Artiklar med etiketten ‘Författare’
Antagen!
Jipiiiiiiiiii Jag är antagen till Brunnsvik Ord, skrivarlinjen på Brunnsvik Folkhögskola som startar i höst! Var på intervju idag hos ansvarige läraren Sofie Wiklund och hon kunde ge mig det glädjande beskedet efter att vi hunnit tala en stund. Jag fick tårar i ögonen av lycka, kroppen blev alldeles tung och mitt hjärta nynnar fortfarande – det är något magiskt för mig med skrivandet, min kropp visar det tydligt, min själ sjunger och universum öppnar verkligen alla dörrar och visar mig vägen.
Jag är sååååå tacksam!
Dalarnas Författarförbund
Överlämnandet har skett idag. I skogarna utanför Säter besökte jag den fd ordförande Irene Reenberg och fick ta del av hennes gedigna arbete, ett arbete som nu läggs över i mina armar, ett uppdrag att förvalta väl. Jag fick med mig en hel koffert full med pärmar och böcker och så givetvis ordförande klubban. På lördag håller jag i mitt första styrelsemöte.
Carpe diem
Carpe diem, fånga dagen
Vem har gett dig garanti
Att den morgon som just grydde
Följs av flera i ditt liv
Carpe Diem, fånga dagen
Har du gjort allt det du vill?
Har du lyssnat, har du älskat
Har du hunnit stanna till?
Carpe diem, fånga dagen
Tänk om det din enda är
Står du nu där du vill vara
Går du dit ditt hjärta bär
Carpe diem, fånga dagen
Lev ditt liv, ja vänner njut!
Mörkret faller, sanden rinner
Sakta ur ditt timglas ut
Maria Bergström
Camilla Läckberg
”Kan hon, så kan väl jag” är ord som klingar i mitt inre efter skrivarkursen med Maria Bergström. Hon säger att hon tänkt så ofta, bla när hon nyss gett sig in på ett ny genre i sin författarkarriär och skrivit sin första deckare.
Jag har manus i min dator till mina kommande barnböcker och inspireras gärna av Camilla Läckberg som nyligen väldigt framgångsrikt lanserat sin första barnbok om Super-Charlie. Läs hennes framgångsrecept på Resume.se
Kan hon – kan jag!
Skrivarkurs med Maria Bergström
Kylan när hon gjorde entré fick håren att resa sig på armarna. Hela ansamlingen hade redan väntat några minuter och salen var full av spänning….
Var inledningen till den text jag skrev idag när jag var på Skrivarkurs i Tällberg. Det var framgångsrika författaren Maria Bergström som inspirerade oss när hon berättade om vägen till sitt skrivande och givmilt delade med sig av alla sina tips. ”Vi ska dela med oss av idéer och kontakter och det vi har” berättade hon – The secret of living is giving, tänkte jag.
Dagen fylldes med skratt och visdom. Och jag känner mig påfylld, inspirerad och motiverad. Och faktiskt fullt redo att anta rådet från en vän på Facebook: FATTA pennan.
Maria Bergström i svart och turkost.
Den givande dagen har vi min vän Malin att tacka för, det är hennes företag Oddminds som arrangerat kursen på vackra Tällbergsgården.
En droppe
En droppe droppad i livets älv
har ingen kraft till att flyta själv
Det ställs ett krav på varenda droppe:
Hjälp till att hålla de andra oppe!
Tage Danielsson
Darrande ben
Nu är jag på väg till något läskigt och skrämmande. Jag går på darrande ben mot en ny mark. Känns som jag seglat på dom sju haven och nu beger mig upp på land, på en ny kontinent. En kontinent som är lockande och spännande och skrämmande.
Vilka är det som rör sig här, bor någon här överhuvudtaget och isåfall är dom snälla? Är dom vänliga mot nya människor och kommer jag bli accepterad? Kommer jag att passa in? Kommer jag att vilja vara här? Efter så mycket möda för att ta mig hit, tänk om jag inte tycker om det? Tänk om jag vill segla tillbaka hem igen.
Jag är nog mest rädd för att bli ensam här. Att när jag kliver i land så upptäcker jag till min fasa att jag är ensam och att det inte finns någon återvändo.
Är det min största rädsla? Är det det egentligen? Jag söker svar i mitt inre.
Och ett svar jag finner är att jag är som mest rädd nu, på vägen upp emot land. Det är nu jag brottas med alla mina tankedemoner. Jag brukar göra så, ta dom innan, för säkerhetsskull, för sen kanske dom inte kommer och då har jag ju gått miste om en tuff brottningsmatch.
Varför oro sig i förväg, då får du i genomlida oron två gånger, säger de kloka. Den dagen, den sorgen, säger min mor. Men jag måste ha utvecklat någon strategi för att ta sorgen innan, jag är expert på att gå igenom saker innan. Och sen när det är dags att gå igenom dem ”in real life”, då märker jag de knappt, då glider de med lätthet förbi.
Tänk va skönt mitt liv skulle vara om jag lät allt glida enkelt förbi. Om jag bara stod stilla här vid mitt löpandeband och iakttog. Nej, istället stoppar jag bandet, och synar och analyserar tills energin tryter och känslorna dalar. Ältar och grottar mig i eländet som kanske kommer.
Jag tänker faktiskt lämna min position vid bandet, jag smiter från mitt arbetsskift och går nyfiket iland istället och ser vad livet på den nya kontinenten vill ge mig.
Förläggare
Fick innan jul hem några inspirerande böcker som jag nu slukar när tillfälle ges. Jag blir väldigt inspirerad i mitt skrivande och lär mig sparka mig själv i rumpan så att skrivandet blir av. Även om det är så fantastiskt underbart och befriande när jag skriver så låter jag mig ändå gå länge med vånda innan jag väl slår mig ner och skriver.
Det är som med träning. Det kan vara så otroligt gruvsamt att komma igång, men när du väl gör det och allra helst efteråt, så är känslan så skön. Precis så är det med mitt skrivande.
Jag lär mig att det tråkigt nog är som med det mesta annat, att jag behöver disciplin och beslutsamhet. Även om det är en passion så finns latmasken där och ger sig till känna.
Förläggaren sitter också och iakttar mig, det läser jag mig i en av böckerna. Att förläggaren sitter och stör skrivandet med massa nedvärderande kommentarer som lätt gör att lusten försvinner och musten går ur. Men nu har jag lärt mig att när förläggaren är igång så plockar jag fram ett nytt dokument till honom och låter honom spy ur sig det han vill säga. Han får tömma ur sig sitt och sen öppnar jag upp min text och återgår till skrivandet igen.
Och det är där jag är nu. Jag skriver för glatta livet och som tur var verkar förläggaren vara julledig just idag.
Tacksam
Tidningen FalunBorlänge
Jag blev så glad när chefsredaktören för Tidningen Falun Borlänge tyckte min text var tänkvärd inför julen och valde att ta med den i decembernumret.
Vit jul till barnen
Jag har vuxit upp väldigt skyddad från alkoholens missöden. Mina föräldrar drack väldigt sällan och oerhört måttligt. Jag minns bara ett tillfälle då jag sett dom berusade. Och den gången tyckte jag det var riktigt obehagligt. Trots att jag då var tonåring var det otäckt att se personlighetsförändringen. Det var den som skrämde mig mest.
Jag har oerhörd respekt för alkoholen. Respekt för beroendet den kan framkalla. Respekt för omdömet som den trollar bort. Respekt för vad det borttappade omdömet kan orsaka för konsekvenser. Och jag har som tur var anammat mina föräldrars beteende med alkohol, dvs sällan och måttligt.
Anledningen att jag vill skriva om alkohol är att jag tror det är många barn som far illa av sina föräldrars drickande, och nu menar jag inte enbart barn till alkoholister. Nej, jag menar även barn till dig och mig. Jag tror att våra barn också far illa när vi dricker. Jag tror inte jag var unik som barn med min rädsla för vad alkoholen gjorde med dom vuxna. Alkoholen gör oss förändrade och den, om än lilla förändringen kan skrämma och oroa barnen. Jag säger inte att det är så. Jag bara minns att det var så för mig när jag var barn. Jag var rädd för människor som var berusade.
Jag minns min lite väl vilda tonårstid med revolt och frigörelse. Jag minns min dragning till de lite coolare gänget och folkölen vi kom över till helgen. Och hur vi sedan fick smyga med vårt eget alkoholintag, förutom dom kvällar vi kunde vara inne och värma oss. Och de enda ställen vi utan hemlighet kunde öppna upp vår folkölsburk var hos kompisar vars föräldrar också drack. Jag minns många tonårsfester med kompisens berusade föräldrar i rummet intill. Jag var iklädd en cool tonårsdräkt med svarta kläder, trasiga jeans och svart färg som väl dolde mina ögon. Inte ville jag avslöja flickans rädda blick där innanför, inte ville jag visa min oro och ångest. Och mest rädd var jag för att avslöja min hemlängtan efter mamma. Utåt sett var jag en cool och stöddig tonårstjej, men innan för det svarta trasiga skalet dolde det sig en liten sparvunge som darrade svagt. En sparvunge som fortfarande darrar av obehag när människor tappar omdömet och dricker sig alltför berusade.
Och sorgligt nog verkar berusningen gå i arv. Att det tyvärr ganska ofta är just de barnen som vuxit upp med föräldrar som druckit, som nu själva har en törstig inställning till alkoholen. Och därför är jag så tacksam att jag fortfarande har kontakt med den där rädda flickan inom mig. Hon påminner mig om vilka känslor ett barn kan ha till alkohol. Hon håller mig medveten och hjälper mig att göra mina val, som innebär att dricka sällan och måttligt och aldrig vara berusad i närheten av barn.
Jag hoppas ni är många därute som väljer en vit jul, för kom ihåg att julen är barnens tid – och kom ihåg att även en tuff tonåring är ett barn.
Kan vi inte hjälpas åt och låta våra barn få fortsätta att vara barn.
Skrivarkväll
Denna vecka har dagarna varit fullspäckade och kvällarna har jag lyckats fördriva med annat. Men nu ikväll är det dags. Nu loggar jag ut från nätet. Samlar mig en stund och mediterar. För att sedan lägga fingrarna över tangenterna och fortsätta skriva på min bok.