Artiklar med etiketten ‘Barn’
word
Vilka är dina ord?
Jag har som jag skrivit tidigare fokuserat på fel ord, tex smal när det gäller att bli tillfreds med kroppen och känna mig snygg. Att byta ut smal till belåtenhet gjorde min vändning. Lika så är det med ekonomi och pengar, att attrahera till mig mer pengar har svagare vibration än att attrahera till mig livsstil a’la dolce vita.
Jag försöker hålla koll på vilka ord som höjer min energi och stämmer med min passion och innersta önskan. Några av dem är;
Belåten, skönhet, liv i skönhet, snigelmamma, la dolce vita, framgång, frid, eterisk, snygg, tillfreds, välstånd …
Vet jag vilka ord som ger resonans med mitt innersta så är det mycket lättare att få till rätt affirmation. Tex använde jag under lång tid affirmationen: Jag lever det liv jag vill leva, jag lever la dolce vita. Samt har jag genom Snigelmamma attraherat in oerhört mycket tid och närvaro med mina barn.
Jag märker hur stor skillnad det blir för mig när jag använder rätt ord, så jag ska sätta mig och meditera och kontemplera över mina innersta önskningar, och utforma nya affirmationer som stämmer med där jag är nu i livet och vad jag vill skapa (attrahera).
Mammaliv
Att vara mamma är min största mission. Det allra viktigaste för mig. Det är ett mirakel med barn och det är ett mirakel att få vara mamma (förälder). Jag håller det så kärt att jag myntat begreppet Snigelmamma, en mamma som är långsam dvs tar sig tid. Just idag har det yttrat sig så att middagen blev på Ikea, efterrätten på Chill Box och sen la vi oss i soffan och såg på film.
Igår sa jag nej till en inbjudan om ett behjärtansvärt yogaevent eftersom jag hellre väljer familjen den dagen. Någon frågade mig om jag inte kunde tänka mig att ha yoga fler kvällar i veckan än de två klasser jag håller och det är så skönt att veta vad jag vill. Jag vill inte det, jag värdesätter kvällarna hemma, att finnas här för barnen eller följa med och se på när de gör sina aktiviteter.
Livet är här och nu. Tiden med barnen hemma är begränsad, och den går fort. Och den kommer inte igen. Snart så sitter vi här själva och de har begett sig ut i världen. Den dagen vill jag känna att jag gett dem det jag ville ge dem – tid och närvaro.
Kärleken är ett val, hörde jag en relationsterapeut säga. Det är ett verb, någonting man gör. Idag väljer jag mina barn – aktivt. Jag tränar mig var dag med att balansera mellan dem och mig. Jag gjorde inte det från början, i början prioriterade jag arbete, karriär och mina egna intressen högt. Hade jag vetat vad jag vet nu hade jag gjort annorlunda, men då förstod jag inte bättre, men det gör jag tack och lov idag.
Surrender
Tillbaka efter vår semester, möts av känslor av sorg. Kanske är det avsked och avslut som väcker den gamla känslan av sorg inom mig. Den som jag ofta bär med mig. Känner att flickan inom mig som sörjer är liten, kanske 6-7 år gammal. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, tänker att det viktiga är inte att förstå vad som sörjs utan att jag tillåter mig att sörja när sorgen sveper tag i mig. Så jag stannar med det som är, låter mig själv vara ledsen. Behöver inte förändra tillståndet, vet att det förändrar sig själv… så småningom, när det som vill upplevas fått kännas precis så som det känns. Jag som vuxen stannar med den lilla inom, hon som är ledsen. Jag stannar kvar och är med henne, eftersom jag känner att det hon fruktar allra mest är att bli ensam med sin känsla.
Mayas dag
Jag känner att jag vill ge barnen mer av min närvaro, så jag har erbjudit dem varsin dag. En dag där jag är där för dem och vi gör tillsammans vad barnet vill göra. Helt på barnets villkor. Så idag var Maya först ut. Hennes högsta önskan var att träna på Friskis och Svettis, det kändes både ovant och vant för mig, ovant att åka till Friskis och Svettis eftersom jag själv ägt Må Bättre under flera år. Och just därför väldigt vant, känner mig så hemma i träningsmiljö (trots min nu flåsiga dagsform) och dess gemenskap. Och innan jympapassset som vi deltog på så gjorde vi besök på Biblioteket där vi spelade spel och jag fick läsa en bok för henne. Vi var också till Kupolen och shoppade, åt på hennes favvo-restaurang (och det var till min glädje inte Mc Donalds just idag) och gick på café.
När jag nattade henne så tackade hon så varmt för sin Mayadag. Och jag, jag är alldeles fylld av hennes glada stämma, hennes leenden och bus – känner mig så tacksam att jag just med min blotta närvaro lyckats ge oss detta. En gåva för oss båda.
Gåva till våra barn
Tacksam att texten jag delade på Facebook februari 2013 har fått nytt liv och delas nu igen över nätet. Tacksam inte för min skull utan för att budskapet som är oerhört viktigt sprids, eftersom vi som vuxna är ansvariga och ansvariga att göra något åt det.
Överhörde ett samtal mellan flickor i Mayas ålder (7 år) om vikt. Det var om vikt och hur mycket de väger…
Jag behöver inte säga nå mer hoppas jag, mitt hjärta hoppade till och en klump landade i magen!
Jag vädjar till er mammor där ute (och ja, jag tar risken att generalisera att det är mest vi kvinnor som har vikthets och matmissbruk som synliggörs inför våra barn) att finna vägar att se er skönhet, våga vara dem ni är, våga stråla som de ni är oavsett vikt och utseende. Vi behöver alla stå upp och visa våra barn, flickor och pojkar, att vi är okey, att vi är unika och vackra precis som vi är.
Och den största gåvan är inte att älska våra barn utan att älska oss själva. För älskar vi oss själva så lär vi våra barn att älska sig själva. Kan vi lära dem att känna villkorslös kärlek till sig själva så kommer de alltid att vara fyllda med kärlek även den dag du och jag har lämnat jorden. Den gåva vi ger dem genom att vi älskar oss själva kommer att gå genom generationer och är den vackraste gåva att ge våra barn.
Omfamna barnen
Nu vet ju ni som följer bloggen att jag häromdagen var i djup sorg. Den senaste tiden har varit omtumlande, men de senaste dagarna har jag känt mig väldigt lycklig. Fridfullt lycklig, inte hejhoppsprudlande, det orkar jag inte med i långa loppet, nej den lycka jag känner nu är närmare sinnesro än extas. Den skänker frid, tålamod, närvaro och lugn. En det-ordnar-sig-lyckokänsla. Hör hur någon inom mig säger, se dig omkring, allt är bra. Allt är mer än bra, allt är omhändertaget och perfekt. Och jag gör det, andas, ser mig om, reflekterar och tar in – perfektionen i varje stund.
Och just nu är jag så bra på att ta in barnen i min närvaro, oavsett om det är glädje, ilska, sorg, rastlöshet, energi de är i så tar jag emot dem som de är. Omfamnar deras sinnestillstånd som en mor ska. Tänk om vi alla hade blivit omfamnade och accepterade precis som vi var, med vilken känsla vi än befann oss i haft en famn att krypa upp i eller en mor eller far som stod kvar trots vårt vredesmod och ord.
Jag läser mycket böcker som berör just att läka vårt inre barn, våra gamla sår och om anknytning. Det jag förstår är att vi som barn hade behövt vuxna som kunde spegla oss i det vi upplevde. När jag stannar och möter mina barn i deras känslor, utan att gå igång med mina egna, och istället behåller min närvaro och lugn, så får de en spegel till det de känner. Det jag tolkar ur b la böcker från Alice Miller är att barnen får en sund självkänsla när vi som föräldrar kan stå kvar och möta, omfamna det barnet upplever. Men det kräver såklart att jag själv börjat läka mitt eget barn. För är jag själv ”ospeglad” (och alltså oläkt) i min (mitt inre barns) ilska eller sorg så kan jag inte vara till hjälp som närvarande spegel för mina barn.
Det är fantastiskt att stå kvar. Utan att börja med en egen agenda. Släppa kontroll, föreställningar och värderingar om hur det borde vara och enbart ta emot barnet som det är. Även om det skriker JAG HATAR DIG, sörjer en glass, eller går upp i atomer över lill-syrran – bara står kvar i en tillåtande energi som säger: Du är älskad. Jag älskar Dig så mycket att jag står kvar, jag stannar här med dig, i synnerhet nu när du upplever all denna sorg, smärta, ilska, frustation, irritation… så stannar jag kvar och är med dig. Du är inte ensam. Du ska inte behöva vara ensam med det du känner. Jag stannar här med min famn och närvaro. Du är älskad precis som Du är… just nu och nu och nu och nu och nu. Du är älskad i varje nu. Du är älskad för att Du är Du.
Snigelmamma
Det begreppet kom till mig under en session för 3 år sedan med min fina vän Maria (Friskbolaget). Vi slöt samman på telefon och hon coachade mig, jag var vid den tiden otillfreds med mitt dåvarande arbete och stressad i situationen och hur jag hanterade den. Det gick ut över mina barn, min familj, eftersom när jag upplever stress så blir jag lätt otålig och grinig. Istället för att sladda in med bilen till förskolan/skolan och ur med barnen i all hast så fick jag till mig en bild av hur jag ville ha det.
Jag har alltid varit en till-människa, en sådan som vill till någonting. Vi drivs antingen utav någonting vi vill från/ur eller något vi vill till. Vi vill till sol, värme och ledighet. Eller vi vill från stress, kyla och jobb. Vi vill uppleva hälsa eller vi vill ur sjukdomen. Till eller från-människa. Jag är till.
Där under samtalet så såg jag plötsligt en bild av hur jag och barnen gick till skolan, med sådan där all-tid-i-världen-lunk. Jag var så tillfreds och avslappnad att när barnen blev förtjusta över Snigeln de såg gå över vägen så satte vi oss i diket för att iaktta dess promenad. Därav namnet Snigelmamma. Jag ville alltså bli en Snigelmamma, en sådan som har tid, tar sig tid och är närvarande med sina barn.
Be och Du skall få. Det blir som vi önskar – i alla fall om vi önskar helhjärtat, det gjorde verkligen jag. Mitt liv har format sig efter önskan och jag har behållit förnuftet att välja Snigelmammelivet så att jag fortfarande sedan den sommaren för tre år sedan går med mina barn till och från skolan.
Mammalycka
Barnens stressiga liv
Det har grott ett blogginlägg i mig sedan en tid eftersom jag upplever att många av våra barn lever ett stressigt liv med skola, läxor, aktiviteter… fullbokade veckor helt enkelt. Ännu så små men med fulltecknade liv.
Jag tror att vi som vuxna behöver stanna upp och fråga oss själva vad det är för livsstil vi stöper barnen i. Vi vet ju alla att barnen inte gör som vi säger utan tar efter det vi gör. Lever vi själva ett liv med hög prestation, där vi jagar duktig-rosetter, mer pengar och högre status så det så vår barn också blir. De präglas nu i barndomen och de präglas utav oss.
Jag vet inte hur lyckliga mina barn är och hur lyckliga de kommer att vara när de blir vuxna. Men av egen erfarenhet vet jag att lyckan inte hittas i vare sig lön, betyg, diplom och resultat. Lyckan finns inte heller i socker eller shoppingrus, även om det lätt ger en illusion av kortvarig lyckokänsla.
Jag vet dock att lyckan kan upplevas och även bestå. Vi är lyckliga inom oss, det är vår sanna essens. Men all jakt och hets i arbetsliv, skola, aktiviteter mm hindrar oss från att uppleva oss själva. Vi fyller hela tiden på livsagendan med mera, fyller upp och jagar vidare. Timmar, dagar, liv passerar utan att vi stannar till (på riktigt) och upptäcker vad som är inom oss.
Att skala av, förenkla och förminska livsagendan tror jag på – även för barnens del. Låta barnen få andrum. Vara barn. Bara vara. Inte med ett tevespel i handen utan med sig själva. Det är inget farligt att ha tråkigt, att inte ha något att göra. Det är tvärtom sunt. Vilan och återhämtningen är den största av energikällor, ur den gror kreativiteten. Ur stillheten blommar individen. Genom att ge barnen andrum att möta sig själva så ger vi dem de vackraste av gåvor, de får tillgång till en skatt som är inom. De upptäcker sin egen storslagenhet. Det finns inget större än livsenergin och den är inom oss. Den är vår källa till glädje och lycka.
Tänk den dagen vi tillåter oss själva att slappna av. Inte en stund utan helt och fullt. Och vi inser att livet går vidare och är bra ändå, vi överlever utan hetsen. Vi kan leva och andas i varje andetag. Den dagen vi tillåter oss detta tror jag är dagen då vi låter våra barn vara barn. För hur det än är så gör det inte som vi säger, de gör som vi gör.
På toppen
Hör min mammas ord; gå ut och gå, ta med barnen till skogen. Vissa dagar när det är lov och helgdagar så infinner sig inte alltid friden som man skulle önska eller tro, utan det verkar som Mr Rastlös kryper inom var och en och gnabbar ihop sig med andra. Men med mat i magen eller i picnic-korgen och på med kläder och ut i naturen så är det som att Mr Rastlös ersätts av frid och glädje. Idag fann vi närvaron och glädjen med varandra på toppen av Djurmo Klack, det blev ett fint litet äventyr som slutade spännande då vi fick knata ner i mörkrets skymning.
Understand life
Sometimes you need to talk to a two year old
just so you can understand life again.
Unknown