Artiklar med etiketten ‘Författare’
Stilla tid
Upptäckte i spegeln att håret äntligen börjar bli långt. Det har tagit sin tid med målmedvetenhet och fullständig tillit och evigt tååååålamod att få håret friskt efter mina missödes blekningar/slingor/färgningar 2010. Då med löftet till mig själv att Go naturell, välja ekologiskt och snälla produkter till håret. Det funkar, men det är inte gjort i en handvändning. Det mesta jag vill åtstadkomma i livet verkar ge mig prövning i tålamod. Det måste vara en av mina stora livsläxor, snabb och kvick som jag är så är det bra segt ibland att stanna upp, invänta och bara vara i varandet. Booooring, skulle jag tyckt förr men ganska förnöjsamt skulle jag säga nu. Nu kan jag (oftast) vila i det. Känslan av att det händer ingenting. Det är stopp i flödet känslan, bring me some action, knäpp knäpp med fingrarna. Nu vågar jag stanna där och oftast upptäcker att det visst är action här, det finns ett livsflöde som bär allting och stannar jag tillräckligt stilla kanske jag till och med kan känna jorden rotera runt sin axel – vem vet.
Under Vedic Art kursen i helgen så hade Renée Brieg (läraren) med sig lite böcker att kika och läsa i, de låg tillhands under frukosten och hämtaandanpauser och så, jag hittade en bok som jag skrev av titeln på – Inbjudan till ett möte, men av en händelse så fann jag istället boken (av samma författare) Längtans Vingar av Oriah Mountain Dreamer (så vackert namn) när jag skulle beställa den på nätet. Och som alltid när jag känner mig guidad eller dragen till nått så funderar jag inte, utan jag litar på livsenergin och följer den – så jag beställde alltså boken Längtans Vingar istället för Inbjudan till ett möte, utan att ha en aning om vad den handlade om.
Guess what! Den handlar om skrivprocessen och kreativitet!
Jag är helt förälskad i boken, så där kär att jag inte ens har överstrykningspennan aktiv, jag är så begeistrad i boken att jag håller den helig. Jag känner att just den här boken, hennes sätt att berätta och dela med sig är som gjord för mig. Det verkar som ”någon” scannat av mina brister och gjort en facitmall. Någon har gått före och jag får ta rygg. Inte bara får ta rygg, jag har funnit någon som jag vill ta rygg på. Hennes skrivprocess är andlig, den är nära, den är innerlig och den är i kontakt med Gud (den gudomliga själen inom oss), den är underbar. Den känns rätt. Den känns lätt.
Och hon skriver om att stanna, stilla sig, avsätta helig tid (helger, helg-dagar = heliga dagar) till att just inte göra någonting. Bara vara i tomrummet, ge sig tomtid, tomma dagar för att det är just i den stunden av ingenting som kreativiteten flödar.
Och det har alltid varit en stor rädsla för mig, det där tomrummet av ingenting. Det är ju det jag sprungit ifrån hela livet och som jag nu på senare år börjat uppskatta och faktiskt njuta av. Och tänk att det är där i det tomrummet jag finner skrivandet (kreativiteten). Jag vet att det är så, för när jag mediterar och promenerar, slår av på takten och går inåt, det är då jag vill skynda mig hem att skriva, det är då orden börjar flöda…
Fokus
… snor åt mig minsta lilla egentid till att skriva, filosofera, meditera och läsa – hela tiden med mitt eget skrivande i fokus. Hjärtas röst är stark, intentionen fylls på och närvaron vill uttryckas i ord.
Tacksam
You’re divine
No matter what anyone else thinks of you, God thinks you’re divine.
Marianne Williamson
Dance inside
In your light I learn how to love.
In your beauty, how to make poems.
You dance inside my chest where no-one sees you,
but sometimes I do,
and that sight becomes this art.
Rumi
En barnsaga
Helgens Vedic Art har öppnat inspirationen till mitt skrivande. Idag passade jag på när Izabelle sov middag och barnen var i skolan, vände blicken från Facebook (läs: slog av internet) och satte mig för att skriva. Ner flödade en helt ny barnsaga, från början till slut. Kände världens motstånd när texten började bli klar, men skrev mig bokstavligt ord för ord igenom tröttheten som brände. Och när jag satte punkt, alltså en riktig slutpunkt, så däckade jag ner på gräset och somnade en stund. Utmattad men stolt. I did it!!!!!
Skrivarlycka!
Golden moment
Every moment is a golden one for him who has the vision to recognize it as such.
Henry Miller
Signalhorn
Och nog hör jag vad det sjunger om allt… jag hör vad som pockar på, det är liksom än tydligare nu. Guess what!
Skrivande
Yoga
Andlighet
Det är bara det som rör sig runt, runt i huvudet. Det är det som hugger i hjärtat. Flödar i kroppen. Det är det som vill uttrycka sig. Jag kan inte få tydligare signaler, hela jag är som ett enda stort ostämt signalhorn. Jag börjar minsann tro att den här målarhelgen kan få just skrivandet och yogan att ljuda riktigt fint. Jag tror faktiskt det… honk honk!
Det ljudar redan fint, jag hör det själv. Jag njuter av det själv, det är inte det. Men jag menar att jag tror faktiskt den här helgen öppnar upp mig mer för det. Fler toner kanske. Högre stämma.
Sprickan till ingenting…
Medans sinnets (egots) röst ber jag att avvakta, vara försiktig med vad jag skriver så att inte människor får för sig att jag verkar knasig så pockar själen på mig att berätta om vad jag varit med om, vad jag faktiskt vet (inte alls kan bevisa för ngn annan, men vet för egen del) och kanske kan uppmuntra andra att finna detsamma inom sig.
Förut så vet jag att jag lärt ut på min workshop att kropp-sinne-själ är ett. Jag vet att allt är ett numer, så egentligen är det sant. Vi är alla ett med allt, vi hänger samman du och jag oavsett om vi vill det…bla bla bla
Men det jag har märkt för egen del sedan jag började med Oneness Blessing är att när jag försätts i ett djupt meditativt tillstånd så särskiljs sinnet (alltså tankarna) och kroppen och betraktandet (själen). Jag uppfattar det som en essens som betraktar, det som betraktar ser kroppen som sitter där i meditativ ställning, hör och ser andetagen i kroppen, uppfattar ljud i rummet, iakttar. Det som betraktar uppfattar också tankarna, själva sinnet och det är som ett (försöker beskriva min upplevelse) tankemoln en bit bort från kroppen. Alltså en enhet med kropp som sitter och mediterar. En enhet med aktivt sinne som det flödar tankar igenom en bit bort. Och så själva betraktandet som jag upplever som – bakom allt detta.
Tänk dig en serieteckning. Vi är båda med i serien, du och jag. Du sitter framför mig, jag sitter någon meter bakom. Jag ser dig. Jag ser också dina tankar, precis som en tankebubbla en bit ovanför ditt huvud. Precis så upplever jag det. Fast det är bara jag där. Jag ser min egen kropp. Jag ser mina tankar. Jag ser dock inte mig själv, själva självet (själen).
Problemet som jag förstår det när jag läser (och upplevt för min egen del) min vedantalitteratur och OnenessTeachings är att vi människor (som oftast) enbart och för fullt identiferar oss med kroppen och tankarna. Vi missar att vi är den som betraktar. Genom generationer så har kontakten med själen valts bort till förmån för allt som identiferar sinnet (egot). När vi tappar kontakten med själen blir vi rädda, vi tror att döden är slutet med allt och vi hamstrar på oss av saker, upplevelser, mat, relationer i panik över det sista andetaget som får det att vara över. Vi samlar och jagar, livrädda att stanna och känna. Och det är just jakten och språngmarschen som håller oss ifrån själskontakten. Den visar sig när vi stannar upp, stillar oss och mediterar. För vissa inte förrens vi kapitulerar. Inom Yogan lär vi oss att betrakta sprickan när inandningen tar slut och innan andetaget övergår i en utandning (eller tvärtom), den stunden där emellan in och utandning, ut och inandning. Den är som döden. Tomhet. Ingentinghet. Det är just i den sprickan, tunn som ett litet nålsöga, det är där vi har passagen till själen, det eviga livet. Källan av livsenergi.
Med tanke på min inledning om egots röst. Det är ju bara ren rädsla att tappa fasaden, tappa kontrollen inför människor. Rädslan att inte bli accepterad, passa in, vara omtyckt. Jag vill krackelera den fasaden och den rösten. Jag vet att jag behöver visa mig som jag är där bakom dessa stängda dörrar, bakom fasaden. Visa att jag faktiskt är ingenting, ingenting av det jag visar upp för mig själv och andra. Jag är ingenting. Jag är något osynligt, oförstörbart evigt föränderligt – jag är gudomlig energi (själsstoff) precis som du. Och är det någonstans jag vill mötas så är det just där… bortom tanken, bortom fasaden – där vi alla är ett. Där ett är lika med alltet.
Så det finns alltså inget att jaga eller springa ifrån, det vi är rädda för är det vi redan är. Vi är evigt liv. Vi är själslig energi. Vi kommer från den källan, vi vänder tillbaka till den källan. Sinnet är livrädd för den tomheten som själen erbjuder, för det innebär att allt sinnet kämpat på att bygga upp alla år kraschar (genomskådas) men sanningen är att det är enda sättet att uppskatta något för var det är, det är när vi är i kontakt med själen – själen gör oss levande. Själen försätter oss i kontakt med det riktiga livet, det sanna. Det är då vi lever…
Tack för orden,
att skriva detta försatte mig i kontakt med själen och jag känslan av att jag leva!
STOP
Det börjar med acceptans. Hur kan du komma i kontakt med din sanna källa om du inte accepterar och inser att du redan är källan. Och inser att allt ditt sökande har varit i fel riktning. Det är som att du försöker ta någon annans syre. Du ser att någon annan andas. Du vill också andas. Så du söker syre där den andra människan funnit syre. Du söker och kanske till och med tar syre från någon annan. Det vet du att det inte går. Det är helt omöjligt.
Sanningen är den att det finns syre till oss alla. Du behöver inte söka någon annanstans, helt naturligt andas din kropp utav sig självt. Den behöver ingen konstgjord andning. Den behöver inte gå någonstans för att andas. Den är gjord för att andas. Det enda du behöver göra är att andas och du får det syre du behöver. Källan av syre är oändligt. Källan av syre finns för oss alla.
Din första insikt är att källan till visdom, balans och din helhet finns inom dig. Sök inte nå mer. Gå inom. Finn där.
Nästa insikt är att du behöver syre för att kunna leva. Du behöver andas annars dör du. Du behöver dina andetag för din hälsa.
Samma insikt är att du behöver kontakten med källan för att bli hel. Kontakten med källan för att nå upplysning. Kontakten med källan är enda vägen. Den enda sanna vägen. Syret behövs för din kropp. Du behöver andas för att leva.
Om du vill uppnå balans i ditt inre och uppleva det verkligen flödet av sann livskraft behöver du inse att den sanna vägen är till källan. Källan inom dig. Det finns ingen annan väg. Det finns ingen väg. Det finns bara en stor STOP-skylt vid vägkanten som ber dig stanna. Stanna utan att vänta på något annat. Stanna för att möta dig själv. Själva stannandet är det första steget. Det enda steget du skall ta dvs inte gå någonstans alls. Stanna vid STOP-skylten och vänta, såsmåning om kommer du att märka att källan är där. Har alltid varit där.
Text från aug 2010.
Inser hur länge jag skrivit och hur mycket jag älskar det.
Tacksam ♥
Bob Marley
None but ourselves can free our minds.
Bob Marley