Personligt
Löpet
Garvade skönt åt löpet igår…
Rotat träd
Det är något med min förankring som har fördjupats den senaste tiden. Jag tror det det hände under Sunyoga-kursen att jag rotade mig själv på ett djupare och tryggare plan. Det känns så fantastiskt att få vara i den här trygga känslan hela tiden, visst märker jag av oro ibland och även känslorna svallar emellanåt men ändå känner jag mig rotad. Som ett träd med starka rötter, som vet var den står, som är trygg i vem den är även när stormarna får lövverket att vaja. För när vinden viner så är det lugnt och blickstilla i rötterna, i djupet av mitt inre.
Häst och vagn
Maya och jag har våra tisdagar i stallet, när hon tar ridlektioner på Hyttornas Hästgård. Kanske borde kalla det hästlektioner istället då de lär sig väldigt mycket om hur man sköter hästar och idag var det körning på schemat istället för ridning.
Vi åkte dit hela familjen, Oscar ville skjutsa Izabelle i vagnen, men det blev jag och Nogge som fick köra henne, för han lockades upp i hästvagnen och vågade till och med sig på att köra. Efteråt pysslade de glatt med fina Mandamus. Det var en härlig utflykt och det var så roligt för Maya att även Nogge och Oscar fick inblick i hennes aktivitet.
Mammalycka
Lyckorusch
Hemkommen från kvällens Yoga och mår som jag förtjänar… alldeles förträffligt! Jag älskar Yoga! Även fast jag gör det minst 4 ggr per vecka så uppstår sådana här stunder som ikväll när hela kroppen får lyckorusch och jag kommer på mig själv sjungandes på cykeln genom stan.
Och med mig hem i cykelkorgen har jag presenter från fina vänner, Lena gav mig en burk med sin hemgjorda Äppelmos, hennes fina dotter Jenny gav mig en bärsele till lilla Ängeln och Cattis kom med en fin bamseklänning till densamma.
Sååå tacksam!
Familjelivet i Kråkslottet
Oscar och Maya är de bästa storasyskon, Maya är som en liten mamma som pysslar och håller koll, Oscar han är så kär, ger henne massor av pussar var dag. Samtidigt som Maya sa igår när Izabelle lekte på hennes rum: Måste hon vara här hela tiden, hon bara stular mina saker.
Izabelle verkar så nöjd med livet, hon äter allt vi ger henne med god aptit, är glad och nöjd och sover bättre och bättre om natten. Hon är helt enkelt en glad liten krabat, fylld med energi, hon har till och med börjat gå.
Själv är jag trött, min energi är lätt åtgången och tyvärr tömmer jag den ordentligt själv när jag går in i oro och grubbel. Jag vet att negativa oroliga tankarna är de värsta energitjuvarna och ändå faller jag lätt in i dem när jag tänker på vårt bygge… jag skall bespara er min klagoramsa, den har gått varm i mitt eget huvud den senaste veckan och jag vet att jag bara behöver välja att vara i nuet så släpper allt detta, i nuet kan jag inte grubbla på framtiden, då kan jag bara vara här och nu. Och sanningen är att här och nu har jag det riktigt bra och skönt!
Vår lilla Ängel är den bästa guiden in i nuet, hon hjälper mig att se hur gott livet är för mig. Jag är så tacksam för min familj som är frisk och har det bra, att vi har mat på bordet, tak över huvudet och har varandra. Vad har jag att oroa mig över?
Livet är gott precis här och nu!
Barns törst
Knyter an
Det är såklart svårt för lilla Izabelle att komma till en ny familj, nya ansikten, nya röster, nya sätt att vara med henne. Trots det så öppnade hon upp för mig direkt, vi länkade samman och hon tyr sig till mig som en liten chimpansunge till sin mamma. Jag vill ge henne så mycket närhet och trygghet som hon behöver, så länge hon behöver det, men hon är så tung, som en söt liten BabyBuddha.
Men det löste sig idag då jag fick en fantastisk present av min brorsdotter Kia, en bärsjal/sele som hon har sytt. Så nu kan jag knyta henne på mitt bröst eller på min rygg och hon kan vara med, vara nära.
Gåvan
En del av mig är rädd, jag kommer i kontakt med känslor av utanförskap och ensamhet. Känslorna är gamla, det vet jag, det känner jag, men ändå är de sanna, jag känner dem nu.
Jag minns tiden när Oscar och Maya var små, jag kunde känna mig så ensam och utanför i livet. Givetvis var jag inte utanför, men jag valde tyvärr att se det så. Och den känslan klarade jag inte av att möta då, så då sysselsatte jag mig till fullo med mitt dåvarande företag (Må Bättre, Falun) och mina pass och tryckte undan känslorna för en stund…
De känslorna pockar på nu när jag är hemma med Izabelle, de vill upp till ytan och läka, jag tror verkligen på att vi läker gamla känslomässiga sår genom att vara i känslorna, låta dem välla fram och läka ut.
En del i att läka dem är att våga se dem, våga uttrycka dem för någon nära och nu till och med våga skriva det här. Det verkar som om ju mer jag vågar se, desto mindre blir det att se. För när jag tittar nära och tydligt på det jag känner, så är det som att det suddas ut och försvinner.
* * *
Som tur är väljer jag mest att vara i kärlek. Jag känner oändlig tacksamhet att Izabelle har kommit in i mitt liv. Hon har redan gett mig så otroliga gåvor, gåvan att få uppleva den fullkomliga och gränslösa kärleken oss emellan, gåvan att leva i nuet, jag känner mig så förankrad och närvarande, gåvan till familjen, vi knyter an närmare varandra, vi skrattar mer, vi är med ödmjuka och kärleksfulla. Gåvan att återigen få snusa på bebishud och klämma på hennes välfylla lår, gåvan att vakna med henne och se henne skina upp så stort att hon tappar nappen.
Hon ger mig så mycket och jag är så glad att jag har valt att ge henne en plats i mitt hjärta. Jag kallar henne ängel, eftersom jag ser henne som en gåva från Gud, jag ser Gud i alla mina barn. Barn är änglar på vår jord. Barnen visar oss vägen till närvaro, nyfikenhet, skratt, glädje och kärlek.
Jag gör ett val varje dag att släppa all min oro inför framtiden och väljer att leva i stunden, jag tackar var dag för att jag just idag lever det liv jag bett om att få leva, livet som Snigelmamma.
Eventuell bloggpaus
Jag kommer att blogga så gott jag kan när tid finnes. Men med en liten bebis i huset och en ringrostig mamma så kräver det sin tid att finna rutiner och flyt i vardagen.
Jag var så glad att lyckliga storasyster Maya ville komma hem tidigare från skolan idag för att träffa Izabelle, för jag behövde verkligen hjälp. Det var lite lurigt att hänga med i en energifylld bebis tempo med armar som en bläckfisk. Barnen är så glada och fina mot henne, de går med vagnen, matar, leker och klär på henne. Det känns så fint, hon är en gåva till oss alla. Hon tar fram det bästa i oss.
Ängel i familjen
En liten ängel har flyttat in till vår familj, vi har idag blivit familjehem åt Izabelle 10 månader gammal.
Vi har varit i kontakt med kommunen under ca 2 1/2 år och väntat på matchning och nu hörde de av sig för några veckor sedan och önskade utreda oss vidare och i onsdags blev det klart att Izabelle skulle få flytta hem till oss. Och idag var den stora dagen…
Jag har såklart inte ord att beskriva vad jag känner, jag bara visste när jag såg henne för första gången att det var ’mitt’ barn. Jag vet att det inte är mitt barn, hon har en fin biologisk mamma, men i mötet med henne kände jag så mycket kärlek i hjärtat, samma kärlek som jag känner till Oscar och Maya, biologisk eller inte, känslan är densamma och jag är så så lycklig.
Lycklig och tacksam, det är en gåva som har skänkts till oss för en tid. Som min mamma säger, alla barn är till låns, till låns från Gud. Och jag är så tacksam att att få vara en del i den här flickans liv, att just vi är de lyckliga som får äran att följa henne längs livsvägen.
Mirakel, Skulpturparken Ängelsberg