Artiklar med etiketten ‘Författare’
Fria och levande
Sitter på Kulturhuset i Leksand och skriver. Känner mig lycklig över att jag mer och mer tar för mig av livet. Det är en konst att vara livsnjutare – vara levande. För mig är det enkelt att fastna i invanda mönster som präglat människor och samhälle i generationer – det svåra är att bryta gamla beteende och skapa nya.
Jag märker hur mitt ego (min rädsla) vill skuldbelägga mig och ge mig skam när jag bryter mig ur mitt välupprepade mönster. Det är lätt(are) att dra sig tillbaka i hjulspåren igen. Lätt men fegt.
Just med mitt skrivande så har jag fått kämpa… mot egot (rädslan). Inte så att jag skrivit mig blodig 12 timmar om dagen utan mer så att jag byggt upp hinder framför datorn så jag inte ens tagit mig dit. Det värsta är att armen fått kramp när jag skriver, energin har blockerat sig. Men nu har jag skrivit ändå, om än kort och ofta och jag känner hur det lossnar. Armen värker mindre ju oftare jag skriver. Tadaaaaaa 🙂
Jag trampar alltså upp nya hjulspår. Ger sinnet något positivt att förankra vid istället för den gamla bojan. Jag känner mig friare för varje dag jag skriver.
Det krävs mod, passion och disciplin för att börja på något nytt. Och ju mer vinst på andra sidan desto större kamp utsätter egot oss för. Men det är värt det. För det enda vi upptäcker är att egot (rädslan) är en illusion och vi blir fria, fria att leva det liv vi vill leva. Fria att leva som dem vi är ämnade att leva. Vi blir levande!
Våga falla
Att förverkliga sig själv handlar inte om att klättra högre upp – att bli större – utan mycket mer om modet att våga visa sin litenhet. Eller som någon uttryckte det: ”Andlig utveckling handlar inte om att lära sig flyga utan om att våga falla.”
12 steg för hopplösa
Livsförändring på djupet
Olle Carlsson
Min passion
Efter föreläsningen med Annelie Pompe så blir det än tydligare för mig vad min passion är. Jag skulle kanske önska att min passion var något mer nervkittlande som att bestiga de högsta bergen eller dyka med ett andetag i de djupaste vatten, men min passion är något osexigare och mer stillsamt – jag är passionerad i att lära ut hur att leva ett andligt liv. Precis så som Annelie verkar göra, leva helt och fullt som den hon är och följa den lilla rösten inom med de stora drömmarna.
Min röst viskar om att hjälpa människor upptäcka den andliga kontakten inom, så att de finner och lever sin passion och glädje – låter själen leva genom dem.
You teach best what you have to learn most, sa en klok kvinna till mig en gång, och den frasen lever kvar. Det jag älskar att lära ut (har alltid sett mig som en lärare) är det jag själv som mest behöver lära mig. Så jag fortsätter att hålla hårt i passionens livlina, den är livet och den är vägen.
För hopplösa
Att vara människa är att gång på gång gå vilse
och att ständigt göra fel,
men tillit är att upptäcka att även den väg som lett oss vilse
leder hem till slut.
Olle Carlsson
12 steg för hopplösa
Medvetande
Först när jag bläddrade i den så kom tanken att den verkade så tråkig, alldeles för vetenskaplig för mig som gillar att läsa på känsla. En läkare som skriver om kroppens förmåga att läka sig själv och den oerhörda visdom vårt medvetande besitter. Och hon skriver så bra, sammanväver känsla och forskning på ett sätt som tillfredsställer. Du kan läsa den om du har en sjukdom som du vill läka eller om du som mig känner dig hämmad i vissa delar av livet och önskar tillföra mer livskraft. När jag läste boken blev det en natt av bladvänderi.
Den inspirerar till att leva ett liv i hälsa och full glans av vårt sanna jag. Jag tycker boken är jättebra, så den hamnar bland mina boktips.
Medvetandet är starkare än mediciner
Dr Lissa Rankin
Creativity
Ge sig hän
Bloggen kan komma och halta ett tag, jag tränar mig på att lämna över mig själv till Livet mer och mer och då vet man aldrig vad som händer, andan (läs: anden) kanske faller på åt annat håll. Det är mycket som pockar på inom mig och vill ut och jag ser hur mitt kontrollsystem står och granskar och håller emot. Vågar liksom inte ge sig hän helt och fullt. Så jag utmanar rädslan som vill ta spjärn att istället öppna och släppa fram…
Därav tillåter jag mig att ha mindre måsten och mer frihet – så att jag kan omfamnas av kreativiteten när den flödar.
Ro
Kom till ro, min själ.
Psaltaren 116:7
Kapitulation
Vad är kapitulation? Hur kan man kapitulera?
När vi använder ordet kapitulation menar vi att du ska förstå att detta sinne inte egentligen kan hjälpa dig och att du måste komma förbi sinnet. Om du släpper taget om sinnet, att släppa det taget är det vi kallar kapitulation. Du måste inse att det mänskliga sinnet är begränsat och det är ingen idé att slösa bort din tid på sinnet. Det kommer bara att skapa hinder för dig.
Om du kunde se det skulle sinnet sluta upp med att lägga sig i. Om det händer, då säger vi att du har kapitulerat. Det är allt. Det är inte någon form av slavisk kapitulation. Det används aldrig i den meningen. Gud vill inte att du kapitulerar som en slav. När allt kommer omkring är han ju din vän. Så, när vi använder ordet kapitulation, innebär det att åsidosätta sinnet, att veta dess begränsningar.
Du inser att du kapitulerar, när du känner att du är hjälplös. När du känner att du är helt hjälplös, kommer du att upptäcka att du kapitulerar. Det är då Nåden kommer att flöda. Tänk dig att du har fastnat på järnvägen och tåget rusar mot dig, då kommer du säkert att kapitulera! Många har kapitulerat inför mig så. De flesta människor kapitulerar bara i svåra stunder. Därför sker mirakel också endast i dessa stunder.
Sri Bhagavan
Översättning Pia Shoshanna Anderberg
Förväntningar
Jag kan tydligt ser hur mina förväntningar påverkar mitt mående… och beteende. Att ha förväntningar på mig själv stressar mig. Jag kanske förväntar mig något som jag inte kan leva upp till. T ex så har jag höga förväntningar på mig själv som mamma och när jag inte lever upp till dem så blir jag besviken på mig själv och jag hör hur mitt ego dömer mig. Mina förväntningar på mig själv som mamma är så gott som alltid för höga, det är inte många stunder jag känt mig lyckad – så självklart påverkar det mitt mående och vad för energi jag sänder ut till barnen.
Sänder jag ut att jag är misslyckad eller sänder jag ut känslan av att jag är bra nog.
Jag har tokhöga förväntningar på mig själv och jag ser tydligt hur de hör ihop med min Vuxnabarn och medberoendeproblematik – jag har lärt mig överlevnadsstrategin att prestera för att bli accepterad. Med känslan av att jag inte duger som jag är, kanske jag bli älskad för det jag gör.
Dessa förväntningar har jag givetvis på andra med, vid närmare relation oftast högre förväntningar. Förväntningar är ju ett egots spel, ett spel som går ut på rätt och fel, bra och dålig, tillhöra och exkludera. Att förvänta är att mäta, jag har någonstans en måttstock som jag mäter in dig med, kvalificerar du dig. Kvalificerar jag mig. Oftast är svaret – nej, det gör jag inte. Och då är det ju inte så svårt att förstå att dömandet fortsätter mot andra. Faller jag så faller du, skriker egot.
Det är så himla tröttsamt att vara medberoende, hålla upp dessa måttstockar och mäta in beteenden och resultat i. Tacka vetja själen, den dömer ingen, inte ens mig själv. Den låter alla vara som de är, låter dem komma när de vill komma, göra vad de vill göra, reagera som de regerar. Den säger inte att jag duger gott som jag är, den håller om mig hårt och varmt tills jag verkligen känner att jag är mer än duglig, jag är älskad som jag är. Och det är du med.
Ta gärna en stund och fundera över dina förväntningar, på kroppen, hälsan, jobbet, barnen, kollegorna, vännerna, släkten, maken, frun, utseendet, åldern, sommaren, semestern, julen… stressar de dig?
Tänk om vi kan släppa förväntningarna, eller sänka dem. Och acceptera allt och alla som det/de är – inklusive oss själva.