Det andra chakrat, Svadisthana, med färgen orange fick vår extra uppmärksamhet under kvällens yogapass. Svadisthana betyder den egna boningen och dess energi handlar om rörelse, förändring, kreativitet, passion och lust bl a.
I boken (Leva med mål och mening, Rick Warren) som jag nu plöjer igenom så är inledningen ’Det handlar inte om dig’. Och det är där jag oftast hamnar när jag följer min lust och passion, den väcks i givandet. Det givande som inget hellre vill än att flöda ur mig. Det jag vill säga är att när jag fokuserar på vad jag vill få ut av det, så hämmas energin eller så stoppas den helt. Men när jag istället har fokus på vad jag vill ge och dela med mig av, vad inom mig som vill ut, ut till varje pris, då börjar det flöda och spira. Då väcks min kreativitet.
Och vips så kanske sinnet tränger sig på och ställer frågor som; Vem i all sin dar vill läsa dina texter/böcker? Hur ska du försörja dig? Tror du verkligen på det här? Eller ställer charmerande frågor som: var? när? hur? till vem? varför? Och låtsas vara med på tåget lite grann.
Det är som självmord på kreativiteten, glöden släcks av sinnets kritiska röst.
Det jag hela tiden kommer fram till är att sinnet är en upprepande, tjatig och väldigt pessimistisk trots att det hävdar om sig själv att vara reeeeealist. Jag låter det vara som det är, jag har ingen lust att ägna vare sig tid eller energi åt att ge mig i kast att förändra något som upptagit större delen av mitt liv, sinnet får vara som det är. Det håller sig fullt sysselsatt. Under tiden återvänder jag till frågorna: Vad vill jag ge? Vad vill komma ut? Vem blir jag av att göra det? Jag litar till energin som väcks snarare än tankarna som mal. Jag litar till livsglädjen jag känner, den vill jag känna mer av. Den håller mig vid liv på riktigt. Den gör mig fri. Fri och glad.
Jag hittar djupare in i min tro och det tackvare Oneness. Jag har alltid känt mig kristen och tillbett Gud men tappat bort mig genom åren, från en tro som var stark när jag var liten. Det är det som är det vackraste med Yogan och Oneness att det inte är någon religion utan mer som en hjälp att finna innerligare kontakt med den tro man redan har. Och tror man inte alls på något så det också okey det med. Vi är alla samesame, ett, oavsett trosystem, bakgrund, hudfärg…
Jag tror. Och jag finner så mycket trygghet och tillit till min tro. Jag litar verkligen på någon större kraft, någon allsmäktig energi som ser över oss alla och vill oss väl. Det som gör att vi hamnar fel är när släpper taget om den kraften och förirrar oss i livet helt själva, fulla med sturskhet att jag vet minsann bäst. Så ser jag det i alla fall, det är då jag gått vilse i livet när jag varit vilse i mig själv och helt tappat kontakten med den närvaron. Tappat mig själv. För den gudstro jag har är ingen skäggig gubbe uppe bland molnen, den tro jag vilar i är att Gud finns i mitt eget hjärta likväl som i ditt. Och när jag irrat bort mig så har jag hamnat i huvudet istället för hjärtat och lagt hela mitt liv i händerna på sinnet istället för själen.
Eftersom Gud är med dig hela tiden
finns det ingen annan plats som är närmare Gud än den du befinner dig på just nu.
Rick Warren
Leva med mål och mening
Leva med mål och mening är förövrigt den boken jag fullkomligt slukar just nu, trots att det rekommenderas att läsa den under 40 dagar som den andliga resan är som boken tar en med på.
Är så glad när jag får till skrivandet. Och idag har jag skrivit. Det är väl inte så att jag aldrig ges möjligheten men jag upptäcker att jag ofta hamnar med annat framför näsan. Bloggen, facebook, OM-meditationer och massa fördjupande youtube-klipp hör till mina flyktvägar när jag har en stund för mig själv. Inte för att stunderna är vare sig många eller långa med tre barn varav Izabelle och jag är tillsammans för det mesta. Men idag har jag skrivit. Jag skrev häromdagen också. Det går lätt och det känns rätt. Jag upptäckte min röda tråd där på gräsmattan utanför campuset på Oneness University i slutet av februari och efter det har jag ingen tvekan nå längre. Jag vet att den kommer bli klar och jag ser att jag har kommit långt. Jag tror på den (läs; mig), jag tror på att jag kommer få ihop en bok till slut. Den kommer också att bli illustrerad i bilder och idag var jag och träffade fotografen. Det känns spännande. Det drar ihop sig törs jag sticka ut hakan och skriva.
Det är bland det roligaste jag vet att skriva. Inte så att jag sitter och skrattar hejdlöst utan mer så att det ger en inre frid, det skänker mening. Orden som strömmar ur skänker mening till mig eftersom jag skriver dem i andemeningen att de ska skänka hopp, inspiration eller komma till nytta för någon annan. Och jag behöver inte ens veta om de verkligen gör det, bara av att det är min intention när jag skriver så skänker det mening och glädje till mig. Så nog är det terapeutiskt att skriva. Jag skriver i hopp om att bringa ljus och hopp till någon annan och för varje ord som slinker fram så ger det klarhet och ljus till mig själv – jag läker i alla fall och vad mer kan vi alla göra än ett börja med oss själva.
Jag kan inte ge något till någon annan som jag inte har.
Jag tror på att dela med varandra. När vi delar så möts vi och när vi möts så inser vi att vi är lika, vi är liksom samesame, vi är ett – Oneness ♥
The ego is terrified of the truth.
And the truth is that ego doesn´t exist.
Byron Katie
En sexig morgonsmoothie och en kopp silverthé inleder min dag (och två koppar kaffe)…
Sexig morgonsmoothie
2 dl ris- eller sojamjölk
3 msk kallpressad extra jungfru linfröolja
1 msk lecitingranulat
1 tsk kanel
1 tsk rivet skal från citron samt lite av saften
3 msk risproteinpulver
1 banan
150-200 g frysta bär
Thorbjörg Hafsteinsdottir
10 år yngre på 10 veckor
Today, I will accept the truth about myself.
I will arise in glory, and allow the light in me to shine upon the world throughout the day.
A Course in Miracles
When you wish someone joy, you wish them peace, love, prosperity, happiness… all the good things.
Maya Angelou
We do not heal the past by dwelling there;
we heal the past by living fully in the present.
Marianne Williamson
Jag närmar mig lite vemodigt… även om min kropp redan för länge sedan visat tydligt vad den vill äta för kost. Min kropp mår som allra bäst när jag äter mycket frukt och grönt, sådant som pulserar av livsenergi. Den visar mig att det är så enkelt som att äta frukt, grönt, bär, ägg, nötter och en dos nyttig olja (typ linfrö) och massa vatten. Thats it!
Kuggen ligger i att jag behöver välja bort framför allt sockret, brödet, köttet (vilket inte är något problem, det är lätt för mig att vara vegetarian, har varit det i över 2 år nu) och kaffet. Där ligger den största utmaningen, att ta bort sockret känns hur enkelt som helst i jämförelse med kaffet. Jag är säker på att jag skulle må bra av att undvika mjölkprodukter också.
Sockret har jag minskat rejält på de senaste åren och efter min förra resa till Oneness University så försvann suget efter choklad till och med. Enkelt och lätt! Nu ber jag om själslig hjälp med att sluta med kaffet också. Det allra bästa vore att jag slutade tycka om det helt. När jag varit gravid har kroppen automatiskt valt bort kaffet, det blev så naturligt bannlyst att jag mådde illa av bara lukten.
Jag märker när jag är utan kaffe, till exempel under mina dagar i Indien så försvinner svullnaden i kroppen. Jag tonas in, känner mig slankare och smärtare. Och fram blommar en frisk glädje. Livsenergin börjar pulsera.
Nu har jag funnit en bok som inspirerar mig och talar om det som min kropp försökt säga mig hela tiden. Boken heter 10 år yngre på 10 veckor och är skriven av en ursnygg kvinna, som är strax över 50 år och fött tre barn – Thorbjörg Hafsteindottir. Här kan du läsa lite om vad boken förespråkar.