Personligt
Älska mig själv
Älska mig själv. Den största utmaningen för mig, den stora livsläxan är att lära mig älska mig själv. På riktigt känna kärleken till mig, inte min prestationer, inte den snälla och duktiga flickan (kvinnan) – utan mig, älska mig själv när jag är avskalad, naken och skör. Älska mig själv precis så som jag var (och fortfarande inom mig är) när jag föddes. Värd att älskas bara för att jag är jag. Värd att älskas för att just jag kom (och är) till världen.
När försvann den kärleken? Ja, sådana frågor ställer jag mig i process och terapi. Men ändå, den är inte här nu, känslan av egenvärde och kärlek. Jag kan söka orsaker till detta och se att alla, inklusive mig själv har i stunden gjort och gett det bästa de förmått. Orsaken löser inte min känsla även om den förklarar en del och det kan vara skönt för intellektet att förstå. Men till slut inse att se bakåt och gräva neråt kan jag göra i oändlighet, finna djupare lager… och ännu ett… och ännu ett.
Det jag lär mig inom Oneness är att sinnet är föralltid destruktivt och i det här fallet så lär sinnet fortsätta livstiden ut med att döma och jämföra. Sinnet tävlar, slåss och trängs om första platsen. Sinnet blir aldrig nöjd, ger så bara skenet av förnöjsamhet i bråkdelen av sekunder innan det har satt riktningen mot någon ny ouppnåelig strävan.
Så att söka lösningen – kärleken till mig själv – i sinnet är dömt att misslyckas. Att försöka finna mitt egenvärde och min självkärlek i ett dömande sinne är inte bara fyllt med högmod utan dumdristigt också.
Jag behöver gå längre tillbaka än dagen jag föddes för att finna kärleken. För det är trots allt inte helt mina föräldrars förtjänst att jag gavs livet. De är inte de som skapar liv. Livet skänks av någonting större. Livet som getts mig har givits av samma kraft som verkar i galaxer och stjärnan som lyser emot mig. Den som har gett just mig Livet gav allt Liv på planeten. Det är inte en mänsklig prestation – den är gudomlig.
Så om jag verkligen ska finna kärleken till mig själv bör jag söka där, där den gavs. Jag (med sinnets förmåga) kommer aldrig någonsin kunna älska mig själv så som det Gudomliga älskar mig. Jag har inte förmåga att älska L I V så mycket att jag kan skapa det. Men någon har den förmågan. Denna ”någon” valde att Ge Livet till mig, inte av ondo, utan av kärlek. Det är där, i det Gudomliga som vibrerar i mig jag kan finna det jag söker. I mitt sinne förblir det mörker, men i kontakt med min själ så blir det så ljust att jag upptäcker det jag förlorat – kontakten med mig själv… närvaron med Gud.
Oneness Awakening
7-8 februari 2015
Sätra Brunn
Plats
Sätra Brunn, Tysta Rummet
När
Lördag och söndag 7-8 februari. Lördag 10.00-17.00, söndag 09.00-16.00.
Kostnad
2 500 kr inkl lunch och fika båda dagarna.
Priset för ungdomar under 20 år är 1 500 kr.
Anmälan
Senast 20 januari. Anmäl till: mail@sofianorgren.se
Anmälan är bindande och kursavgiften återbetalas ej vid avbokning. Kursavgiften betalas på plats vid kursstart alternativt mot faktura (meddela isf din fakturaadress vid anmälan).
Ps Jag ger 30 dagar förfallodatum på fakturan så den förfaller i början av mars.
Medtag
Mjuka kläder (raggsockar och något värmande plagg kan vara skönt), yogamatta (finns annars att låna), anteckningsbok och en intention att möta Ditt högre jag.
Boende
Önskar Du bo kvar på Sätra Brunn under kursen så bokas det separat, alltså direkt via Sätra Brunn.
Boendekostnad tillkommer, jag rekommenderar logi i Gamla Lasarettet.
Sätra Brunn 0224-546 10 mail: info@satrabrunn.se
* * *
För dig som redan har deltagit på en Oneness Awakeningkurs
men vill förnya/fördjupa närvaron med Ditt högre jag genom att delta ännu en gång
så erbjuder jag ett pris på 1500 kr/kurs.
* * *
Önskar du veta mer kan du läsa mer här eller besöka Oneness Nordic.
Du är välkommen att kontakta mig om du har frågor: mail@sofianorgren.se alt 070-559 29 50.
Namaste Savita
L O V E
Mina vänner Gunilla och Malin har vernissage och releasemingel i Gästgården i Tällberg i helgen. Gunilla visar sina magiska fotografier (Gunilla Persson Photography heter hennes sida på Facebook) och Malin har låtit sin konst ta form på mössor och tröjor. Så är du i närheten av Siljan så rekommenderar jag tur till i den ombonade stugan. Själv gjorde jag mitt besök idag, hela Tällberg blommade av julmarknader och glöggen doftade över byn, solen sken och människor flanerade glatt och vänligt mellan stugor och hotell. Tällberg är speciellt – one of a kind precis som mina soulsisters.
Jag avslutade dagen med att lyssna till Oh happy day-kören i Borlänge, ett glatt gäng förståndshandikappade män och kvinnor, en kör med liv, glädje och kärlek. Och jag fylls av en dos livsglädje som är svårslaget. Åker hem med ett leende och en värme i hjärtat.
Och hem kommer jag och strax efter Maya som har haft en fantastisk julbakardag med sin underbara gudmor Ingela. Och där står ett ståtligt pepparkakshus och en stolt dotter – mammalycka.
Gåva till våra barn
Tacksam att texten jag delade på Facebook februari 2013 har fått nytt liv och delas nu igen över nätet. Tacksam inte för min skull utan för att budskapet som är oerhört viktigt sprids, eftersom vi som vuxna är ansvariga och ansvariga att göra något åt det.
Överhörde ett samtal mellan flickor i Mayas ålder (7 år) om vikt. Det var om vikt och hur mycket de väger…
Jag behöver inte säga nå mer hoppas jag, mitt hjärta hoppade till och en klump landade i magen!
Jag vädjar till er mammor där ute (och ja, jag tar risken att generalisera att det är mest vi kvinnor som har vikthets och matmissbruk som synliggörs inför våra barn) att finna vägar att se er skönhet, våga vara dem ni är, våga stråla som de ni är oavsett vikt och utseende. Vi behöver alla stå upp och visa våra barn, flickor och pojkar, att vi är okey, att vi är unika och vackra precis som vi är.
Och den största gåvan är inte att älska våra barn utan att älska oss själva. För älskar vi oss själva så lär vi våra barn att älska sig själva. Kan vi lära dem att känna villkorslös kärlek till sig själva så kommer de alltid att vara fyllda med kärlek även den dag du och jag har lämnat jorden. Den gåva vi ger dem genom att vi älskar oss själva kommer att gå genom generationer och är den vackraste gåva att ge våra barn.
Kärleksvinkel
Sett ur kärleksvinkel så är mitt liv alldeles förträffligt. Jag kan önska mer men när jag ställer om till ”rätt” seende så ser jag hur mycket jag redan har och förstår att istället för att önska borde jag tacka för allt som är givet.
Det är lätt att döma sig själv för att vara otacksam och gnällig, men istället så tror jag det är bra att vara snäll med sig själv även när man möter Livet på den buttra sidan, för det är också en del av oss att se glaset som halvtomt.
Vi är inte det vi tänker. Det är bara tankar. De figurerar i olika skepnader mörka och ljusa men de är bara tankar.
Oftast är mina tankar snälla och vackra, men inte alltid. Och när de inte är det så försöker jag tänka snällt om dem. Inte fördöma och mota bort dem utan omfamna dem. Älska mig som bäst när jag förtjänar det minst, det är då jag behöver det mest. Jag tränar på det och träning ger färdighet… jag älskar mer av mig själv och mitt liv för varje dag. Livet är vackert, mitt liv är vackert – jag är vacker!
Radio Dalarna
Igår fick jag ta emot stafettpinnen som morgonens gäst i P4 Dalarna.
Här kan du lyssna till intervjun med mig i Radio Dalarna om att fånga stunden.
Inväntar…
Jag inväntar mig själv och det känns så oerhört vackert. Tomrummet är kvar och jag vill inte fylla det på måfå eller efter gammal vana. Jag ställer mig hellre och väntar. Betraktar. Och tar emot det som kommer… när det behagar komma.
Tillit har jag till att någonting är på väg. Jag känner det spirar. Ibland är den spirande känslan intensivare, vissa dagar mer stillsam och ibland känner jag den inte alls. Då kan jag slås av orostanken men så återgår jag till att vila i att allt är som det ska – allt är bra.
Jag har det trots allt bra. Det är nog bättre än någonsin egentligen det är bara det är att känslan är ovan. Men den är frisk och sund. Även tomrummet är friskt. Hellre ett friskt tomrum än en fullproppad röra.
Så jag tränar mig att inte behöva veta. Inte planera. Varken se eller sia – bara vara tom, öppen och mottaglig för det som komma skall.
Och det som sakta ger sig tillkänna, spirar inom om mig, det jag så tålmodigt väntar på… det är jag.
High sensitive person
Jag läser om något som kallas för Empat och High Sensitive Person (HSP) och det väcker en del tankar i mig kring dessa begrepp. För min egen del så kan jag välja att se mig som Empat och mycket känslig person MEN jag börjar skönja ett mönster, att det ”känsliga” i mig har varit min strategi för att läsa av andra människor, tolka omgivningen och vad som händer – ha kontroll med andra ord. Ge mig känsla av (falsk) trygghet. För jag har tidigt i mitt liv tagit strategin av att jag behöver ha kontroll över situationen annars blir jag övergiven, dock ingen sanning förstås, men det lilla barnets känsla av att inte bli helt sedd och få sina innersta behov bemötta.
Så nog för att jag är känslig och empatisk det är något vi föds med allihopa tänker jag, det ligger naturligt i oss. Men det känsliga har blivit ett problem för mig. När jag låter min känslighet av hur andra människor mår ta över, anpassar mig, förhåller mig eller bara mår dåligt i deras sällskap eller efteråt… så är det ju något som tagit kontrollen över mig, min egen kontroll av deras energi, min sk känslighet. Jag ser det mer som ett utvecklat beteende än en medfödd förmåga. Ett beteende som jag kan göra något åt. Jag skulle kunna stämma in i beskrivningen av både Empat och HSP (high sensitive person) för egen del men jag förstår att det egentligen är rena biverkningar av mitt medberoende.
Jag kan göra mig fri från mitt medberoende, jag kan jobba mig ur det. Alltså bokstavligt talat sluta låta mig påverkas av hur andra mår, hur de tar/har det, vad de gör med sina liv och emot mig. Acceptera deras val, liv och leverne utan att bli påverkad och istället fokusera mig på att leva mitt liv. Och då försvinner igenkänningen med Empat och HSP tror jag, då faller de bort och jag blir kvar med en känsla av sund empati och medkänsla för andra människor och en oerhörd fin känslighet för mig själv och det Gudomliga.
Som mamma
Jag är en bra mamma!
Det börjar växa fram en känsla av att jag är en bra mamma, en väldigt bra mamma till och med. Visst har jag slagit på mig själv för mitt gamla leverne då barnen faktiskt försummades mycket för att jag lät arbete, stress, måsten och annat ta min uppmärksamhet ifrån dem. Men så ändrade jag mitt beteende och valde ett Snigelmammeliv (Ja, jag valde det först med en intention. Sen så gavs jag möjligheten till det.. och då tackade jag, tackar än idag!). Och nu har jag varit Snigelmamma många år, en mamma som har tid. Jobbar mindre och är mer närvarande. Men negativa tankar har hängt kvar och en dömande attityd till det mesta jag gör. Jag har dömt mig själv som mamma. Alltid förväntat mig mer av mig själv. Vänt ut och in på mitt beteende för att passa in, vara till lags, göra det bästa. Fokuserat på det jag kunnat göra bättre, istället för det jag gjort bra. Valt att trycka ner mig själv istället för att lyfta och bära mig själv.
Det är inget mönster som enbart finns i mammarollen, jag hör den dömande rösten mot det mesta jag gör. Men så nu, sedan i somras så har en känsla smugit sig inpå – tanken och känslan av att jag gör det bra. Riktigt bra. Jag är en bra mamma. Jag är inte perfekt. Men jag är god nog, och vissa dagar är jag bättre än god nog på att vara mamma.
Jag gör det bra. Så gott jag förmår. Och med det menar jag att jag visar dem vem jag är som människa och hur det är att vara människa. Jag kan inte konsten att leva fullt ut ännu, men jag lär mig och jag visar dem att det är den härligaste lektionen att ta – livslektionen i att leva. Och de är mina största läromästare och dem möter jag var dag. Så tacksam, så tacksam!
Min dag
Min dag med stort M I N, började med att vi drog ut bäddsoffan i morse och tog plats hela familjen och såg första avsnittet av Julkalendern. Mammalycka på hög nivå. Efter att vi gått med barnen till skolan så åkte jag och fick massage av Kicka (Ki-Kan) och lagom mör och moijsig så begav jag mig till Lena för healing och zonterapi. Det var ett nytt och magiskt möte, det första hon sa när jag kom in genom dörren var: jag har vetat ett längre tid att vi ska träffas. Och det hade inte jag kan jag säga, jag gick på spontan ingivelse och bokade mig en tid förra veckan.
Och så som alltid med måndagar – älskade yogan! En kväll med yogisarna i kyrksalen får mig att le dagar innan. Jag älskar verkligen mitt jobb. Tackar Gud varje gång jag rullar ihop mattan för att jag får förmedla yogans närvaro – det är en ”blessing” för mig.
Nu sitter jag här med en kopp thé, har läst Ingrid Berndtsons Numerologiska tolkning av december månad och känner att det är mycket som bekräftar känslan och processen jag är i. Så i kväll ska jag meditera över klarhet och börja den första dagen i december med att sätta intention för framtiden, börja planera… och gå till handling.
