Artiklar med etiketten ‘Barn’
Gudsverk
Skönt för oss just nu att inte så många upptäckt denna pärla till ö, Koh Kho Khao som bara ligger ett stenkast utanför fastlandet en bit ovanför (eller nedanför, har ingen aning faktiskt) Khao Lak och samtidigt lite sorgligt, här skulle fler själar må gott av att varva ner ett tag tror jag.
Först bodde vi på ett större hotellkomplex i tron att det vara det bästa för barnen, Princess Andaman hette det. Och visst var det enkelt att leva med barn där, lika ’charmigt’ som vilket Charterhotell som helst. Som tur var hade vi även bokat in denna oas som vi sjönk in i igår…
Mina ord ger inte platsen en ärlig sann bild tycker jag, så jag har tagit några bilder för att ge dig en känsla. Tillsammans med bilderna föreställ dig havets sköna brus, klingandet av vindspel och några röster i fjärran av de få som passerar på stranden.
Och det är inte bara jag och Nogge som älskar det. Barnen mår också gott av den stillsamma energin och finner sig tillrätta med mindre stimuli och mera närvaro. Det gör oss alla så sååå gott!
Nyss har Nogge och barnen hoppat upp på ett lastbilsfalk, så färdas man enklast med taxi här, för att åka in till den mycket lilla hamnen och skaffa förtäring i form av chips (behöver enkelt och lätt få i barnen salt) och vatten och så skulle de hämta vår tvätt. Själv fick jag en stund i solen, så kisandes försöker jag nu lägga ut detta blogginlägg, jag är ingen skuggmänniska, jag gillar att vara i solljuset.
Vi har behövt tvätta mycket. Det började på den nästan 11 timmar långa flygresan ner med att Maya blev åksjuk, hon kräktes massor och vi fick pyssla så gott vi kunde med en sovande bebis (bebis på 12,5 kg och nästan en meter lång) i famnen och samtidigt ta hand om stackars lilla Maya. Puh! Taxiresan fram till ön var inte bättre, då kräktes hon 5-7 ggr men så fort vi klev ur taxin så var illamåendet som bortblåst och hon var som vanligt igen.
Dagen efter började Izabelle krångla med maten och några timmar senare förstod vi varför då hon gjorde världens kastspya över sig själv och mig. Hon var sen sjuk i 2,5 dygn och i natt tog Maya över… hon började kräkas sent i går kväll. Vår tanke med Izabelle var att hon fått solsting och det gjort att hon kräktes, men i natt befarade vi det värsta att vi har med magsjuka att göra. Så där låg jag i natt med knäppt händer och bad till Gud att mina barn och vi skulle få vara friska och njuta av den underbara semester vi nu är på.
Och Gud svarade bara 30 minuter senare (kl 01.00 på natten), då i form av en Schweizísk kvinna som knackade på, hon bodde vägg i vägg med oss i vår bungalow och hade hört Maya kräkas och ville erbjuda sin hjälp då hon är akutsjuksköterska. Så utav henne fick vi stolpiller som skulle göra henne frisk och peppar peppar i morse var Maya bra igen.
Amen
Min födelsedag
Jag känner ett lugn. Det är ett stort lugn som tar plats i mig ju fler timmar som går på semestern. Vet inte om det beror på mitt Snigelmammeliv eller om det är den magiska gränsen som jag passerat, den mellan 2011 till 2012 eller en från 39 år till att fylla 40. Hur som, det är skönt att känna lugnet. Det är ett stilla flöde inom av välbehag.
Födelsedagen har jag firat stillsamt och närande, nära med de mina och närande till mig själv. Ingen jäkt, bara den stilla lunken, mellan poolen, stranden, massagen, frukten, maten och nu åter i den sköna stora hotellsängen.
Där som jag vaknade upp imorse till barnens tissel och tassel när de rotade fram paketen och sen ljuvt började sjunga, Ja må hon leva… Jag fick ett otroligt vackert silversmycke som en smed (Oscar var noga med att berätta att det var en riktig smed) gjort efter deras teckningar, Oscar hade såklart ritat en fotbollskille och Maya är ju min Prinsessa, så det var passande nog en Prinsessa. Tyvärr är min lilla Ängel Izabelle för liten för att rita ännu, så hennes konstverk får bli till smycke en annan födelsedag.
Väl hemma väntar också det andra paketet, en stor fin Mandalatavla som jag önskat mig. Jag återkommer med bilder på den senare när jag kommit hem.
Borlänge Tidning
Yogan genomsyrar hela mitt leverne, hur jag vill vara som människa. Det är det yoga handlar om, att upptäcka sig själv. Karriär är en bit som inte känns viktig längre. Det viktiga är att vara med barnen, att få mer tid för familjen, förklarar Sofia.
Ur Dalarnas Tidningar och deras reportage om mig. Här kan du läsa hela texten om du vill: BT
Disco i yogarummet
Yogasalen passar förträffligt till minidisco för 20-talet åttaåringar (och sexåriga Maya och ettåringen Izabelle, som förövrigt är drottning på dansgolvet) märker vi när vi firar Oscar under gårdagskvällen. Vi leker lekar som dansstopp, limbo och lite bollkastning. Kvällen flyter bra och barnen verkar glada, min mamma säger alltid att glada är barn är aktiva och högljudda, så det verkade väldigt glada. Det blir bara gråt två gånger, en gång gråter Oscar och en annan gång hans bästa vän. De gråter för att de åkte ur dansstopp, det är inte värre än så.
Vi är trötta och nöjda hela familjen när vi släcker ner och vänder hemåt. Städningen den tar jag imorgon…
* * *
Inlägg från förmiddagens facebook-status;
09.10 sveper jag lugnt in i Yogasalen för att under några timmar lyssna på ljuvmusik och göra en storstädning efter gårdagens minidisco…
09.29 snubblar jag ut och inne ligger 20 yogisar nerbäddade under filtarna och ska inleda dagens pass…
…tiden där emellan har jag skrikit (i mitt inre över att heeeeelt ha missat att jag lånat ut lokalen till en yogaworkshop, jag visste iofs att de skulle vara där idag men i mitt luddiga sinne så mindes jag att det var först på eftermiddagen) och rusat fram med sopmoppen och försökt få med alla chipssmulor och gnott med skurmoppen i hopp om att alla dricka-kletiga små fotavtryck ska släppa, mumlat oavbrutet massa ursäkter till instruktören och sänkt mitt huvud i skam mer och mer mot golvet ju fler yogisar som tassat in och på min vänstra axel sitter en dryg jeppe och klagar på mig och någon annanstans sjunger en annan att det var dags att släppa den fina rena fasaden och våga visa lite smuts i hörnen!
* * *
Hemma igen. Glider matt ner i fåtöljen med en kopp lugnande kaffe och småler åt att jag i min hast glömde rycka ner ballongerna i taket 😉
Mitt svar
eller rättare sagt, Min väg!
Jag fick ett fint mail igår, från en kvinna som upptäckt min blogg via Facebook. Hon skrev till mig eftersom hon kände att vi levde liknande liv, att jag gått den väg hon ville gå… och när jag skrivit mitt svar till henne så kände jag att svaret kanske kan inspirera andra.
Tack för ditt mail! Roligt att du tar kontakt och känn dig inte närgången, jag lever så öppet jag kan med mitt liv och hur det ter sig, jag vill dela och inspirera i båda medvind och motvind och det är därför jag bloggar. Så när du berättar att du ’funnit’ min blogg och blivit nyfiken så känner jag att min målsättning når fram och längre än jag anar. Så tack!
Jag bestämde mig för några år sedan att sluta jaga egots väg, sluta lita på mina tankar och istället följa mitt hjärta, min passion och ha full tillit till att ’livet’ vägleder mig.
Livet för mig är Gud, Universum, en högre kraft som finns inom oss alla och det är den som vibrerar i min kropp och sjunger i mitt hjärta… när jag väl bestämmer mig för att lyssna.
Och vägen tror jag för oss alla är att följa den där passionen, sången i hjärtat. Följa den väg som går lätt och ansträngningslös. Säga nej, eller sluta gå den väg som inger motstånd i livet och i kroppen.
Jag blev coachad av en vän här i våras om mitt liv som mamma, efter som jag inte vill hamna i den stressade manteln nå mer, den stressade mamman som går på högvarv och är lättretlig… jag ville vara en Snigelmamma, en mamma som har tid med barnen. Kan gå till skolan med barnen i lugn och ro, i deras takt i jämförelse med innan sladda in med bilen i sista sekund. En Snigelmamma har tid, är närvarande. Lyssnar. Ser. Fångar upp barnens mående och det dom är i. En Snigelmamma som har råd att vara hemma…
… och i höstas så blev jag trebarnsmor, vi blev familjehem åt en flicka (då 10 månader) och nu är jag hemma den första tiden med henne på heltid och vips så hade Universum gett mig det jag bett om. Tre barn (har jag önskat sen jag var liten) och råd och tid att vara Snigelmamma.
Mitt hjärta sjunger också om att skriva barnböcker och krönikor. Yogan är givetvis den största delen i mitt liv, den genomsyrar ALLT, min mammaroll, mina relationer, mitt skrivande, min hälsa – den lever i mig för alltid !
Jag har ingen aning om hur jag ska försörja mig efter den här sk mammaledigheten, men jag väljer varje dag att ha tillit och inte låta oro och ängslan fånga mina tankar igen. Jag väljer att gå in i 2012 och framtiden i full tillit till att jag går på rätt väg (eftersom jag följer min själassång) och att så länge jag går den vägen så så är allt omhändertaget, allt går lätt och ansträngningslöst – allt kommer till mig!
Så mitt råd är att först kanske lyssna till blockeringarna i kroppen – i livet – där det går trögt och där dörrarna stängs. Där du får kämpa och dräneras av energi. DÄR är du (enligt min tro) på fel väg. Där skulle du vänt om, tänkt annorlunda för länge sedan… det kan du reparera nu genom att göra RÄTT.
Och sedan när blockeringarna skingras och prana (livsenergi) börjar flöda inom dig och i livet igen. Då flödar du med framåt i livet, i FULL TILLIT, till att Livet för dig fram och när du står inför val, så stannar du upp och lyssnar inåt. Lyssnar efter sången. Kanske du känner passionen. Kanske du märker livets flöde runt omkring och litar till vad det vill visa dig.
Tänk dig att du är ute och åker bil och den väg du tänkt ta är stoppad i din riktning, det bildas långa köer och du ’tvingas’ ta en annan väg, som sinnet inte tänkt från början, och när du rullar in på den vägen så skingras köerna (blockeringarna) och trafiken flyter på, allt går lätt och du upptäcker något nytt, en ny väg eller kanske får ett nytt mål i sikte.
… jag kan hålla på hur länge som helst som du märker, snacka om roman. Men jag har sagt det mitt hjärta ville dela.
Önskar dig allt gott!
Kärlek & Solsken
Sofia Savita Norgren
HIV-smittade barn
This is Ganesh, he is 6 years old and HIV-positive staying at ASRO orphanage in south Goa. His english has improved a lot during the last two years when I met him first. He is usually all smiling but on this pic he is having some thoughts on his mind. He just got back from hospital after being treated for bad pneumonia. Once the children come to ASRO all of them get their health improved just by taking HIV medicine and eating 4 meals per day. His grandmother is still alive but can not take care of him, and especially can not feed him proper food so he would stay as healthy as he can. That is why he lives at ASRO.
Maria Vikman
This is Sister Saroj, 30 years old and working as a nun since 10 years back. She was trained as a nurse and can therefore work at ASRO with both the AIDS patients as well as the HIV children. Her mother did not approve at first when she wanted to leave her ordinary life including her family but in the end she said ”if this makes you happy that is what you should do”. Still every time they talk on the phone they cry because they miss each other so much.
Sister Saroj knew already at the age of 10 she wanted to work as a nun, helping others. During a severe fever illness at this age she got a strong picture and feeling of being held, cared for and loved and since then she feels Jesus is with her all the time.
What she likes the most about working at ASRO is the Sisterhood between the nuns, there are no secrets, they talk about everything very straight and everybody accepts each other as they are. Also she loves to not own anything herself, anything she needs she has to ask for permisssion and money.
What a Sister heroine!
We will keep on supporting ASRO and gather donations in order to renovate next four bathrooms (out of total 14). Let me know if you want to contribute.
Maria Vikman
Maria är en själasyster som har sitt hjärta på Barnhemmet för HIV-smittade barn i Goa, Indien. Hon samlar årligen in pengar och åker själv ner till Barnhemmet för att se till att pengarna kommer i rätta händer och blir ämnade för det som de skänktes till. Och just nu är hon på plats och agerar projektledare för bygget av nya toaletter samtidigt som hon ser till att barnen får julklappar och mer därtill. Hon är där och ger av det hon har att ge, pengarna hon samlar in och sitt eget otroliga engagemang och hjärta.
Vill du läsa mer om hennes dagar i Indien och följa Barnhemmets utveckling kan göra det via Facebook: ASRO – the orphanage in Goa for HIV kids. Och vill du som jag bidra med en donation till barnhemmet kan du kontakta mig för kontouppgifter eller ta kontakt med Maria Vikman på Facebook eller via sidan ASRO.
The secret of living is giving
Stressad förälder
Mötte en bekant på Ica och vi frågade varann så där som man brukar, Hur är det med dig? Och den personen svarade; Det är stressigt.
Och det fick mig att se tillbaka på när jag levde så, som en stressad förälder som hastar mellan, jobb, hämtning på dagis och/eller skola, köket och Ica. Jag är så oerhört tacksam att jag såg min väg ut ur stressen och framför allt hade mod att välja den vägen. Jag tror vi alla som hamnat i stressen kan uppleva att det finns ett annat sätt att leva. Men oftast så är det modet att våga leva det livet som är det svåraste att finna, för ’egot’ jagar gärna upp bilder och tankar om att så kan man väl inte leva, hur ska du försörja dig och så krampar man kvar i det stressiga livet av rädsla att sätta sitt eget välmående främst. Förutom att jag nu lever mitt lugna Snigelmammeliv och för det mesta är tillfreds med det så märker jag att jag också har släppt mycket av min oro och ängslan. Förr när jag jobbade som en tok och nästan aldrig var hemma så var jag ändå orolig över framtiden och ekonomin. Skulle jobben fortsätta att komma in, tänkte jag då när jag var fullbokad med jobb. Och nu när telefonen så gott som är helt tyst och jag inte jobbar alls (förutom mina underbara yogapass och några coachingar som för övrigt inte känns som jobb) och kanske mer naturligt skulle kunna vara orolig över min framtid och hur jag ska försörja mig – nu märker jag att det är lugnt i sinnet. Kroppen är lugn och balanserad, kanske är det lugnet i kroppen som sprider sig till sinnet. Jag är i harmoni med det liv jag lever precis just nu och det känns så fantastiskt!
Välkommen 2012
Jag avslutar 2011 där jag trivs allra bäst, hemma med familjen. Vi myser med god mat och närvaro och avslutar kvällen med raketer och svävande lyktor.
Det är med glädje och frid jag välkomnar 2012 och jag tackar ödmjukt 2011 för vad det fört med sig. 2011 har hjälpt mig att ta många stora och svåra beslut, men viktiga, viktiga för mig och min framtid. Och nu när jag ser tillbaka på året så inser jag att jag verkligen tagit mig igenom en tuff passage men nu är jag igenom, nu har jag rensat i röran, den yttre och den inre röran. Nu är jag redo för allt det nya som 2012 kommer att bjuda på. Jag tar min familj i famnen och går in i 2012 med tillit.
Gott Nytt År!
Tack 2011
Hand i hand 2012
Lilla Izabelle går fortfarande under namnet fröken Harmoni här hemma, lugnet som hon funnit den senaste tiden är långt ifrån det tillstånd hon hade när hon kom och vi känner att vi är på rätt väg med att stärka hennes trygghet här hemma. Jag ger henne massor av kärlek och närhet så att vår anknytning skall fördjupas. Jag ser henne känslomässigt som min egen dotter som jag missat de första 10 månaderna med och som jag nu behöver jobba hårt för att återskapa, att vi tillsammans behöver bygga upp den känslomässiga tilliten och jag som mor är den som visar henne vägen vi skall gå. Vägen till det innersta av varandras hjärtan. Och givetvis är jag medveten om att det kan ta lång tid att komma dit, men jag ser henne som min dotter oavsett om hon kommer att bo hos oss för alltid eller inte. Själsligt har vi ett band, det känner jag, det vet jag.
Och någonting har hänt med oss alla den senaste tiden. Jag vet inte vad det är men det är underbart att få uppleva det. Oscar verkar så lycklig och glad, han sjunger och pratar….och pratar. Han skrattar och busar. Han är verkligen i sitt esse. Vi har aldrig sett honom så lycklig som han varit den sista tiden. Glädjen han utstrålar har stärkts hela hösten och den glädjen sjunger i mitt hjärta.
Likaså är det med Maya. Hon har än mer av sitt lugn, sin trygghet, sin coolhet inför livet. Och även när hennes 6-års trots bryter igenom så kan jag bara le inombords till hur söt hon är. Jag vill ju av respekt för hennes trots inte visa att jag ler såklart. Jag spelar med i trots’utbrotten’ (känns verkligen inte som utbrott vill jag poängtera) som en besvärlig förälder så att hon i alla fall får känna av att det finns gränser och dumma föräldrar att protestera emot.
Nogge och jag fortsätter att mötas i vår relation och har regelbundet träffar med våra terapeuter. Dessa stunder ser jag som universella gåvor till oss att vårda det fina vi har, varandra och vår familj. Jag är så tacksam för att vi går hand i hand in i 2012.
Och så jag själv. Jag kan väl inte vara annat än lycklig Snigelmamma som mitt liv ser ut just nu. Men faktum är att under hösten så var jag inte tillfreds med balansen mellan familjeliv och min längtan efter att jobba. Jag vet inte riktigt vad som hänt, men nu har det lagt sig, den känslan av obalans. Nu känner jag tillit till att det är så här livet skall vara just nu, det är det här jag har drömt om, mitt Snigelmammeliv. Kreativiteten blommar där inne, jag känner den, den skall få blomma ut någon dag också – någon dag är det dags, jag låter det bero. Livet kommer att visa mig när tiden är mogen. Just nu stannar jag här och njuter av allt det goda jag har att njuta av.
Tack