Artiklar med etiketten ‘Författare’
Våga säga Ja
Kanske får vi bara den tid som tilldelas oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare nu. Jobba inte för mycket, låt inte känslorna stanna i bröstet, prata, bråka aldrig om pengar, våga säga nej och våga säga ja.
Kristian Gidlund
Jag önskar jag kunde säga att jag är mitt bästa jag på att leva, men det har jag inte varit fram till idag. Jag har ännu mycket att lära om livet. Jag skrattar inte fullt ut, jag bryr mig fortfarande om vad människor tycker och jag låter inte min själ dansa loss för mitt eget sinnes dömande, jag är skygg att vara jag, rädd att säga nej, vågar inte alltid säga ja. Och ja, jag har bråkat alltför många gånger om pengar, jobbat för mycket och hållit känslorna fångna.
Till mitt hopp ligger min stora medvetenhet om livet, jag vet att livet är till för att levas, det är kanske därför jag inte är räds döden, jag är som mest rädd för att leva som den som är jag.
Jag kommer att be om mod att leva varje dag, inte sparsmakat, lågmält och lagomsvenskt för det kan jag redan, jag ska be om mod att leva fritt, flygande, böljande och fullt ut skrattande i varje andetag.
Face the sun
Today my inner Lotus blossoms,
as I release all attachments and turn my face to the sun.
Sorgen
Sorgen – jag förstår att den bara visat sig i sin linda. Att den är uppvaknad och jag har ingen aning om vart den kommer att föra mig. Jag har ingen kontroll mer än att jag ska tillåta mig att åka med. Jag har sett människor som flytt från sin sorg, ihärdigt arbetat sig bort från den eller uppfyllt sig själva med annat, jag ska inte döma, jag förstår så väl att vi alla har olika sätt att hantera den, för hur det än är så kan vi nog inte fly från sorgen, den kommer alltid ifatt.
Men jag har en inre värdering och övertygelse som jag nu lever efter (efter åratal av att inte ha levt efter den) och det är att stanna och vara med det som är. Jag tror att jag blir blockerad och sjuk av allt jag begraver ner i mig själv, i synnerhet känslor. Jag har förstått att känslor utger ingen som helst fara för mig mer än att de kan göra ont för stunden. Och är jag där i den smärtsamma stunden, hur lång den nu behagar vara så vet jag att smärtan ger vika efter ett tag… en vacker dag. Den kan omöjligtvis stanna om jag inte låser den inne. Jag öppnar fönster och dörrar på vid gavel, låter den svepa in och ut av sig självt, jag vet att det blir rent, lättare att andas med tiden.
Och sorgen har hittills varit skamligt självupptagen. Jag har lidit och gråtit över min ensamhet, över min övergivenhet, över att inte mamma ska se mig, över att hon inte kommer se mina barn, över att jag inte får ha henne kvar för mina egoistiska syften.. bara jag, jag, jag. Jag ser att sorgen handlar inte om henne, utifrån hennes bästa utan smärtan bara snyftar från mitt hörn av offersoffan.
Och eftersom jag bestämt mig så flyr jag inte från den känslan heller, den skamligt egoistiska. Jag stannar och känner självupptagenheten. Jag stannar och känner skammen. Jag stannar och känner smärtan. Jag stannade och jag märker att jag är kvar.. och just idag känns inte sorgen smärtsam, just idag känner jag bara kärlek och tacksamhet för de fyrtioett åren med min mamma och just idag känner jag ingen saknad, på nått vis känns hon inom mig, så innerligt innerligt nära. Jag känner hennes kärlek på insidan av mig själv. Det har jag aldrig känt förut och det är en fantastisk upplevelse av att hon på nått vis känns som jag.
Permission
Bara tänker.. att kanske just mitt mission är att let go…
Det är något vackert i att släppa förväntningar och det gamla,
vem vet, den dagen jag är redo att göra det… kanske det nya visar sig…
Inom mig
Den andre är inte utanför dig utan lever inom dig.
Sri AmmaBhagavan
Livet till mötes
Jag går himlen till mötes,
mina sista andetag.
Jag går livet till mötes,
öppnar dörren var dag.
Låter mig fyllas av livets andetag.
Jag går livet till mötes,
öppnar dörren var dag.
Breder ut mina vingar och lyfter ett slag.
Jag går livet till mötes,
öppnar ögonen för jag.
Jag går himlen till mötes
och sluter dem en dag.
Jag går livet till mötes
för jag är jag.
Jag går livet till mötes,
jag känner modet i dag.
Jag går livet till mötes,
för det gör mig glad.
Jag går livet till mötes,
för där möts du och jag.
Jag går himlen till mötes en dag.
Jag går livet till mötes i dag.
Savita
Just live!
Forget safety.
Live where you fear to live.
Destroy your reputation.
Be notorious.
Rumi
Min anknytning
Det känns som en längre tid, då jag närmat mig min anknytning till mig själv. Men egentligen så har det ju inte alls pågått länge. Under större delen av mitt liv har jag varit helt ovetande om att jag haft en liten tös inom mig, jag har inte ens vetat av henne och alltså inte haft en tillstymmelse till förståelse om hennes behov. Levt omedvetet med andra ord. Först för några år sedan när jag gick en kurs på Bara Vara och terapeuten envisades så med att påtala att jag hade ett barn att ta hand om och att hon fanns inom mig började jag hajja till, inte av egen insikt utan av att terapeuten upprepade sig gång på gång och jag förstod att hennes medvetenhet (läs: envishet) visade mig min omedvetenhet. Men där och då var jag inte kapabel att omfamna henne fullt ut. Det var som att jag för första gången stod utanför hennes flickrum, nervöst knackade på, med raska steg gick in och kramade henne med en ryggdunk och flydde ut igen. Sen dess visste jag om var hon satt och gömde sig men jag återvände inte nå mer.
Genom Oneness och terapi så har jag funnit modet att vända tillbaka för att lära känna henne. Lyssnat och varit där. Tagit in hennes berättelser och försökt förstå varför hon sitter där hon sitter. Känt hennes rädsla för att gå ut. Nu vet jag exakt vad hon är rädd för. Jag ser vart det kommer ifrån. Jag förstår vad hon hade behövt men inte fått. Jag vet vad hon lider av. Nu vet jag.
Nu vet jag också vad jag måste göra. Jag har erkänt min skuld för att ha övergett henne. Jag har förlåtit mig själv. Nu är det sista steget kvar, det kanske svåraste av dem alla – jag behöver knyta an till henne så djupt att hon blir jag. Jag ska visa henne världen, så som hon aldrig sett den förut. Jag måste ta hand om henne och vara hennes trygghet när hon är rädd. Precis där är jag nu. Jag ska bära henne och vara hennes stöd så länge hon behöver, tills hennes rädsla övergår till tillit och glädje. Tills den dagen hon blir till ett glatt och livfullt barn igen – tills den dagen jag blir jag.
Förstår att jag är på de sista trappstegen i förändringstrappan; förnekelsestadiet, begrundandestadiet, förberedelsestadiet, handlingsstadiet, aktivitetsstadiet. Det känns hoppfullt och jag ser med glädje på vår framtid tillsammans, vad den kommer bjuda oss. Det gryr något färskt och ungt inom mig, jag känner hur det spirar…
I take time to play with my inner child.
Affirmation
Louise L. Hay
Vilken inspiration!
Ser för andra gången klippet från Malou efter tio där hon intervjuar författaren Margit Sandemo. Margit är full av liv, energi, humor och klokheter, må jag stråla som hon när jag ska till att fylla 90 år. Och alla år dessförinnan och efter förstås.
So you admire so you become, sa ofta min yogalärare Sky.
Det eviga
Tänker att tankarna är så negativa, de dras lätt samman i stora orosmoln som skymmer solen, ljuset – livet. Tacksam att jag vet att jag inte är mina tankar, det är nog så nära tillhands att bli fångad av tankestormen när den sveper in, men jag ber om förståndet att stanna i närvaron av något annat, något större som inte berörs, inte så mycket som en tillstymmelse rör sig av vare sig tyfoner eller orosmoln – den närvaron ber jag att uppehålla mig vid när tankarna blir mörka.
Det är ett stort orosmoln över mig just nu. Det är livet som visar mig hur det är. Livet ser ut som det innehåller födelse och död men egentligen är det bara liv – livfullt rakt igenom. Det finns ingen evighet, vi är evigheten. Inte en tanke kan rubba det, det finns inget som kan ta ifrån oss evigheten, evigheten är inom oss. Det är själva livet. Det är inte konstigt att neggotankarna hopar sig som ett enda stort mörker när vi närmar oss det eviga, det är förintelse… men inte av livet som vi kanske tror, det är förintelsen av illusionen av ororsmoln och mörker – det är länken rakt in i det eviga, det som är inom oss – livets ljus, det vi alla bär (är) men så lätt förirrar oss ifrån.
Jag ber om att få uppehålla mig i närvaron och betrakta tankarna därifrån. För från den platsen av närvaro vet jag att allt är bra, allt är som det ska och jag känner att livet är för evigt. I närvaron känner jag livet – i mig.