Artiklar med etiketten ‘Yoga’
Sat nam
Signalhorn
Och nog hör jag vad det sjunger om allt… jag hör vad som pockar på, det är liksom än tydligare nu. Guess what!
Skrivande
Yoga
Andlighet
Det är bara det som rör sig runt, runt i huvudet. Det är det som hugger i hjärtat. Flödar i kroppen. Det är det som vill uttrycka sig. Jag kan inte få tydligare signaler, hela jag är som ett enda stort ostämt signalhorn. Jag börjar minsann tro att den här målarhelgen kan få just skrivandet och yogan att ljuda riktigt fint. Jag tror faktiskt det… honk honk!
Det ljudar redan fint, jag hör det själv. Jag njuter av det själv, det är inte det. Men jag menar att jag tror faktiskt den här helgen öppnar upp mig mer för det. Fler toner kanske. Högre stämma.
Mitt målande
Hur är det för dig frågar en kurskamrat efter dagens slut. Det känns inge bra, jag känner mig så less, svarar jag. Ja, jag såg att du satte dig på en målning, säger hon.
Jag vek ihop den först för säkerhetsskull, men sen satte jag ner rumpan med en suck och tog mig en kopp kaffe. Ingen så där less, less suck mer ett konstaterande att det här är inget för mig. Givetvis njuter jag. Det är fantastiska kursledare och underbara kvinnor i gruppen (alla är underbara), morgonyogan är ljuvlig, Viks gamla skola (Järvsö) är rogivande, maten är Blessed from God, men mitt målande – alltså, det funkar inte. Det skär sig inom mig när jag ser på det jag skapar. Det gnisslar och väcker obehag. Huuuuvaligen, som vi säger i Norrland.
Men men, jag vet att det tillhör min process. Det är inte målandet som gnisslar och skapar obehag. Det är annat jag ska se inom mig själv. Det är hur jag ser på mig själv. Jag är nära kärnan nu och egots röst är skärrad, tar till sina knep.
Målandet är inte själva grejen, jag vill möta mig själv med snäll röst, med medkänsla, ömhet och kärlek. Jag stannar och njuter hela helgen. Inte en endaste målning ska få jaga bort mötet med själen, tvärtom vet jag att just målandet stödjer mig i processen oavsett hur less egot känner sig så öppnar sig hjärtat. Det må inte sjunga för målning men jag kommer garanterat höra mer om vad det sjunger om.
Vedic Art
Suddar ut det sista av mina förväntningar, vill verkligen inte ta dem med mig på Vedic Art-kursen i helgen. De får vara någon annanstans, inte i mitt sinne iaf. Nu åker jag till Järvsö och Renée Briegs Vedic Art (och Yoga) weekend med tomt sinne och öppet hjärta. Köpte mig en T-shirt igår på rean, en sån där som jag kan ha på mig utan att vara rädd för att sulla. Jag ska ta kort på den sen så får ni se mantrat jag ska boosta mig med.
Inte ett alster jag hoppas få med mig hem, ja mer än för att själv se tillbaka på hur fritt jag släppt loss då, men inget att rama in och hänga på väggen. Jag åker inte för att måla, jag åker iväg för att se djupare in i mig själv. Belysa sådant jag inte mött förut – så den enda förväntningen jag kanske har kvar då är väl just den att öppna hjärtat än mer… för mig själv.
Wake Up
Enkla yogatips för att vakna upp!
Mitt skrivande
… är absolut där det ska vara, i byrålådan eller i kreativtflöde, olika från dag till dag. Det följer givetvis inte min (läs: sinnets) plan, givetvis inte, allt jag skriver handlar i roten om att släppa sinnets föreställningar som oftast skapar lidande och ta emot livet som det är. Låta livet göra det det är expert på – föra oss på vår livsresa.
Jag bannar mig (lider) om jag vänder tanken mot sinnets deadline och ser att den är passerad med en månad. Jag känner förvirring (alltså lidande) när jag läser texterna med sinnets ögon och ser oreda, oordning och hur inget hör samman. Jag upplever oro (lider) inför framtiden om jag litar på sinnets lagda framtidsplan. Jag känner mig ensam (lider) när jag tror att jag står här helt själv, för när jag kikar omkring så är det bara en identifikation här, ett sinnets id. Vart är sinnet liksom. Och vem är det att lita på. Det försvinner så fort man verkligen vill konfrontera och se det. Det finns inget att hålla mig i. Det finns inget som bär mig.
Istället väljer jag att stå åt sidan, jag ser sinnets identifikation för vad det är. Jag ser hur sinnet har styrt, ställt, ordnat, strukturerat allt samman för att trygga sig självt inför det som komma skall. Jag ser hur sinnet aldrig är i nuet. Jag ser hur sinnet är rädd. Jag ser hur sinnet aldrig någonsin kommer vila i det som jag tror på – det som jag är. Jag sörjer för sinnet, för dess ödslande av energi, för dess outtröttliga arbete.
Jag vet att jag inte är det. Jag kan omöjligtvis vara ett sinne. Har aldrig varit det, kommer aldrig någonsin att bli det. Även om allt det gör är försök att hålla mig kvar i identifikationen. Jag har glädjen att ha upptäckt att jag är något större, något evigt, något som sträcker sig samman med alltet. Jag är en del av alltet.
Alltet har en plan för mig. Alltet har en plan för mitt skrivande (… eller inte). Jag har ingen förmåga att se om jag skriver för att skriva ur mig eller skriver för att någon ska läsa. Jag kommer aldrig kunna styra vem som skall läsa det. Aldrig. Det enda jag förmår göra är att ta emot orden när de kommer. Hålla mig öppen och låta dem flöda ur. Leva i stunden och följa det som är precis här och nu. Dokumentet må ligga öppet (till sinnets tycke väntande) men livet kallar mig till grötfrukost. Mot gungorna i lekparken. Kurret i barnens magar ställer mig vid spisen. Solen bjuder mig ut. Benen tar mig på en promenad. Vännen knackar på för fika. Telefonen ringer… Livet pågår för fullt. Jag vill inte missa det. Jag skriver om förmågan att leva det, dvs släppa viljan att styra det, och istället varje dag, var eviga sekund ha förmågan att ta emot det. Leva utan lidande. Leva i kontakt med livet självt. Leva i samma livspuls som en stillsamt åldrande ek likväl leva det lika tillitsfullt som en dagslända.Det är det det handlar om, iallafall för mig.
Att skriva eller att icke skriva, det är inte frågan.
Vad är meningen med livet är frågan jag ställer mig var dag.
Och alltid klingar livet sitt eko till mig – att leva det såklart!
Vissa stunder lever jag mitt i mitt skrivande.
Vissa stunder lever jag med barnen.
Vissa stunder lever jag på yogamattan.
Vissa stunder lever jag med händer i diskvattnet.
Jag lever med det som är – det är min uppgift. Det andra tar livet självt hand om.
Namaste
What you get
Getting what you like is success and liking what you get is happiness.
Prem Nirmal
Yogans väg
Nogge har jobbat sin första vecka efter semestern och det märks, schopp schopp så försvann dagarna… barn runt benen, matlagning, tvättning, handling, det har gått för runt med vardagen. Jag älskar vardagen och rutiner, så jag klagar inte.
Det känns som sommaren är slut, ett litet vemod gnatar inom, men det är bra litet. Jag höjer blicken, förväntasfull vad livet vill dela med sig av. Längtar till höstterminen, yogastart, Onenesskvällar, Oneness Awakeningkurser och så Indienretreat. Mitt liv är gott.
Just nu fångar jag några minuter här och där med en kaffekopp och Oshos Yogans väg (väldigt mycket Oneness, samesame som jag nämnt tidigare), en favorit i repris. Kan varmt rekommendera den, och alla Osho-böckerna även om jag bara läst en bråkdel kan jag tänka, han har skrivit många böcker. Osho gör mig aldrig besviken, love him! Ta bara citatet ur boken;
Yoga är när sinnet upphör att existera.
Önskar Dig en strålande helg!
Indienresa
Så tacksam för att jag redan nu fått 4 intresseanmälningar till Yogaretreaten i Indien 14-24 november. Visar här nedan en film från ashramet Universal Peacecenter i byn Lachipur. Är du intresserad av att följa med mig dit så kan du också maila in din intresseanmälan till: mail@sofianorgren.se eller anmäla dig direkt till: yvonne@reisebazaar.no Har du frågor om yogaretreaten får du givetvis gärna kontakta mig.
Min berättelse om Indien och Universal Peacecenter finner du här.
Mer praktisk information och resan och yogaretreaten finner du här.
♡ Om Shanti Shanti Shanti ♡
My lifestyle
Jag älskar min livsstil ♡
Hela min tillvaro har skiftat om de senaste 5 åren (sedan jag gjorde valet att styra om kursen), från arbetsstress, långa dagar, många åtaganden, ta-hand-om-hemmet-stress, duktig-mamma-stress, tacka-ja-till-det-mesta-stress, synas, finnas, vara till lags, vara glad, vara där för andra… gränslös och rotlös kände jag mig. Fladdrade som ett löv i vinden men lurade mig själv (och säkert många andra) att ha koll, att jag vara stark, att jag var duktig, att jag var rotad.
Jag har behövt verktyg, yogan, Oneness, meditation, souldance, behövt se inåt på mig själv, gömd där i garderoben, livrädd att komma ut och visa mig som jag är. Helt övertygad om att ingen älskar mig för den jag är. Inse att jag inte älskade mig för den jag var. Jag kunde inte stanna vid spegeln och älska det jag mötte utan att ha presterat, varit duktig, utan att klappa mig själv på axeln. Genom min inre resa och de verktyg som har givits mig har jag funnit modet att stanna upp och bara vara. Utan prestation. Mod att tacka nej. Vågat avboka åtaganden. Vara hemma.. utan att städa, baka, laga, fixa, sy, pyssla. Vara hemma… utan att gripas av panik och fly iväg för att det smärtar att sitta still och bara vara. Vara hemma… och sudda ut titeln på visitkortet, med rädsla för ekonomin, blekna i kom-ihåg-mig-jag-finns-faktiskt-statusen. Vara hemma, för att jag vill vara hemma, för att vara hemma med de mina och framför allt mig själv är det jag behöver(behövde) och önskar.
Och är det något jag förstått så är det att jag inte har förmågan att ändra mig själv, inte ett dugg. Min förändring och min livsstil har kommit ifrån att jag 1: stannat (alltså slutat fly) 2: kapitulerat (helt inför min egen förmåga) 3: bett om hjälp (bett till Gud).
Jag vill ändra min kosthållning, jag ser min oförmåga. Jag ber till Gud om hjälp.
Jag vill förändra min stress, jag ser min oförmåga. Jag ber till Gud om hjälp.
Jag vill skriva mina texter, jag ser min oförmåga. Jag ber till Gud om hjälp.
Jag vill ge min familj nyttigare mat, jag ser min oförmåga. Jag ber till Gud om hjälp.
Det kanske verkar bekvämt och lat att göra så här. Jag ser det som att be till Gud är att be till mitt eget högre jag, det som står över medvetenheten i mig och i framför allt det inom mig som jag omedveten om. Att jag ger vika inför ’jaget’ (sinnet) i förståelse att det enda som någonsin hindrat mig, stoppat mig, gömt mig, slagit mig, tryckt ner mig är mitt eget stora ego. Jag är den som hindrar mig själv. Alltså kan jag omöjligtvis hjälpa mig själv. Jag behöver lägga mig själv i händer på något större och allsmäktigare. Det är där jag vilar, många gånger i bönen – ske din vilja. För vem är jag att veta vad som behöver ändras och läkas, jag vilar i tilliten att livet (Gud, källan, universum, själen) vill mig allt väl och allt är omhändertaget. Att allt är bra. Och det är just nu, här i vilan, i nuet – förändringen sker…
Idag vilar jag i tacksamhet till min hälsosamma kost, snigelmammedagar, yogapassion, skrivarlust, kärleksfullt förhållande och till tacksamhet att barnen funnit glädje och kreativitet till näringsrika smootisar och mycket mycket mer …
Prayer helps strengthen your connection to your higher self, Spirit, and God consciousness around you.
Your prayers are always heard ♥