När det finns oerhörd klarhet i sinnet, blir det stillsamt.
Sri AmmaBhagavan
Den Uppvaknade följer den Gudomliga viljan.
Den ouppvaknade följer sin egen vilja.
Sri AmmaBhagavan
Känslan efter att ha sparkat av sig skorna och sjunkit ner i hotellsängen efter en heldag på bokmässan!
Så himla glad över vår dag, min och Ylvas. Och till det glädjen att även få umgås en stund med min kusin Marianne (vi har inte setts på 10 år) och hennes fina dotter Elin. Träffat förlag. Sett på ”riktiga” författare. Minglat. Strosat. Vilat. Packningen blev tyngre och stegen släpande.
Dagens shoppingfynd var Louise L. Hay – Jag kan det, Cajsa Tengblad – 5 minuters paus, Magdalena Mecweld – Vila dig i form med Yinyoga och en bok om Astrid Lindgren och en om Carl Von Linne och så fem egna (läs: tomma) skrivböcker.
Äntligen, så åker jag till bokmässan! Under flera år har jag önskat att en dag kunna besöka den, givetvis drömmer jag fortfarande om den dagen jag själv står där som författare tillsammans med ett förlag, men just nu i livet känner jag mig som en vinnare av att bara ha skickat iväg några av mina manus och att få mingla avslappnat som besökare.
Jag vet att allt är som det ska, jag känner sådan oerhörd tillit till livet. Det är inte livet självt som hindrar mig, inte alls, det står där med stora öppna famnen för att upplevas, det som hämmat mig är gamla rädslor. De är de som det tagit tid att frigöra sig ifrån. Men det är också som det ska. Vi har våra livsläxor att lära. Det hör liksom till. Men den största läxan (för mig) är nog att ge mig själv tillstånd att leva livet, lära mig att njuta av det och inte bara det utan att bli en mästare på att glädjas åt det. Glädjas var dag. Glädjas med gamla rädslor eller världens flyt. Glädjas i gråmulna dagar och solsken. Låta allt vara som det är och bara åka med, glädjas åt färden.
Det händer mycket nu, hela kroppen vänds ut och in känns det som. Fysiskt som något som bränner från insidan. Förstår att jag frigjort något gigantiskt när jag skickade iväg mina manus, något jag burit länge länge. En rädsla att ta ton, göra mig hörd, visa vem jag är. Även om du som känner mig eller läser min blogg säkert upplever att det är det jag gör dagligen så kan jag bara säga att jag ännu inte vågat visa allt, säga allt jag vill säga och visa hela mig. Jag är inte bara rädd att visa min sårbarhet och utan även mitt ljus. Jag är fortfarande rädd att visa vem jag är, utan masker och utan roller. Visa mig helt utan skydd.
Rädd att inte vara älskad för den jag är.
Det är skydden som rasar av nu. Ett stor mur jag bar omkring mig föll när manusen damp ner i botten på den gula lådan. Jag släpper kontrollen. Jag gör mig fri. Fri och lätt. Faller som ett höstlöv ner mot marken och låter livet föra mig vidare. Tack gode Gud att jag har tillit till Livet självt. Att jag vet att allt är omhändertaget… av något större än mig själv. Idag bäddar jag ner mig på soffan (när tillfälle ges) och bara är med det som bränner på insidan.
Jag svek mig själv.
Såg inte att jag –
även jag –
var vacker.
Såg inte att jag –
även jag –
var en del av skapelsens under.
Att
även jag –
var en del av
det allomfattande,
ofattbara,
oändliga.
Jag såg bara muren.
Catharina Liebenholtz
You can’t use up creativity.
The more you use, the more you have.
Maya Angelou
Angel card reading for the week…
Our light shines at its fullest when we follow our souls desire and passion…
It’s effortless, uncomplicated, and simple, the way that life was intended to be!
Bill Philipps
Vilken dag, inledde jag med igår, men den rubriken borde faktiskt vara idag. Söndag 22 september ligger nu i topp på min lista över skitbra-dagar. Först kommer givetvis födelsen av mina barn och den dagen vi tog emot Izabelle och såklart bröllopsdagen men sen så tror jag nog att denna dag kan stå där som topp fem.
Jag har klättrat, kämpat, segat, flödat, gråtit, skrattat och våndats. Levt mellan hopp och förtvivlan, med ångest och glädje, år ut och år in. Och nu äntligen så kom dagen jag så många gånger trott aldrig skulle komma, dagen då jag postar mitt manus. Och till min glädje och förundran så skickar jag inte bara ett manus utan fem! Fem manus ivägskickade till olika förlag. Vilken dag!
Jag landar mjukt i famnen på mig själv, tänk att jag tog mig över den gigantiska tröskeln, den som jag fruktat så. Wiiiihooooo! Just nu känns det som det inte spelar någon roll vad som händer med texterna, jag lyckades med det som skrämde mig allra mest att paketera och skicka iväg dem till förlagen.
Jag har besegrat något stort idag, jag känner mig fri – fri att leva som jag vill leva!
Tack! Tack! Tack!
Och tusen tack vännen Malin Lidén för den passande bilden jag fick låna.
We dont need to be perfect to inspire others.
When we release our need to be perfect and simple love ourselves the way we are,people
become inspired through the love we show for ourselves and our imperfections.
Mike Rice