Artiklar med etiketten ‘Barn’
Astrid Lindgren
Krönika
…. om att bli trebarnsmor
Plötsligt var hon bara där, mitt under sonens fotbollsträning fann min blick hennes och jag visste att det var hon jag väntat på, mitt tredje barn.
Mina första veckor som fostermamma får jag säkert anledning att återkomma till, men just nu känns de så självklara och enkla, även om energin i kroppen är lätt urlakad efter den kraftfulla rivstarten att bli trebarnsmor över en lunch.
Det var vid lunchtid för exakt två veckor sedan Familjeteamet och föräldrarna kom hit och lämnade över henne och all hennes packning. En timme senare åkte bilarna iväg och jag stod ensam på gården med henne i vagnen, en ny liten krabat till familjen, endast 10 månader gammal och med ögon som strålade av insikt och djup förståelse, en blick som sa vittnade om hennes historia.
Det var den där blicken som fångade mig när jag såg henne några veckor tidigare på den där fotbollsträningen, det var kärlek vid första ögonkast. Jag ringde min mamma samma kväll och sa att jag när jag såg på henne så var det som att se på mitt barn. Om du känner så sa mamma, så då är det inget att fundera över.
Och hur kan man fundera och resonera runt ett sådant beslut, är det rätt så är det, känner jag att det är mitt barn och mitt ansvar, min livsuppgift att finnas för henne precis just nu, så är det bara att öppna famnen så stor som det bara går och klämma in dem alla tre där emellan.
Och att jag skulle få tre barn det har jag vetat enda sedan jag själv var barn. Det var mycket jag visste då som barn, visste eller bestämde. Jag kanske styrde mitt öde eller så kan jag känna som att jag var i kontakt med min gudomliga plan och såg den tydligare då. Hur som, tre barn det var det jag såg.
Det såg även spågubben Heiki Vesa när jag spådde mig hos honom för ca 15 år sedan, långt innan några barn hade förgyllt mitt liv. Då sa han att han såg tre barn och två födslar. Den där spådomen förbryllade mig och ett tag tänkte jag att jag kommer säkert föda tvillingar.
Så visst var hon väntad, i alla fall på ett själsligt plan så visste jag att hon skulle komma. Och att det sedan tog nästa två och ett halvt år då vi var under matchning hos kommunen för att bli familjehem känns ju nu i efterhand väldigt rätt, jag väntade ju på Izabelle.
För oss har det inte varit viktigt att det tredje barnet skulle vara biologiskt. Det var inte ens viktigt att det blev ett tredje barn. Vi hade börjat släppa tanken och till och med sålt iväg massa småbarnsgrejor på Blocket i somras.
Men nu är hon här och livet känns så otroligt vackert och magiskt, tänk att livet vill ge oss den här gåvan, det här lilla miraklet som jag kallar vår Ängel. En ängel som kommer med så mycket glädje och värme, ett leende som smälter samman våra hjärtan.
Det sägs ju att barn väljer sina föräldrar. Och ibland slår det mig att det är inte vi som är här för henne, att vårt familjehem är ett kamouflage och att hon är den egentligen är här för oss. Att hon har valt oss för att lära oss om livet som mirakel och att livet är till för att levas här och nu. Lära oss om att kärleken har inga gränser och att blodet som flyter i oss är densamma för alla människor på denna jord. Vi är alla ett.
Mamma och bebis
Familjefriden är på ingång, det känner jag. Och rutinerna börjar forma sig även runt den lilla nyinflyttade Ängeln. Nu har snart Izabelle bott hos oss två veckor och hon blir tryggare för var dag.
Jag minns att jag förra helgen var så stuptrött att jag grät på lördagkvällen, grät av utmattning och av den stora omställningen. Det var inte bara spegelbilden av en hålögd nybliven trebarnsmor, utan även mina oroliga negativa tankar som fick mig att vaja, men efter tårtömningen kom min gamla spegelbild fram och tankarna började återigen bli glada och luftiga. Det var som att all gråten jag släppte ut gav energi tillbaka till kroppen och jag började sakteliga känna igen mig själv igen.
Den här veckan har varit riktigt bra, Izabelle är en glad flicka med mycket energi och humor, hon har verkligen glimten i ögat och vi har mysigt tillsammans. Oscar har jag aldrig sett så här strålande under så lång tid, enda sedan Izabelle kom till oss har hans ögon glittrat och han ger henne minst 40 pussar varje dag. Hon är hans ögonsten.
Maya är som en liten mammakopia, hon fixar och donar med Izabelle och oss andra. Håller ordning i ledet liksom. Imorse satt jag en stund vid datorn och Nogge höll på med frukost, då utbrast hon: Mamma, du bara sitter där (och så sträckte hon ut tungan och skulle visa hur jag såg ut). Du måste faktiskt hjälpa pappa! Han har ju TRE barn att ta hand om! Och jag höll på att brista av skratt till den söta lilla tösen som läste lusen av mig, hahaaa
Och sen ena stunden är hon också en liten bebis som vill ligga i famnen och bara mysa. Så visst är det tre barn som behöver oss här hemma, de behöver alla vår famn, vår uppmärksamhet och vår överflödiga kärlek. Det väl tur att kärleken bara växer ju mer man slösar med den.
Häst och vagn
Maya och jag har våra tisdagar i stallet, när hon tar ridlektioner på Hyttornas Hästgård. Kanske borde kalla det hästlektioner istället då de lär sig väldigt mycket om hur man sköter hästar och idag var det körning på schemat istället för ridning.
Vi åkte dit hela familjen, Oscar ville skjutsa Izabelle i vagnen, men det blev jag och Nogge som fick köra henne, för han lockades upp i hästvagnen och vågade till och med sig på att köra. Efteråt pysslade de glatt med fina Mandamus. Det var en härlig utflykt och det var så roligt för Maya att även Nogge och Oscar fick inblick i hennes aktivitet.
Mammalycka
Lyckorusch
Hemkommen från kvällens Yoga och mår som jag förtjänar… alldeles förträffligt! Jag älskar Yoga! Även fast jag gör det minst 4 ggr per vecka så uppstår sådana här stunder som ikväll när hela kroppen får lyckorusch och jag kommer på mig själv sjungandes på cykeln genom stan.
Och med mig hem i cykelkorgen har jag presenter från fina vänner, Lena gav mig en burk med sin hemgjorda Äppelmos, hennes fina dotter Jenny gav mig en bärsele till lilla Ängeln och Cattis kom med en fin bamseklänning till densamma.
Sååå tacksam!
Familjelivet i Kråkslottet
Oscar och Maya är de bästa storasyskon, Maya är som en liten mamma som pysslar och håller koll, Oscar han är så kär, ger henne massor av pussar var dag. Samtidigt som Maya sa igår när Izabelle lekte på hennes rum: Måste hon vara här hela tiden, hon bara stular mina saker.
Izabelle verkar så nöjd med livet, hon äter allt vi ger henne med god aptit, är glad och nöjd och sover bättre och bättre om natten. Hon är helt enkelt en glad liten krabat, fylld med energi, hon har till och med börjat gå.
Själv är jag trött, min energi är lätt åtgången och tyvärr tömmer jag den ordentligt själv när jag går in i oro och grubbel. Jag vet att negativa oroliga tankarna är de värsta energitjuvarna och ändå faller jag lätt in i dem när jag tänker på vårt bygge… jag skall bespara er min klagoramsa, den har gått varm i mitt eget huvud den senaste veckan och jag vet att jag bara behöver välja att vara i nuet så släpper allt detta, i nuet kan jag inte grubbla på framtiden, då kan jag bara vara här och nu. Och sanningen är att här och nu har jag det riktigt bra och skönt!
Vår lilla Ängel är den bästa guiden in i nuet, hon hjälper mig att se hur gott livet är för mig. Jag är så tacksam för min familj som är frisk och har det bra, att vi har mat på bordet, tak över huvudet och har varandra. Vad har jag att oroa mig över?
Livet är gott precis här och nu!
Mothers blessing
http://www.youtube.com/watch?v=nobyWAwwhs8&feature=share
Barns törst
Knyter an
Det är såklart svårt för lilla Izabelle att komma till en ny familj, nya ansikten, nya röster, nya sätt att vara med henne. Trots det så öppnade hon upp för mig direkt, vi länkade samman och hon tyr sig till mig som en liten chimpansunge till sin mamma. Jag vill ge henne så mycket närhet och trygghet som hon behöver, så länge hon behöver det, men hon är så tung, som en söt liten BabyBuddha.
Men det löste sig idag då jag fick en fantastisk present av min brorsdotter Kia, en bärsjal/sele som hon har sytt. Så nu kan jag knyta henne på mitt bröst eller på min rygg och hon kan vara med, vara nära.
Gåvan
En del av mig är rädd, jag kommer i kontakt med känslor av utanförskap och ensamhet. Känslorna är gamla, det vet jag, det känner jag, men ändå är de sanna, jag känner dem nu.
Jag minns tiden när Oscar och Maya var små, jag kunde känna mig så ensam och utanför i livet. Givetvis var jag inte utanför, men jag valde tyvärr att se det så. Och den känslan klarade jag inte av att möta då, så då sysselsatte jag mig till fullo med mitt dåvarande företag (Må Bättre, Falun) och mina pass och tryckte undan känslorna för en stund…
De känslorna pockar på nu när jag är hemma med Izabelle, de vill upp till ytan och läka, jag tror verkligen på att vi läker gamla känslomässiga sår genom att vara i känslorna, låta dem välla fram och läka ut.
En del i att läka dem är att våga se dem, våga uttrycka dem för någon nära och nu till och med våga skriva det här. Det verkar som om ju mer jag vågar se, desto mindre blir det att se. För när jag tittar nära och tydligt på det jag känner, så är det som att det suddas ut och försvinner.
* * *
Som tur är väljer jag mest att vara i kärlek. Jag känner oändlig tacksamhet att Izabelle har kommit in i mitt liv. Hon har redan gett mig så otroliga gåvor, gåvan att få uppleva den fullkomliga och gränslösa kärleken oss emellan, gåvan att leva i nuet, jag känner mig så förankrad och närvarande, gåvan till familjen, vi knyter an närmare varandra, vi skrattar mer, vi är med ödmjuka och kärleksfulla. Gåvan att återigen få snusa på bebishud och klämma på hennes välfylla lår, gåvan att vakna med henne och se henne skina upp så stort att hon tappar nappen.
Hon ger mig så mycket och jag är så glad att jag har valt att ge henne en plats i mitt hjärta. Jag kallar henne ängel, eftersom jag ser henne som en gåva från Gud, jag ser Gud i alla mina barn. Barn är änglar på vår jord. Barnen visar oss vägen till närvaro, nyfikenhet, skratt, glädje och kärlek.
Jag gör ett val varje dag att släppa all min oro inför framtiden och väljer att leva i stunden, jag tackar var dag för att jag just idag lever det liv jag bett om att få leva, livet som Snigelmamma.
