oss – som i galaxer.
Jag vet inte hur jag skapades, hur livet i mig kom till. Jag vet inte vad som sker efter döden, vart livet i mig tar vägen. Men jag känner mig säker på att livet är evigt. Livet är liksom källan av allt. LIV är det vi är. Inte kroppar, tankar, känslor… vi är liv.
Och vad finns det då egentligen att frukta, när livet är vad vi är. Vi kan frukta att livet kommer ändra form och transformeras. Men det är ju liksom det liv gör, det lever, det är i ständig förändring. Attraktionen är att hänge sig till livet. Låta det ha sin process med mig. Jag behöver inte veta vad som kommer ske, ska inte veta vad som sker – jag lever, det räcker och jag kommer alltid att vara levANDE.
Och jag inser att världen är som den är, kanske till och med som den ska, vad vet jag. Jag är en liten människa omgiven av galaxer och min tro att någonting större råder skänker mig vila, hopp och ro.
Vi är större
Sommaren skänker mig mycket tid med barnen och njutning av Sveriges natur. Men också mitt i all denna sommar så börjar det glöda inom mig, yogan, skrivandet, delandet, helandet … det är så mycket jag. Och jag vill gärna dra mig undan på någon klippa eller bänk, stilla mig, lyssna och framför allt känna – känna själen i mig.
Börjar tro och kanske förstå att allt handlar om denna känsla, av själen. För mig är den viktigare än allt annat. Jag finner ro, trygghet, hopp där – i mötet med min själ. Och när jag så tar ledigt för att leva sommarlovsliv med barnen så kommer jag ibland på mig med att jag fortfarande springer på alldeles för fort mellan glasskö och badstrand att jag tappar kontakten, med mig själv, mitt innersta, min själ.
Och när jag springer mig ur kurs så faller det mesta, jag förlorar tillit, blir rädd, liten, retlig. Presidenter, politiker och IS skrämmer mig. Jag känner hopplöshet, oro och mörker.
Men det är inte världen som får mig ur kurs, det är jag själv. Och världen behöver inte fler människor som förlorar tillit och agerar på rädsla. Världen behöver människor förankrade i kärlek.
Jag kan välja om jag tänker låta mina tankar skena och skrämma mig eller så kan jag välja att göra det som får mig förankrad, trygg och hoppfull. Det spelar ingen roll hur kaotisk världen eller situationen än är, jag kan göra skillnad för mig och andra genom att vara förankrad i något större. Jag har tack och lov min tro, på detta större – gudomliga. Och när jag är i kontakt med mig själv känner jag det. Och när jag känner det så kan jag sprida det till andra, det sker liksom automatiskt och behöver knappt handlingar och ord – det känns. Känslan av att vi är en del i något större, som är evigt och fyllt av kärlek – vi är större än denna värld. Vi är världen, kosmos och evigheten på en och samma gång. Inget kan någonsin förändra det.
Ta emot frid
”Låt oss komma ihåg varje dag, varje minut, varje sekund, och låt oss särskilt komma ihåg på morgonen när vi stiger upp, att när vi tar emot frid för oss själva, får alla andra i världen också frid i någon mån.”
Lev och lär kärlek
Gerald G. Jampolsky
Mitt medberoende
När jag läser mina två senaste inlägg, det om medberoende och frid så inser jag att det är just friden jag gett avkall på i mitt liv som medberoende. Jag har lagt friden åt sidan för att först tillgodose andra, vara till lags, passa in, vara snäll och visa mig duktig. Trott att den jag är måste vara fel och istället strävat efter att göra bra ifrån mig och vara snäll – för att bli omtyckt.
Och när jag så blir omtyckt, accepterad, ”gillad” … så sveper en känsla av frid över mig. Jag pustar ut för en liten stund. Innan jakten på nästa gilla tar vid. Jakten på att bli vald, omtyckt och älskad fortsätter i all evighet, och belöningen är korta stunder och förnimmelser av frid.
Att anpassa mig efter andra blir mitt sätt att kontrollera mig, så att jag blir omtyckt av dig, att jag får vara med och känna mig älskad. Och där i den stunden känner jag frid. Men friden är så flyktig för egentligen är jag fullt upptagen med att kontrollera vad som sker, vad andra känner och hålla tillbaka mina egna känslor. Stå tillbaka med mig själv. Anpassa mig.
Och nu vet jag att frid = kärlek. Att jag ger kärlek när jag är i frid. Men det är helt omöjligt att vara i frid och alltså sprida frid till andra om jag inte har kärleken till mig själv. Det börjar med mig. Inom mig. Med min kärlek till mig. Min frid över att vara jag. Och våga stå kvar i den friden av att vara jag oavsett om det gillas eller ogillas av andra.
Medberoendet tar slut där min frid tar vid. Medberoendet är grundat på rädsla och friden, jag dess essens är rädslans motsats – kärlek. Att vara jag, och acceptera mig själv det är kärleksfullt. Och att i grunden av mitt inre älska mig själv och inte speglat i det yttre och beroende av andra – det ger mig frid.
Inget brister
Du frågar. Stampar. Otåligt. Vill alltid veta vart du ska. Vad göra härnäst.
Tvekar du verkligen på min plan. Min skapelse – tror du att den är bristfällig.
Allt är fulländat. Har så alltid varit. Allt är som det ska. Allt är tillrättalagt, varje stopp, varje rörelse är i min stora helhet perfekt. Inget brister. Inget lämnas åt slumpen. Ingen är bortglömd.
Du är en del av skapelsen. Min skapelse. Allt jag skapar är fulländat – så även du. Så även din livsplan. Släpp kontrollen – lita till mig.
Frihet
Ordet frihet har figurerat mycket kring mig den senaste tiden, dels i mina egna tankar men också i lyssnandet till andra och i media.
Det är lätt att tro att friheten ligger i att vara singel, i en relation eller kanske i ett byte av livskamrat, ett nytt jobb, en annan bostad, ny ort eller både och. Att friheten ligger i en annan del av världen. Som om den värld vi lever i har blivit för trång och håller oss fångna.
Vi tänker att om bara inte världen, jobbet, barnen, föräldrarna, maken, makens jobb, sjukdomen, huset, lånen höll mig fången så skulle jag skaka mig loss, känna friheten under vingarna och må bra.
Det är iallafall den illusionen jag jagat många år. Sökt friheten utanför mig själv. Sökt den i rörelsen bort från det jag tror håller mig kvar.
Nu sitter jag här och känner mig fantastiskt fri. Levande fri. Inne på cellnivå. Och den friheten har inget med det yttre att göra. Ingenting verkar ha förändrat sig runt omkring mig. Men eftersom jag ser på livet med andra ögon och framför allt med ett annat sinnestillstånd så förstår jag att det skiftat något på insidan.
Det jag kommit fram till för min egen del är att friheten är en känsla i mig. Och den känslan må se ut som (som så många andra känslor) att den påverkas av jobbet, maken, barnen, hälsan, ekonomin osv. men den påverkas inte av någonting alls har jag märkt. Den bara är där.
Och så länge jag reser och letar världen omkring så finner jag den inte – den bestående känslan av frihet. Den går inte att finna utom mig, inte ens på exotiska platser – den är inom.
Och jag håller med alla frihetssökare, det är den coolaste av känslor, att vara fri. Och den friheten är som ballast när jag behåller känslan trots det som pågår runt omkring, dvs trots hur människor och livet är, på gott och ont, så bevaras min frihet inom mig. Den känslan äger jag. Och det är en känsla utan destination. And I love it!
Silence
He who does not understand your silence
will probably not understand your words.
Elbert Hubbard