Artiklar med etiketten ‘Yogalärare’
Tystnad dag 2
Tisdag
Det gick bra för mig igår. Jag har inget problem med att vara tyst, tycker faktiskt det är skönt när vi tassar runt här för oss själva. Och så hinner man tänka och fånga upp vad som händer i kroppen.
Kroppen älskar att vara här och göra Yoga varje dag. Den smärtar i och för sig lite, det är så ömt i höfterna och rumpan att jag tror jag har stora blåmärken där inne. Men, men det är som det ska. Det går tydligen inte smärtfritt denna gång. Och det beror inte på kroppen, jag känner vart motståndet sitter. Det är mitt ”mind” mitt sinne som tjattrar för fullt och inte släpper taget. Det gör motstånd som heter duga. Motståndet yttrar sig i lättja, rastlöshet, ifrågasättande… det har inte gett upp än. Vad mer kan jag göra än att låta det hålla på. Det tjattrar vidare trots meditation, yoga, chanting, böner, mantran, nån gång måste det väl ge sig tänker jag.
Jag har brutit tystnaden två gånger i natt, det var när jag helt instinktivt ropade på Anna när jag hörde värsta braket i rummet. Jag är här, sa hon. Typ. Jag minns faktiskt inte, för sen somnade jag om. Annars har jag sovit som en stock i natt trots besök av den högljudda krabaten vid min säng. Denna gång lät jag honom skrika, jag somnade om och tänkte han går väl när han är klar.
Jag är helt övertygad om att mina böner hjälper. Det finns ingen tvekan! Mina böner i går kväll var att rummet och sängen skulle få vara beskyddade. Och att min säng är en frizon dit inga gäster kommer. Jag bad starkt om att få somna direkt och sova tryggt och djupt hela natten. Jag bad om stöd i min rädsla. Jag sa mantrat. Oh fear, I´m not afraid of you.
Och sen vaknade jag som törnrosa i morse och kände mig utvilad och trygg. Underbar känsla! Jag tror jag besegrar rädslan steg för steg. Jag känner mig så tacksam!
* * *
Jag längtar efter min familj, Vissa dagar, stunder har det varit så smärtsamt. Jag längtar inte hem, men jag längtar efter dem. Det är en sådan gåva att dom kommer hit snart och vi kan semester och utforska Bali tillsammans. Jag hoppas verkligen min längtan skall föra något gott med sig och att jag nu kan ge ännu mer kärlek till dem. Barn kan inte få för mycket kärlek av sina föräldrar tror jag. Nu när mina barn kommer vill jag ge dom mycket mer uppmärksamhet än jag brukar. Jag vill upptäcka Bali med deras ögon. Jag vill vara nära dom och med mina sinnen ta in allt som de upplever.
Och givetvis vill jag göra detsamma med Nogge. Jag är så tacksam över att den mannen vill dela sitt liv med mig och att han är trygg med att jag åker till Indien och Bali och allt vart det är och finner nycklar som leder mig hem. Hem till mig själv.
”Ni behöver inte resa någonstans”, säger Svamij. Ni har allt ni söker inom er. Det är så sant. Men nu älskar jag verkligen att resa och upptäcka nya marker. Jag har en liten äventyrsflicka inom mig. Och flickan inom upptäcker jag närhelst jag stannar och låter henne komma till tals. Och oftast är det när jag är iväg och slipper undan arbete, sysslor och massa måsten. När jag kommer undan den pulserande vardagen. Då stannar jag upp och möter henne.
* * *
Fick ljuvlig massage idag för 65 kr. Hon masserade hela kroppen och avslutade med ansikte och hårbotten. Jag svävade efteråt ut på terassen och la mig för att sola. Det är ett skönt liv, yogalivet.
Hon sa när jag skulle betala, Nice body, big bum, nice . We balipeople like that! Haha, det var ju en fin komplimang och jag tog emot den som det också. Log och sa tack.
Tystnad dag 1
Måndag
Klockan är snart 08.00 och jag inväntar frukost. Vi har sjungit vår jappa vid gryningen och sen gjort solhälsningar. Det silade ner några regndroppar innan molntäcket sprack upp och vi fick njuta av den vackra soluppgången. Magiskt!
Det går lätt för mig att vara här när vi är aktiva, när vi göra asanas och andra fysiska pass. Jag har däremot problem, eller så att säga mindre lätt, med stillheten och lyssnandet. Bad Svamij (Yogaläraren den äldre) om ursäkt igår efter som jag alltid somnar på hans klasser. Han håller 2-3 vedantatalks per dag. Men han var så ljuvligt förstående och bad mig vara öm med mig själv. Det var så fint och det kändes så befriande. Han dömer mig inte för att jag somnar, det är bara jag som gör det.
Natten var full med besök. Råttorna sprang kapplöpning på halmtaket och geckoödlan skrek intill min säng flera gånger. Jag kan inte med mitt förstånd förstå att jag härdar ut att vara här. Det är som att vara mitt i ett djungelzoo. Men bönerna jag bett har verkligen gjort verkan, jag kan inte se det som nått annat. Jag har ju inte flytt, jag har stannat. Stannat i min rädsla och i min smärta. Stannat och bett. Bett om beskydd runt min säng, bett om att få sova djupt och tryggt. Och det värsta ljudet av råttorna har dämpats med öronproppar. Ljudet kan jag hålla på avstånd. Men rädslan har jag mött och varit i, det är som jag alltid kommer fram till att rädslan är en illusion, den försvinner när man ser djupt på den.
* * *
Har solat och badat i havet på lunchen, det svider i skinnet. Imorgon har jag beställt massage, det är två söta kvinnor som går runt här omkring resorten och erbjuder våra ansträngda kroppar massage.
Förmiddagsklassen idag var höftöppnare, känns som vi gjorde mycket höftöppnare igår också. För jag har känslan av att dom är uppbändade med en domkraft eller nått, de sitter hårt åt. Där inne i höften sitter undangömda minnen från barndomen. Men när höften väl släpper efter så lossnar det känslomässigt också, som det redan har för mig. Så lite öppna lär dom allt vara ändå.
Tystnad
Nu går vi in i tystnad i två dygn så jag kommer stanna i den och återkomma till bloggen på onsdag.
Namaste
Min landning
För varje timme så landar jag mer och mer. Jag känner mig ännu inte fullt närvarande och tillfreds, men jag känner att lugnet och välbehaget sveper som en varm bris genom min kropp och jag hoppas det breder ut sig slår sig till ro under hela vistelsen.
Dagarna är fullspäckade från tidig morgon till sen kväll med Yoga, Vedanta-talks och chanting. Ett guldkorn i schemat, förresten är hela schemat ett stort guldkorn, är ändå den längre lunchpausen på två och en halv timme, då passar jag på att slumra lite i solen och hoppa i plasket.
Besök i natt
Första natten fick jag högljutt besök intilll sängen. Jag får upp som en skrämd katt, föll nätan ur sängen när jag trasslade in mig i myggnätet.
Min roomy Anna for upp lika hastigt och gick på upptäcksjakt runt min säng. Men fann ingen inkräktare.
Men när vi andra gången den natten hörde: GeeeKaaaa GeeeKaaaa ovanför min säng kunde hon skymta en Gecko-ödla modell större som sprang iväg.
Jetlaggad och munnen full i böner och mantran lyckades jag otroligt nog somna om nästan med en gång och vaknade inte förrens vid nio dagen efter.
Nu är jag less på min rädslor, Oh fear, Im am tired of thinking that I´m afraid of you, because Im´m Not.
Jag mumlar mina böner och mantran, håller greppet om ficklampan och går ännu en natt till mötes.
Yogautbildning på Bali
När jag åkte mot Bali var jag beredd på att ta avsked från min man och våra underbara barn, det hade jag mentalt förberett mig på. Men jag var inte beredd på det abrupta avskedet från bloggen.
Den dog ett par dagar, men efter otaliga återupplivningsförsök valde den att återvända till livet igen.
Jag försöker komma på vad det betyder. Ett avslut och ett kärt återseende. Det är kanske så livet ständigt är, ett slut och en början på något nytt. Ett avsked för att man skall känna vad som verkligen är viktigt i livet. En tystnad för att man skall uppskatta ljuden omkring. En tystnad som hjälper en att höra rösten inom.
Även om nu bloggen är tillbaka så kommer jag att välja tystnaden. Jag går in i den för några veckor. Jag kommer vara i paradiset och yoga, meditera och ta hand om mig själv och såsmåning om även min familj.
Jag kikar ut ur min puppa emellanåt och lägger ut lite go´bitar – vi ses snart igen.
Kärlek & Solsken
Sofia
Lite resfeber
… har jag allt för nu drar det ihop sig inför den långa resan till Bali. Jag har försökt komma ihåg allt det där som jag måste göra innan och handla det sista till resan, som att växla pengar.
Jag packar vidare; yogamatta, anteckningsbok (som är förgylld med Mayas fina mandala), solhatt, solskyddskräm och bikinis…
Mantra
Visualisera dig själv rida fram på en stor vit elefant genom livet. Elefanten bär dig fram och det enda du behöver göra är att luta dig tillbaka och njuta av resan. Eventuella hinder som kommer i livets väg röjer elefanten undan med sin snabel. Du är beskyddad – det betyder det här mantrat.
Om du vill kan du upprepa det några gånger varje dag eller göra en längre meditation då du säger det tyst eller högt för dig själv 108 gånger.
Riktig Yogi
Jag går på min väg mot att bli en riktig Yogi. Den känns fysiskt som en lång väg att gå. Det kanske beror på att mitt hjärta säger att jag inte behöver gå någonstans, för i hjärtat känner jag mig som en Yogi redan. Det kanske är därför det känns som att jag står och stampar. Har en inre konflikt. Tankar som säger att jag inte är där och ett hjärta som är fyllt av Yoga alla redan.
De steg som jag känner att jag har kvar är kosten och kroppen. Och det är säkerligen så enkelt som jag skulle kunna sagt till någon annan, att ändra dina tankar – ändra ditt liv.
Jag vet ju att det är så, men varför i böv… ska det vara så lurigt att få till det enkla. Varför krångla till det. Jag vill ju leva som jag lär. Det är det enda rätta. Men istället för att bereda väg åt mig själv, så verkar det som jag skyndar mig före, springer lite innan och lägger ut snubbeltråd.
Jag vet ju vart jag har lagt snubbeltråden, så nu gäller det att vara listig och förekomma. Jag väljer en annan väg.
Observatör
Njuter av så mycket just nu….
Vintern är ju alldeles bedårande vacker. Jag brukar inte gilla vintern, jag är en vår och sommarmänniska. Är och är, har föredragit det förr om åren i allafall. Men nu är det ju helt magiskt ute, med alla puderlätta stora snöflingor som sakta silar ner från himlen. Och kylan som somliga klagar på har jag inget problem med alls. Kan bero på att jag mest sitter inne med ljusen tända framför min brasa och kurar i och för sig, men det känns annorlunda. Kylan tränger sig inte på. Den bara är och jag iakttar den utan att den kommer in, iakttar på avstånd liksom.
Vissa stunder känner jag mig som en Yogi. Eller Yogini som den kvinnliga benämningen är. Jag börjar allt mer leva som en Yogi (jag föredrar Yogi istället för Yogini iallafall). Yogan växer till liv inom mig mer och mer. Och det handlar inte om att jag utövar just nå mer asanas. Nej, det handlar om livsstilen, tanken, medvetenheten och varandet. Det är någonting större som är på väg att utvecklas inom mig. Jag växer på insidan. Det är stort. Det är magiskt. Och jag märker att jag drar mig undan omvärlden än lite mer. Jag vill iaktta min egen process, det är så spännande att vara observatör till mig själv. Och i denna nyfikna observation finna ut att jag kanske inte är den jag trott mig vara, jag kanske är någonting mer. En oupptäckt kontinent som nu uppenbarar sig.
