Artiklar med etiketten ‘Författare’
Förändring
Tag utan tvekan språnget in i det nya och vet blott
att det kommer att vara mycket mer underbart än det gamla du har lämnat bakom dig.
Med förändring kommer liv, ett fullödigt och strålande liv.
Elieen Caddy
Skalar av
Jag har träffat många genom åren som förvirrat sig bort ifrån sig själva. Osäkra på sin livsväg, sitt kall och sin riktning. Själv är jag där och irrar titt som tätt också, ställer mig frågorna: Vem är jag? Vad är mitt syfte? Vart är jag på väg?
När jag kommer på det…. så vet jag att jag behöver börja med en sak för att finna svaren till dessa frågor och det är att skala av, alltså helt och finito ta bort sådant som inte gynnar mig nå längre, sådant som släcker den lilla glöden jag tycks ha tänt. Det är jobb, sysselsättningar, åtaganden, relationer, teveprogram – what ever. Bort med det som jag inte mår bra av, det är mitt första led för att någonsin kunna upptäcka vad jag mår bra av. Det bör inte vara fullbokat i livet om jag vill komma i kontakt med livspulsen, den som vibrerar i mitt inre. Jag kan inte gång på gång, bedöva, släcka, hämma den med annat – jag behöver ge den space att ta vid, få liv.
Just nu är jag i en fas att jag känner den, den är vid liv och den börjar ta sig… livsbrasan. Så jag fortsätter att ge den utrymme, jag tänker inte plocka upp all tomtar ur kartongen, städa ur skåpen och baka egna lussekatter innan jul. Nej, jag ska vara. Bara vara. För med närvaron så blommar den, passionen för livet. Och i närvaron så blommar relationerna, dem jag har valt att ha kvar. Jag fortsätter att skala av även där, återfallsperson som jag är, skalar jag igen..
Livet är kort, kanske för kort, för att jag ska fylla det med annat än det som är gott. Så vad är gott nog för mig? Jo, att jag får vara jag, i min vildaste renaste form. Så där har jag svaret på min första inledande fråga. Den andra, vad är mitt syfte? Att fylla mig liv med så mycket glädje, kärlek, mening och passion jag bara förmår – för jag tror fullt och bestämt att mitt syfte med livet är att leva det så bra som jag har möjlighet till. Så vart är jag på väg? Jag är på väg hem i mig själv, där elden brinner och värmen är som skönast – där finner jag min (jule)frid och passionerade låga.
I am at home. Fear is the stranger here.
A course in miracles
Lesson 160
Supreme soul
Until you’ve found pain you won’t reach the cure
until you’ve given up life
you won’t unite with the supreme soul
until you’ve found fire inside yourself
you won’t reach the spring of life.
Rumi
Stand tall and proud
Medveten rädsla
Först gick jag runt helt omedveten om mina sidor och rädslor. Jag gömde mina väl för mig själv i alla fall. Att gå fort och se glad ut, lurade åtminstone mig att jag inte hade något tungt bagage. Det var först när jag stannade upp och hasade av mig ryggsäcken jag började inse att jag burit den ganska länge och att det faktiskt fanns en ryggsäck där bak.
För mig kom sen en fight or flight period i processen, då jag inte ville acceptera det jag gick och bar. Försökte med all min kraft gömma det eller springa ifrån det. Coachade mig själv att nu minsann skulle det gamla bort, puts väck, jag skulle bli fri. Bort ifrån mig, inget jag ville veta av.
Oneness och yogan har visat mig ett annat förhållningssätt där jag varken springer eller slåss utan stannar med det som är. Och först när jag stannade ville jag själv fortsätta fly (omedvetet) till kaffemaskinen och chokladkakan eller så ville jag ändå fightas genom att totalt leva ut det som var. Agera ut hela skit…
Nu stannar jag med det som är. Det betyder att jag inte behöver slösa min energi, eller vara på min vakt, utan jag omfamnar det som jag möter (i mig själv). Är jag rädd så tillåter jag mig att vara rädd, även om mitt sinne mal på att jag är löjlig. Blommar en mindre vacker sida upp så låter jag även den ges kärlek och omvårdnad. Jag stannar med mig själv oavsett vad för egenskaper jag är i, känslor som svallar, rädslor som skräms – jag stannar. Jag sviker inte mig själv. Att stanna är att acceptera. När jag accepterar mig själv så börjar jag älska mig själv, på riktigt, inte bara den bilden jag vill se, utan hela mig, hela paketet. När jag accepterar och älskar mig själv så kan jag även göra detsamma med dig. Jag börja acceptera och älska livet. Och när jag blir vän med mig själv och livet så börjar mer vänlighet visa sig i mitt liv. Jag behöver varken beskydd eller kämpakrafter, för när allt accepteras och tillåts vara som det är så skänker det sinnesro i mig… och i mitt liv. Jag tillåter dig vara som du är, jag tillåter mig vara som jag är, jag ser vad jag är rädd för och jag kan välja (och även tillåta mig) andra vägar i livet och andra människor att omge mig med – men rädslan den omfamnar jag med kärlek och tar med mig så länge den är kvar.
Key to life
When I was 5 years old, my mother always told me that happiness was the key to life. When I went to school, they asked me what I wanted to be when I grew up. I wrote down ‘happy’. They told me I didn’t understand the assignment, and I told them they didn’t understand life.
John Lennon
Onenesscitat
Andlighet handlar inte om att ge upp saker,
utan om att inte vara fäst vid saker.
Sri AmmaBhagavan
Your grace
I have no cause for anger or for fear,
For You surround me.
And in every need that I perceive,
Your grace suffices me.
A course in miracles
Lesson 348
Liv och död
Jag har verkligen gått och trott hela livet att jag varit rädd för döden. Minns dödsångesten när jag var barn, livrädd att mina föräldrar skulle dö och nu som mamma har jag givetvis mött rädslan i än starkare form, så fasligt rädd att något av mina barn skulle dö. Men nu när jag mött döden så nära så känns den naturlig och fin – den smärtar inte längre när den ruskar om mitt liv. Den känns vacker. Äkta. Sann.
Jag vet inte hur jag ska förklara det, får en känsla av att jag är ensam med den här livssynen vilket jag givetvis vet att jag inte är, det är många med mig som vet att livet (själen) är förevigt. Det pulserar i all tid, i allt liv.
Mammas död får mig på knä, jag knäböjer i tacksamhet för allt hon givit mig och allt hon fortsätter att ge. Gåvorna tar aldrig slut. Hennes kärlek fortsätter flöda.
Tänk så fel jag hade, jag var aldrig rädd för döden – jag var rädd för att leva. Mammas död skänker den största gåvan till mig, jag inser att det jag fruktat hela livet var en illusion och att det jag egentligen varit som mest rädd för har jag fortfarande i behåll – livet!
Söker ljus
När vi av hela vårt hjärta söker ljuset spelar mörkrets djup ingen roll.
Agneta Sjödin