Artiklar med etiketten ‘Barn’
Barnens mående
Hur läker jag mina barn? Hur hjälper jag dem? Hur får jag dem att känna sig trygga och älskade? Hur får jag dem att finna rösten i sitt inre och följa sitt hjärta?
Många år hade jag fokus utanför mig själv. Jag såg människor överallt som jag ansåg behövde läka, finna sig själva, få hjälp, styra om kurs, ändra livsstil… de var verkligen överallt och jag såg som oftast en lösning till det jag tyckte de led av. Jag hade svaret. Jag visste vad de behövde och i synnerhet visste jag vad min man och mina barn behövde.
Tack och lov höll livet upp speglar åt mig, så att jag fick se att det jag tyckte andra var i så stort behov av var exakt det jag själv led brist på. Allt jag tyckte mig veta att andra behövde var sådant jag behövde själv, finna mig själv, läka, söka hjälp, styra om kurs, ändra livsstil. Livet visade mig inte alls vad andra behövde, det visade mig vad jag behövde.
Nu vet jag att det är svårt att bekämpa krig på andra sidan jorden om jag fortfarande för krig emot mig själv och dem jag har nära. När jag tycker att mina barn bråkar mycket med varandra så förstår jag att jag bråkar mycket med mig själv eller Nogge. När jag anser att de skriker, så hör jag plötsligt mina egna skrik. När jag upplever att de stänger inne känslor, så vet jag att jag har gömt undan en del själv.
På samma vis så vet jag att när jag läker så läker dem som jag har nära. När jag ser mig själv i spegeln och gör det med kärlek, så bara vet jag att mina barn kommer göra detsamma mot sin spegelbild. När jag vågar visa min sårbarhet så släpper de fram sin. När jag tar modet att gå min livsväg, så vet jag att de finner trygghet i sina egna steg. När jag älskar mig själv för den jag är, så vet jag att deras självkänsla växer.
Det kan aldrig bli på annat vis. Vi är ett. När en läker så läker andra. När en ser ljuset så skingras mörkret för fler. Det är precis som med leenden, de smittar. De går inte att värja sig emot.
För hur jag än söker och letar, vänder och vrider, så finner jag bara mig själv där i spegeln. Livet är en reflektion av mitt mående och min hälsa. Ler jag emot mig – så ler livet tillbaka.
Jag säger som jag sa till en vän för ett par år sedan. ”Det vackraste du kan ge dina barn är inte din kärlek, utan att du lär dem älska sig själva.” En dag står barnen där utan mig och min intention är att innan den dagen kommer så skall jag väglett dem till kärleken inom sig själva.
Familjehem
Fick hem ett brev från Socialtjänsten igår där de via ett nytt sätt önskar rekrytera familjehem. De vänder sig till oss som redan är familjehem då de tror att vi kanske vet andra som har en önskan om att öppna hemmet och hjärtat för behövande barn eller kanske kan rekommendera någon passande familj vi känner.
Och imorse körde jag och Izabelle iväg Happy på kastrering och slank in på en annan Icabutik än den vanliga för att handla och där möter jag en klient som jag coachat förut, hon är och har varit familjehem åt flera barn under många år. Hon är som en ljus, varm och härlig (ensamstående) mamma till dem alla. Jag förstår nu efteråt att hon inspirerade mig där och då när vi träffades för coaching. Hon frågar mig om jag inte tänkt att ta emot fler barn i hemmet.
Jag känner att vår familjesituation behöver längre tid innan vi kan begrunda ett sådant beslut. Våra barn, alla tre, tror jag mår bäst av att vi är vi, en tid till. Att vi stärker, tryggar och ger kärlek till dem vi har nära först. Men jag är inte alls främmande för tanken att välkomna fler barn i framtiden, inte alls, snarare tvärtom så bär jag den inom mig hela tiden.
Att vara familjehem är det naturligast och vackraste som skett mig. Precis lika naturligt och vackert som att föda Oscar och Maya och ta dem till mig var det att ta emot Izabelle. För mig är det ingen skillnad, mer än på pappret. Men in hjärtat är hon min, även om jag givetvis vet att det inte är sant i verkligheten. Hon är till låns som alla våra barn, biologiska eller inte. De är en gåva från Gud. Många säger åt mig, vilken tur för Izabelle att hon fick komma till er. Men jag hävdar att det är minst lika tur för oss. Det är en blessing för oss att få ha henne i våra liv. Det betyder inte att det är lätt alla gånger, det är det inte att vara förälder. Vi prövas, vi speglas, vi läker som i alla relationer. Men livet är relationer. Det är därför vi är här. För att kunna ta del av varandra.
Minns en vedantalärare (lärare om livet, hur att leva det) under min yogalärarutbildning som berättade för mig att det största andliga arbetet vi kan göra är att ta hand om barn. Det är alltså inte att dra sig undan i kloster och tillbe gud eller gå i kyrkan om söndagarna, utan att ta hand om barn. Det är den största gåvan vi kan ge Gud (livet självt). Att göra ett andligt arbete är inte alltid lätt, det ska det inte vara. För att vakna upp till våra andliga jag (alltså själen inom oss) behöver vi ställa egot (sinnet) åt sidan och öppna oss för livet självt. Barnen pushar (läs: tvingar) oss ödmjukt var dag att förbi se egot och öppna hjärtat. Leva i våra högre jag, bortom det lilla sinnet. Leva i kärlek i stället för rädsla. Att välja att öppna hemmet som familjehem för ett barn eller varför inte ett syskonpar är att välja kärleken i sitt liv även om sinnet uttrycker sin rädsla.
Jag hoppas via detta blogginlägg väcka tanken inom dig, och förhoppningsvis öppnar någon av er hemmet och hjärtat också. Har du tankar eller frågor om att vara familjehem så skulle jag bli glad om du kontaktar mig, jag delar gärna med mig av mina erfarenheter.
Detta inlägg är skrivet med värme, ljus och kärlek till alla barnen ♡
Rädd att bli kvar
Rädd att jag blir kvar. Rädd att ge mig av. Hur jag än vänder och vrider så är sinnet rädd. Alltid rädd. Innerst inne är det så. En tornado av rädsla, virvlar hit och dit, kappan svänger med vinden. Alltid virvel, virvel av rädsla.
När jag tonar in på lugnet, det som finns i hjärtat så vet jag att jag kommer bege mig av en dag. Det har jag alltid vetat. När tiden är mogen. När tid är. ”Vänta då för Guds skull tills jag är mogen!”, ropar sinnet inifrån Tornadon.
Jag vilar i att det är inga beslut att ta, vet att vi en dag ger oss av. Tar vårt pick och pack och lämnar stan. Det känns så, har alltid känts så. Vet förstås inte om det är sant, men det känns så. Inte inne i Tornadon såklart, men i hjärtat.
Jag känner mig hemma vid Mälaren. Tänker varje gång när jag vänder hemåt från någon trip och åker norrut på E4:an, passerar Uppsala eller E18 efter Bålsta att nu åker jag åt fel håll. Därefter strävar det mer och mer emot ju mer norrut jag åker. Det känns fel. Det känns motvals. Avigt. Mothårs. Ja, mothårs känns det. Inget riktigt flöde. Gör lite ont. Och ändå har jag bott i Dalarna hela mitt liv och min familj härstammar från den Norrbottniska viken. Norr är min rötter, men det är inte jag. Aldrig varit. Jag har alltid alltid längtat söderut.
Men jag vilar i stormens öga. Vet att det visar sig en dag. Den dagen. Det finns inga beslut att ta. Jag är där jag ska. Helt säker på det. Vi är alltid där vi ska. Jag är här, så då är det här jag ska vara. Jag är här, i mellersta dalom, den grådisiga staden lagom. Det är så det ska vara idag, just nu. Och jag har som tur var lärt mig älska var eviga minut (Ja, inte alla, inte alls, men väldigt många av dem), vara tacksam och fylld med där jag är och vem jag är. Även med en tornado av rädsla och med ett hjärta av längtan. Det är jag. Och det är faktiskt väldigt bra. Kunde inte vara bättre. Allt är som det ska.
Ps Inlägget belyser min längtan, min rädsla och min kärlek till nuet. Vill bara betona att min vardag är fantastisk här på Solduva, i mellanstaden Borlänge med alla vännerna, familjen, grannarna, naturen… skulle kunna fylla på i evighet på den listan, kärleken till min stad, mitt hem.
Foto: Gunilla Persson
Måndagsmys
Städa, allra helst på torsdag, allra senast på fredag, städdoft i huset, undanplockat, ljusen tända, maten uppdukad och barnen fromma och glad. Det var min livförsäkring om en lugn och mysig fredag eller i bästa fall hel helg. Jag behövde min försäkran, min att-göra-lista att pricka av för att komma till ro. Allt behövde klaffa, helst i ordning, perfektion, ordning och reda lika med mys på fredag.
Sen hade jag givetvis en agenda (läs: inre föreställning) om alla andra dagar också, hur de skulle se ut för att vara perfekta. Allt behövde falla inom ramen av min kontroll, så som jag ville ha det. Ingen, eller ytterst lite variation fick förekomma och absolut en självpåtagen sådan isåfall, inga oförutsedda händelser gjorde sig besvär, då flippade jag ur i stress eller aggression. Ve och fasa.
Jag minns det som igår även om jag vet med mig att det var år sedan den där kontroll-freak´n började luckras upp. Tack och lov. Nu är hon sällan här. Och om hon sveper in med sin lista och stränga agenda så genomskådar jag henne väldigt snabbt. Hon gör sig icke besvär.
Ler åt det nu, min otroliga stress. Sorgligt är det förstås. Men jag väljer att le, det var så då. Jag ser vart det kommer ifrån. Jag ser det. Och jag har förmått att ändra det, genom kärlek och självacceptans. Genom att älska mig själv oavsett om kläderna ligger strukna och vikta i barnens garderober eller i en stor hög på golvet. Jag har lärt mig att det är okey att köpa pizza även om det inte är nyttigt eller husmoderligt. Jag har lärt mig att jag kan gå och lägga mig klockan nio en fredagkväll eller som jag gjorde i fredags läste Minut Bibeln medans de andra gjorde sitt, jag behöver inte arrangera hela familjen i soffan till en Disneyfilm. Jag har lärt mig att ta till vara på soliga dagar och oförutsedda upplevelser, jag ser det som äventyr nu istället för oreda.
Nu är det måndagmorgon och de väldoftande liljorna är nyinköpta för dagen, huset städades på söndagkvällen, solen skiner och jag njuter eftersom jag har det så bra. Oftast mår bra. Jag låter livet mer och mer vara som det är. Jag låter mig själv mer och mer vara som jag är. Det är var kärlek handlar om inser jag nu, att låta allt vara som det är.
Önskar Dig en kärleksfull dag ♡
The world always looks brighter from behind a smile.
Author Unknown
Sann utstrålning
Det är så otroligt vackert, kanske det vackraste som finns att beskåda en människa som fullt ut är sig själv. Ger till livet det den är ämnad att ge. Blommar och skiner om det så är med huvudet under ett bilbygge, bakom en luftgitarr eller med händerna i en bikupa. Ja, ni vet de människorna som följer sin glädje och passion – med andra ord sitt kall och ger det till världen i stort men allra oftast smått. En människa som har en egen lyster långt bortom de stora scenerna. En människa som berör, på djupet även oss andra som inte är ett dugg intresserade av just dennes intresse eller övertygelse. Att ta del av en människas ljus behöver inte innebära att man har samma passion eller intresse, det räcker gott med en dos av dennes närvaro.
Och genom etern går också bra, jag är precis uppfylld av Yohio´s strålglans, närvaro och intigritet från Moraeus med mera. Tänk om vi kunde uppfostra våra barn så öppet att de ges möjlighet att få vara precis som de är och följa sin kallelse, hjärtas röst. Vägen dit är inte lång, den börjar som alltid med (inom) oss själva…
Mi älka…
Att varje kväll få gåvan att se ut över denna vy är outstanding! Ni ser själva, det behövs (finns) inga ord. Livet är vackert!
Barnen har fått kompisar, de leker ett helt gäng om kvällarna, myggorna vill också vara med. Izabelle sover som björnen i sitt ide, trygg och lugn varje natt. Mitt hjärta värker av glädje och kärlek – tacksamhet. Vad mer kan jag önska än att få leva mitt liv så som jag lever det. Jag niger och jag tackar.
Jag vill inte önska mer, men ändå ber jag om att få komma tillbaka. Gotland är rogivande och underhållande. Slite Strandby är en oas att återvända till.
Mitt hjärta värker för att jag lever. Jag vill leva mer. Jag vill öppna mig mer för mig själv, för min make, för mina barn, för dig, för havet, för myggorna… det finns mer att upptäcka. Jag känner mig som en passionerad nybörjare och jag vill bara ha mer. Leva mer.
Det är lätt att älska här. Det är lätt att älska.
Som Izabelle sa igår efter Pippi-föreställningen på Kneippbyns Sommarland: Mi älka Pippi!
Glädjefull
Det är mysigt att vara tillsammans. Livet är verkligen relationer. Det jag projicerar på andra är mitt, det är för mig att upptäcka vad som gnisslar och tjorvar i det inre som även speglar sig i det yttre. Allt jag irriterar mig på och är missnöjd med hos andra har egentligen ett uttryck och en rot inom mig. Det är där jag ska läka. Inget har någonting med någon annan att göra. Allt är mitt. Allt har en början och ett slut med mig. När jag inser det och låter den loopen av insikt att dra några varv i mitt inre så läker jag. Jag läker där det bör läkas. Jag läker där såret är. Mina (inre) sår läker allt mer och jag upplever större och större glädje till livet och till relationerna jag har lyckan att omges med.
Jag vet att jag är en spirituell varelse och att jag är här för att uppleva och i synnerhet glädjas åt livet i den här kroppen och människorna som jag delar det med. Själva livet är nu och tackvare kroppen kan jag uppleva det och i relationerna finner jag just glädjen och meningen med livet.
Just ikväll (som så många andra kvällar) känner jag mig riktigt glad och levande!!!
Om Shanti
Drömstuga
Äntligen åter på Gotland! Jag har bara varit här en gång förut och det var under fotbolls-VM 1994, så det minnet blev ju givetvis positivt även om jag inte var så förtjust i själva fotbollen men stämning det går jag i gång på.
Vi har hyrt oss en Drömstuga i Slite med beachfront, så nu sitter jag och bloggar och kikar ut över det grånande havet. Izabella har tokdäckat efter nattens resa hit (färjan gick 04.50) och barnen och Nogge är ute och leker. Det känns som att vara på en resort vid Medelhavet. Jag älskar det. Det här är en ’La dolce Vita-anläggning’ med moderna stugor och (i min smak) snygg stil. Tip Top!
Vi har badat i Tofta och jag har haft en egenlunch på det ljuva Leva och botaniserat runt medans familjen åt på McDonalds i Visby. Alla nöjda med maten och valet, och allra mest jag.
Med semesterlivet i sinnet och familjen i fokus kommer jag ta paus några dagar från bloggen och göra mitt allra bästa på att bara vara…
Alla nu staplade på varandra det är det som är livet.
Louise Linder
Sommarpratare P1
Vid kyrkan
Här skulle jag vilja jobba om jag vore präst, tänker jag. Izabelle och jag har tassat ut på promenad så att de andra kan sova vidare, vi strosar längs Strömsholmskanal och Kolbäcksån (som tycks flyta samman?!) och går in i Västanfors Kyrka. Det är fridfullt och stilla såklart, vad annars i en kyrka och klockan sju på morgonen.
Vi sitter stilla, ber, tänder ljus. Det är så fint. När vi ska gå knäpper jag händerna och säger Amen, Izabelle knäpper också sina händer och säger: Hej åååå.
Stay in place
En natt, blev två, blir tre…
Vädret strålar, barnen glada, lugnet lagt, husvagnen stilla.
