Artiklar med etiketten ‘Författare’
Andas stilla
När jag sluter ögonen, tar ett stilla andetag och låter närvaron gå inåt… då finner jag det jag söker. Där inom finns sinnesron. Den ligger och vilar, som ett djupt sovande barn, så vacker och så skör. Så innerligt sårbar och nära. Så innerligt tryggt vilar den med livet – närvaron. Precis som ett oskuldsfullt litet sovande barn. Det bara är. Är där. Jag sluter mina ögon, andas stilla och med andakt… låter min närvaro sätta sig intill. Vi blir ett jag och det lilla barnet. Vi blir ett. Jag med min närvaro vilar tryggt och oskuldsfullt intill närvaron av det högre. Det fria. Det allsmäktiga. Det är där jag finner ro. Där jag finner frid. Där jag finner mig själv.
Om Shanti ♡
Present moment
Do not dwell in the past, Do not dream of the future.
Concentrate the mind on the present moment.
Buddha
Mitt skrivande
… är absolut där det ska vara, i byrålådan eller i kreativtflöde, olika från dag till dag. Det följer givetvis inte min (läs: sinnets) plan, givetvis inte, allt jag skriver handlar i roten om att släppa sinnets föreställningar som oftast skapar lidande och ta emot livet som det är. Låta livet göra det det är expert på – föra oss på vår livsresa.
Jag bannar mig (lider) om jag vänder tanken mot sinnets deadline och ser att den är passerad med en månad. Jag känner förvirring (alltså lidande) när jag läser texterna med sinnets ögon och ser oreda, oordning och hur inget hör samman. Jag upplever oro (lider) inför framtiden om jag litar på sinnets lagda framtidsplan. Jag känner mig ensam (lider) när jag tror att jag står här helt själv, för när jag kikar omkring så är det bara en identifikation här, ett sinnets id. Vart är sinnet liksom. Och vem är det att lita på. Det försvinner så fort man verkligen vill konfrontera och se det. Det finns inget att hålla mig i. Det finns inget som bär mig.
Istället väljer jag att stå åt sidan, jag ser sinnets identifikation för vad det är. Jag ser hur sinnet har styrt, ställt, ordnat, strukturerat allt samman för att trygga sig självt inför det som komma skall. Jag ser hur sinnet aldrig är i nuet. Jag ser hur sinnet är rädd. Jag ser hur sinnet aldrig någonsin kommer vila i det som jag tror på – det som jag är. Jag sörjer för sinnet, för dess ödslande av energi, för dess outtröttliga arbete.
Jag vet att jag inte är det. Jag kan omöjligtvis vara ett sinne. Har aldrig varit det, kommer aldrig någonsin att bli det. Även om allt det gör är försök att hålla mig kvar i identifikationen. Jag har glädjen att ha upptäckt att jag är något större, något evigt, något som sträcker sig samman med alltet. Jag är en del av alltet.
Alltet har en plan för mig. Alltet har en plan för mitt skrivande (… eller inte). Jag har ingen förmåga att se om jag skriver för att skriva ur mig eller skriver för att någon ska läsa. Jag kommer aldrig kunna styra vem som skall läsa det. Aldrig. Det enda jag förmår göra är att ta emot orden när de kommer. Hålla mig öppen och låta dem flöda ur. Leva i stunden och följa det som är precis här och nu. Dokumentet må ligga öppet (till sinnets tycke väntande) men livet kallar mig till grötfrukost. Mot gungorna i lekparken. Kurret i barnens magar ställer mig vid spisen. Solen bjuder mig ut. Benen tar mig på en promenad. Vännen knackar på för fika. Telefonen ringer… Livet pågår för fullt. Jag vill inte missa det. Jag skriver om förmågan att leva det, dvs släppa viljan att styra det, och istället varje dag, var eviga sekund ha förmågan att ta emot det. Leva utan lidande. Leva i kontakt med livet självt. Leva i samma livspuls som en stillsamt åldrande ek likväl leva det lika tillitsfullt som en dagslända.Det är det det handlar om, iallafall för mig.
Att skriva eller att icke skriva, det är inte frågan.
Vad är meningen med livet är frågan jag ställer mig var dag.
Och alltid klingar livet sitt eko till mig – att leva det såklart!
Vissa stunder lever jag mitt i mitt skrivande.
Vissa stunder lever jag med barnen.
Vissa stunder lever jag på yogamattan.
Vissa stunder lever jag med händer i diskvattnet.
Jag lever med det som är – det är min uppgift. Det andra tar livet självt hand om.
Namaste
Favorite quote
Maybe our favorite quotations say more about us than about the stories and people we´re quoting.
John Green
Writing rules
… my world just now!
Ja, typ… efter alla barnen, ät och sovklockan och lite annat 😉
Vackra blad
Varje dag av ditt liv är blad i din historia.
Arabiskt ordspråk
Översatt till arabiska
احيانا احد ما يغلق الباب في وجهنا (طبش) سابقا وفي هذه الحالة كنت ساقرع الباب مرارا واتملق و ارشي لكي يفتح لي. اما الان ارى من خلال الباب ذلك الخوف الذي بجعل الباب مغلقا كما ارى و بعمق و بفهم اكثر ان ذلك هو عمل الله ليريني ابواب اخرى و ارى ان الحياة ليست بحاجة الى ابواب والاشخاص الذين يغلقون ابوابهم لا تاتيهم السعادة والنعمة في ان يعيشوا احرار و مفعمون بالحياة. انا اختار ان اعيش حرة كي اتقبل الباب المغلق مغلقا لا بل اصلي لاجلهم كي تصلهم النعمة والسعادة.
Wow! Fick ett fint mail från Shino Gherzany där han skrev att han önskar att fler få ta del av det jag skriver och bad om tillstånd att översätta mina texter till andra språk.
Jag känner mig hänförd, lite stum och full av ära. Idag översatte han blogginlägget Utan dörrar till arabiska. Magiskt känns det. Och jisses vad vackra bokstäver.. jag tycker det är så vackert att se på texten och jag inte förstår ett dugg av vad som står där.
Tusen tack Shino, jag bugar och tackar. Namaste ♡
I korsdraget
Dörrar öppnas
En av ’mina’ upptäckter efter nu över fyrtio år i livet är att så fort en dörr stängs så öppnas en annan, oftast öppnas kanske till och med fler dörrar än en. Vet inte om det är luftdraget som kommer efter att man slår igen den ena som gör att de andra blåser upp. Hur som, befriande är det och livfullt. Att stänga en dörr är absolut inte detsamma som att kväva livsenergin, nej min erfarenhet är den raka motsatta – det är just det som får den att flöda och expandera.
Min morgon fick minsann livsenergin i flöde och här står jag nu i nuet och njuter av korsdraget… feeling alive!
Utan dörrar
Ibland låser någon dörren mitt framför näsan på en. Förut skulle jag bankat, lirkat, fjäskat för att komma in men nu ser jag igenom rädslan som håller dörren låst… ser djupare och förstår att det är guds sätt att visa mig en annan dörr… eller kanske till och med att livet ska levas utan dörrar och dem som stänger sina har missat (ännu inte funnit) den glädjen och lycka som det innebär att leva fri, glad och full av liv – även för andras ljus och framgång!
Jag väljer att leva fri, så himmelens fri att jag låter dörrar som är stängda vara stängda och ber om att känna glädje även till dem som stängt dem.