Jag har njutit till fullo av att vara hemma med båda Skruttisarna i två dagar nu. Maya har haft lite feber och ont i huvudet, så hon fick stanna hemma från förskolan. Det har varit så fina dagar fyllda med mys, lugn och närvaro. Skönt att ha Maya hemma och få pyssla om henne lite extra.
Här är bilder från i eftermiddag då hon byggde sig en koja, kröp in och somnade. För att skydda sig från rivningsbenägna lillasystern så hade hon byggt en smart mur.
Det var väl tur att jag inte hann blogga igår, för det inlägget hade bara blivit fullt med negativitet och elände – mitt högljudda jämrande. Som när jag pratade med min mor och hon undrade om jag hade en dålig dag och jag svarade; Jag har ett dåligt liv!
Men efter världens gråtattack när barnen väl somnat in så frågade min kloka man väldigt försiktig; Ska du ha mens snart?
Och gråten gjorde nått med mig, den och en ganska godnattssömn fick mig i gängorna igen. Idag har jag haft en fantastisk dag och till och med kommit på mig själv med att gå och sjunga lite då och då. Idag lever jag ett gott liv!
Min kloke make påminner mig om att jag också kände så här ibland när Oscar och Maya var små, då vardagslivet bara snurrade på och på och på och nätterna var fulla med spring. Och eftersom jag själv inte ens minns det så betyder det väl att livet förändras såsmåningom, vaknätter är inte förevigt och energin kan inte ta slut förgott, den fylls på automatiskt av sig självt. Jag vet det, den kommer tillbaka, sakteliga om jag bara har förstånd nog att se till att anpassa tankarna, tempot och livsstilen efter det som är just nu.
Precis det som jag lyckades göra idag, njuta av en heldag med myspys i bebistempo.
Klockan närmade sig 21.00 och jag stod ute och väntade. Nogge ropade i dörren; Ska du inte komma in och vänta. Min blick och mitt kroppsspråk sa; Daaaaa till hans retiga kommentar. Nu skymtade jag lyktorna på bilen, äntligen var han hemma!
Hålögd och blek såg han ut efter den intensiva eftermiddagen då han och två vänner varit till TV-huset i Stockholm och provfilmat för ett barnprogram, men bakom de där trötta ögonlocken skymtade ändå en gnista av lycka och stolthet.
Det var också det jag kände, jag var stolt över min lilla son som plötsligt blivit stor och varit på eget äventyr utan oss. Nu kunde jag i alla fall känna stoltheten, men igår och tidigare idag betedde jag mig mest som en nervös, orolig och överbeskyddande curlingmamma.
Om några veckor får de besked om de går vidare i programmet (tävlingen) och isåfall kommer de att få åka dit igen och filma ’på riktigt’ – då tror jag det är bäst (för mig och mina nerver) att jag följer med.
Fredag
Agerar blomsterbud till fina människor, baka äppelpajer till hantverkarna och bjuda dessa på fika, handla, laga mat, skjutsa till HalloweenKalas, hem och hämta nästa barn, skjutsa till MiniDisco, hem och göra iordning Mayas rum, hämta på HalloweenKalas, hämta på MiniDisco, stoppa barnen i säng. Poppar en påse popcorn och slår på Skavlan och somnar femton minuter senare på soffan…
Lördag
01.00 pigg bebis – 02.30 bebis somnar om. Vaknar av mig själv 05.20 (suck). Frukost, plocka, tvätta, handla, laga mat, åka till Barnens Hus och köpa ny häxhatt till Maya då den förra försvann på kalaset igår, skjutsa till Kalas, Bragematch, hem och byta om till Cowboy-utstyrsel och packar in alla i bilen för 30-års fest…
Det är minsann ingen lek att vara hemma fru – mina tankar, när jag nu hinner tänka dom går till julen, för i år önskar jag mig en fridfull jul med minsta möjliga åtaganden och massa massa tid till samvaro med familjen. Mysa i soffan (utan att somna), spela spel, åka pulka och bara vara fullt närvarande pysselmamma, en sån som bakar med barnen, lägger pussel, degar och gör pärlplatta. Och min bil den står inpackad i massa snö hela julhelgen och några dar därtill, för jag är bara hemma och är alldeles nöjd med det.
Det känns som allt faller på plats i mitt liv. Familjen känns hel sedan Izabelle kom, jag har ju alltid velat ha tre barn. Det sista snickras och justeras på huset. Jag lever SnigelmammeLivet som jag önskat så länge. Min telefon har tystnat (förr ringde den konstant och det fick mig att känna mig stressad och otillräcklig) och jag känner mindre och mindre stress. Jag blir bättre var dag på att leva här och nu.
Jag träffade en klok grävmaskinist här om dagen. Jag frågade honom om han kunde gräva om uppfarten åt oss. Då sa han att det gör han gärna vid midsommar. ’Midsommarveckan är perfekt till att göra sådana här jobb’ sa han. Men hjälp, utbrast jag, då har vi ju haft bygge och oreda här över ett år. Till midsommar vill jag sitta med ett glas vin och se ut över den vackra trädgården. Och det kloka svaret jag fick: ’Ett år, vad är det av din tid. Ett år mer eller mindre gör väl ingen skillnad’
Och det fascinerar mig livet, att vi alltid får stöd i att se och höra det vi behöver höra. Det kändes som Universum själv talade till mig genom grävmaskinisten. Talade till mitt ego som jag skrev om igår. Att släppa bilden av det egot vill göra och istället ge allt och lite till i mammarollen under ett år, låta det få maximalt med närvaro. Så stora skördar med mammakärlek till barnen.
Låta det här året vara ett år för sådd. Sådd av miljontals små frön av oändlig kärlek rakt in i barnens hjärtan.
Nu har vi haft hand om Izabelle i fyra veckor och hon verkar tryggare och gladare för var dag. Inatt sov hon sin första natt sedan hon kom, andra nätter har hon vaknat 5-10 ggr. Jag känner stor skillnad i mitt eget mående så fort jag får sova mer, jag börjar känna energin i kroppen igen.
Det var ju kärlek vid första ögonkast när vi möttes och nu allt eftersom hon blir tryggare så blottas mer av hennes personlighet och jag blir än mer kär. Hon är en så gosig, glad och sprudlande tjej, hon känns långa stunder väldigt trygg och harmonisk. Men mig håller hon fortfarande stenkoll på, hon far efter varje steg jag tar och vill allra helst hålla ett stadigt grepp i min tröja så hon vet var hon har mig.
För Oscar och Maya har den stora förändringenstid också ebbat av, de slappnar av mer och verkar hitta tillbaka till sig själva efter lätt förvirring. De har liksom provat sig fram i rollerna som storasyskon, föräldrar och även rollen som småsyskon har utforskats. Men nu släpper de taget om Izabelle på ett positivt sätt och lever mer sina egna liv formade efter dem själva och lillasyster får vara med ibland och vissa stunder inte alls. Det tycker jag är positivt, jag var ärligt talat lite orolig ett tag att Maya framförallt var väl ansvarsfull och inte ’fick’ vara barn. Men nu är barnet tillbaka och jag njuter.
Själv jobbar jag var dag med att vara här och nu. Släppa allt annat och bara fokusera på det jag kan, det vill säga Izabelle, familjen och huset i den mån jag hinner med. Och det är svårt måste jag erkänna, för mitt ego vill skriva, vill göra mer yoga, vill producera yogakollektion, vill ha egen tid, vill gå utbildningar…
Och jag vet att det är inte något jag varken kan eller ska göra just nu, det kan vänta. Jag har hela livet på mig. Yogan är en del i mitt liv och skrivandet finns kvar där inne även om det pockar på så att jag är rädd att det ska pysa ut som ånga och försvinna i atmosfären.
Jag behöver inte vara rädd. Allt är omhändertaget och min livsuppgift just nu är att finnas här för barnen. Jag är den lyckligt utvalda att få njuta av närheten till Izabelle, få vakna till hennes glada joller, se hennes stora leende när hon ser mig, höra henne snusa skönt i spjälsängen om natten. Och det är väl en magisk stund just det, att tassa in på barnens rum och höra deras djupa sköna andetag när de sover.
Det är mammalycka det!
Vet inte riktigt vad som hände, men vi lyckades åka de 10 milen till Valbo, storhandla en släpvagn full med saker och inredning, härja loss på Toys R Us och åka hem igen och med tre glada barn!
Mammalycka
Lördagmorgon; vi har redan hunnit med och köra ett lass sopor till tippen. Man kan börja skymta tomten nu sedan snickarna byggstädat i torsdags. Det känns så skönt att få lite ordning i röran även om det är mycket kvar att plocka och pyssla med. Jag har fått lite mer hopp och tidigare i veckan så peppade jag mig själv att klarade jag mig bara till julen så skulle säkert allt vara fint och bra då. Men nu som sagt ser jag lite ljusare på tillvaron och tror faktiskt att vi kan ha det riktigt ombonat och fint redan till 1:a advent. Ombonat i huset, förrådet och mitt inre – det är målet.
Men idag tänker jag faktiskt inte göra så mycket mer i huspysslandet, viktigare saker är på agendan. Maya ska ut och rida på Hyttornas Hästgård och jag följer givetvis med. Det ska bli skönt att få en avkopplande stund i naturen och fylla på med lite Maya-närvaro, det sitter nog gott i oss båda att få en stund ensamma.
Sedan på eftermiddagen ska jag och Oscar gå på bio och se Smurfarna. Han sa redan för två veckor sedan att han ville ha en stund själv med mig och ville att vi då skulle gå på bio. Det ska bli så skönt att få sjunka ner i en biofåtölj och se en matinéfilm, småmysa lite diskret så där som man får lov att göra med en kille som håller på att bli ’stor’.
Det känns skönt i mitt mammahjärta att få egentid med barnen ibland, det ger mig en chans att vara mer närvarande. Just nu har jag ju mest tid med Izabelle och vi passar på att gosa och mysa extra mycket när de andra är i skolan.
Mammalycka
Så äntligen blir målbilden jag haft i mitt inre sann. Bilden av att jag går med mina barn till skolan och har tid att vara närvarande utan stress och jäkt.
Imorse gick Oscar stolt som en tupp med vagnen och jag och Maya gick hand i hand. Vi pratade alla tre om ditt och datt och jag lyssnade. Det var så magiskt och stort för mig att mina ögon tårades. Och så sätter Maya ord på det jag tänker: Det är bra att gå, för då kan man ju prata.