Artiklar med etiketten ‘Barn’
Två blir ett
Älvmötet i Gagnef
Big stuff
Listen earnestly to anything your children want to tell you,
no matter what.
If you don´t listen eagerly to the little stuff when they are little,
they won´t tell you the big stuff when they are big,
because to them all of it has always been big stuff.
Catherine M. Wallace
Min helg
Jag dvalar (lullar) runt i något varande. Sinnet är inte helt nöjd, det bråkar en del och vill ha koll in i framtiden, planera, strukturera och lägga ut en färdplan. Jag ramlade tillbaka i gamla spår igen igår kväll när jag sjönk in i mitt skrivande och meditation. Jag släppte fram sinnet (egot) och huxflux så satt det och skrev upp mål och tillvägagångssätt. Jag hann ifatt. Jag såg vad som skedde. Stoppade pennan och vände in i hjärtat igen. Jag har ju lovat mig själv och livet (Gud, Universum, alltet) att vara kvar i hjärtat och ta emot det som kommer till mig. Jag har bestämt mig för att inte ha någon utstakad resrutt den närmaste tiden, kanske inte resten av livet, jag vill leva/resa lätt. Jag vill vara flexibel att stanna där jag känner för att stanna och göra avstickare när jag känner för det. Jag ser det som en resa med ett enda mål. Målet är detsamma. Jag vet att jag kommer dit. Det gör vi alla i min sanning. Men min stora fråga är om jag lyckas njuta av resan dit och är öppen för allt vackert som resan/livet vill visa mig eller om jag är fullt upptagen med att hålla karta, kompass och tidplan i mina händer så att jag missar att ta emot.
Så är det lite med vår semester också. Jag och barnen är lediga hela sommaren. Nogge gick på semester i fredags men han behöver jobba någon dag till i början på den här veckan. Och så har han påbörjat sin Fallskärmshopp-utbildning den här helgen, så han är borta hela dagarna, den här helgen och nästa och troligtvis åker de till Orsa och hoppar veckan efter…
Mitt sinne försöker dra sig tillbaka i gamla spår och bli sur och lättretlig över att han är så upptagen med allt detta, att dagarna går från ’vår’ ledighet. Men sanningen är att jag är inte där något längre, min kropp och min själ är i något annat, det njuter av dagar som går, dagar att fånga. I mitt inre vet jag att allt är som det ska, det här är gott för honom och det är gott för oss. Vi har det så mysigt ändå (förutom de stunder jag faller tillbaka). Den här sommaren är tom i kalendern, tom i planering. Den är som mitt liv i övrigt. Tomt med blanka dagar att fånga. Fångas av stunden och fångas av det som ges. Och de stunder som är tomma eller fyllda de upplever jag mer och mer som detsamma, de känns fina och varma i mitt inre. Mitt inre lullar och ler. Även om jag inte är en fallskärmshoppar-själ så känner jag mig ändå som en, lite manyana liksom. Det blir som det blir. Det är som det är. Och allt är egentligen väldigt bra, precis här och nu.
Peace of mind
Dance with me
Every child has known God,
not the God of names,
not the God of don’ts,
not the God who ever does anything weird,
but the God who knows only 4 words,
and keeps repeating them, saying
Come Dance with Me , come dance.
Hafiz
… lite statusrapport
Yogan
Har ett uppehåll i mitt liv. Det är som det ska. Snart fyller jag på med några sommarklasser på Gammelgårdens gräsmatta men än så länge känns yogauppehållet välbehövligt. Nog för att kroppen saknar yogan men det är skönt för mitt familjeliv att vara hemma om eftermiddagar och kvällar och rå om de små. Det gör gott för dem och mitt mammahjärta.
Meditation
Livets snigelfart har mycket gott med sig, inte minst alla meditationer jag finner tid och inspiration till. Jag sätter mig oftast en kvart varje kväll kl 20.00 (och får tacka fotbolls-EM som fångar upp grabbarna framför teven). Mediterar också gärna spontant om det huxflux råkar bli stilla här hemma t ex när Izabelle sover middag. Det är lätt, det är starkt, det är otroligt givande. Jag hittar in djupare i mig själv. Jag känner mig i stark och öppen kontakt med livet, med alltet.
Skrivandet
Det bara flödar! Jag är inte ute på nätet så mycket och bloggen kommer i andra hand för skrivandet som pulserar i mig och framför allt ur mig. Det är ett kreativt kaos av ord som strömmar än här och än där. Jag ser sammanhang… ibland och ibland inte. Jag försöker att inte lägga någon värdering utan bara ta emot. Oftast kan jag känna åtminstone på vilket av alla worddokumnet texterna passar (vill) in och det är ju alltid någon reda i trasslet tänker jag. Men en idé har ploppat upp starkt mitt i allt detta virrvarr och den håller jag greppet om.
Och så försöker jag jämföra det med en konstnär som målar. Jag får för mig att många inte vet från början vad för målning som håller på att ta form, eller så finns där en tanke som kanske ändras längs vägen.
Oavsett så känns skrivandet väldigt förlösande och livgivande, jag mår oerhört bra av det! Jag mår bra så länge det strömmar ur mig och inte fastnar och blockerar inom.
Familjen
Snigelmammevisionen jag fick under ett coachingsamtal för ca 1,5 år sedan lever jag nu. Jag är hemma, inte bara fysiskt utan också mentalt och känslomässigt. Jag är här, jag är närvarande. Och jag ser verkligen framemot att vara hemma med barnen hela sommaren. Som Oscar sa imorse; Mamma, nu är det 9 veckor och 6 dagar kvar på sommarlovet.
Hälsan
Min kropp, så som jag alltid har sett den (för min inre syn, inte i spegeln), så som jag känt att den vill se ut, den börjar nu att formas fram. Jag ser det som att mitt sanna jag blommar upp ju mer fett som släpps från kroppen. Jag har sett mycket av min övervikt (även om övervikten inte varit stor på vågen) som ett skydd, ett skydd mot omvärlden, ett skydd mot att visa mig som jag är och det är så otroligt befriande att våga släppa mitt sanna jag. Stegen blir lättare. Känslan när magen krymper är underbar och jag ler mot mig själv i spegeln. Jag känner mig fri, fri att vara jag.
Välbehaget är som sagt här och det enda jag misstänker är att jag är i behov av lite mer järn i kroppen, konditionen har försämrats den senaste tiden och det vore ju bra att kunna skylla på blodvärdet. Men men, jag ska få göra provtagning till veckan och sen boostar jag på med det som saknas. Jag är ju inte den kunnigaste husmodern och kosten är nog väl ensidig, och med tanke på att jag nu varit vegetarian i 18 månader så visar sig väl mina brister så småningom.
Solduva
Huset håller äntligen på att bli klart, även de små detaljerna. Entreprenaden som skulle varit klar 31 aug 2011 ser ut att bli slutbesiktigad nu under sommaren. Den som väntar på något gott… Hur som har jag grävt mina rötter djupare med denna utbyggnad, jag känner mig hemma, trygg och lycklig. Vi har ett underbart och vacker hem.
Jag mår alldeles prima, som en Souldansande ballerina… nu blir det kvällsmeditation ♥
John Lennon
Sommarlov
Oscar slutar 2:a klass och Maya förskolan.
Har själv så fina minnen av skolavslutningar och sommarlov, de väcks till liv så här års. Det är en ynnest att få vara förälder och sådana här dagar känner jag mig extra stolt och tacksam. Stolt över mina vackra och snälla barn. Tacksam över ett skolår med underbara lärare och fina kompisar till barnen. Berörd in i hjärtat av sångerna de sjunger så glatt på avslutningen och massa lycka inför att få tillbringa ett helt sommarlov med dem alla tre.
Mammalycka
Like a kid
Äventyrsdag
Idag har jag fått träna mitt tålamod och tygla min panikattack samtidigt som jag lett rofyllt in genom bilrutan och i nästa sekund ringt massor av alarmerande tefefonsamtal till Polis, Nogge och nära vänner…
Det började med en fin tur till Bäsna Handelsträdgård med min mor och lilla Izabelle. Vi inhandlade vackra blomster till tomten och Izabelle sprang lycklig bland gångar och snår. När vi skulle bege oss hemåt så spände jag fast Izabelle i framsätet och slängde in nycklarna på förarsätet, slog igen hennes dörr och skulle bara packa in blommorna.
Då upptäcker vi att alla dörrar har gått i lås, nyckeln är inne i bilen och så är alltså även Izabelle. Jag fick ”lätt” panik och som tur var fann mamma lugnet och stod i fönstret vid Izabelle och sjöng barnsånger för glatta livet medans jag ringde runt…
Jag pratade med Polisen som erbjöd sig skicka ut en patrull och slå in rutan. Men jag fick tag på en vän som kunde åka hem till oss och leta efter reservnycklen som sen visade sig vara försvunnen. Massa samtal hit och dit, ingen nyckel att hitta. Så till slut fick vi gentlemanna-hjälp av en herre på handelsträdgården som gav sig på ena bakrutan med en slägga. Jag kunde klättra in och slå av larmet, öppna bilen och krama den tappra tösen.
Kan konstatera nu i efterhand att det var mest oro och ängslan i mig och mamma. Hjälp fanns hela tiden till hands i Bäsna och det viktigaste av allt var att Izabelle behöll lugnet, hon satt där inne och visade ytterst lite oro först mot slutet eller så var det så att hon tröttnade ur.
Vi kunde kramas länge och väl. Gentlemannen hjälpte oss med glaskross och ordnade så att mamma fick något att sitta på. Izabelle jollrade och talade glatt på vägen hem, verkade inte berörd. Det var jag och mamma som behövde oss många djupa andetag och en stark kopp kaffe.
