Artiklar med etiketten ‘Barn’
Jag vek av…
Jag mår som jag förjänar
… intalar jag mig med stärkande ord. Jag är värd detta välmående. Jag behöver inte se mig om bakom axeln efter orosmoln som hopar sig, jag kan faktiskt välja att tro att det här måendet är här för att stanna och jag har all rätt att må bra!
Efter så många år med oro, magsmärtor, ängslan och rädsla kan det ärligt talat kännas nästintill overkligt att må så här bra. Jag njuter av livet. Jag njuter av att vara jag, precis som jag är just nu. Jag har det gott. Jag har världens finaste familj. Jag har ett otroligt vackert och rofyllt hem. Jag har underbara vänner. Jag har kärleksfulla föräldrar. Vi är friska. Vi är trygga. Vi är lugna. Vi är glada.
Jag har det för j-a bra helt enkelt!
Solen värmer och jag ligger på soffan på altanen och det enda bekymret jag har är att SSAB mullrar och skramlar med plåten och att jag stör mig på det har säkert med åldern att göra. Samtidigt så är det kanske åldern som kommer med de andra gåvorna, känslorna av oändlig tacksamhet, ett inre lugn och ett bubbel av lycka. Det kanske är tur att det för oväsen i mitt liv, för annars svävar jag väl iväg på ett lyckomoln. Skramlet håller mig kvar i Borlänge. På jorden. I vardagen.
Jag får nog tacka åldern, för med den kom troligtvis modet att bryta ny väg. Gå ditt hjärtat vill gå och lämna ekorrhjulet som jag tidigare sprang i. I det hjulet kom jag inget vart, jag blev bara tröttare och tröttare trots det ökade jag farten. Rädd att känna efter, rädd att ramla ur.
Och tänk att ramla ur kanske är det bästa som kan ske. Jag vet vänner som fallit ur som ser det så, som en gåva. Jag hade någonstans förståndet att kasta mig av. Jag kan inte själv ta åt mig äran, mentalt var jag absolut inte där, men kroppen vek av, den visste att rädda det som räddas kan.
Och nog känner jag mig räddad allt nu när jag ligger på altan och njuter av allt det vackra i mitt liv. Livet är fyllt av gåvor och nu har jag äntligen förstånd att njuta av dem.
Souldance
Min resa har varit från Jazzdans och Aerobics vidare till AfroPowerDance och Yoga. Och nu öppnar jag upp ännu en dörr, det började med frigörande yoga, Yogarelease, som flödade vidare till dansen i Vajra Paatran och nu är jag tillbaka till Kristendomen och finner inspiration där men även inom andra kulturer såklart och gärna från vår egna, samernas dans. Jag har ingen aning om vart dansen kommer att föra mig, men jag har lovat mig själv att bli förförd. Själen ska få komma till uttryck genom mina rörelser både hemma på köksgolvet och arrangerade dansklasser. Jag tror verkligen att dansen öppnar upp mig själv, för mitt sanna jag. Den visar en väg till källan, alltet, Gud inom mig.
Igår tankade jag ner härlig skön musik från Spirit Voyage och vi svängde loss för fullt på köksgolvet jag och tjejerna. Tänk vad naturligt det är för de små att röra sig, de vet att komma i kontakt med sin själ.
Dans har varit en del av många ursprungsfolks kulturer och religioner under årtusenden. Från Siouxindianernas spökdansare till Umbanda-kultens transdansare och de sufiska dansande dervischerna, har dans använts som ett sätt att gå in i ett annat slags medvetenhet och därigenom sätta sig i kontakt med den djupa mystik som Gud representerar.
Källa: Svenska Kyrkan
Människor har alltid dansat; i sorg och i glädje. Man har dansat sina gemensamma myter, historier och livsvillkor. Man dansade vid de stora livsövergångarna, vid födelse och vid begravning och vid årstidernas skiftningar. Dansen, som vi känner den idag, som afrikansk dans, salsa och flamenco, eskimåernas trumdanser, alla har de rötter i den rituella dansen. I dansen har man funnit livsmod och styrka. I Norden och i förbindelse med den kristna tron har vi dansat vid jul, påsk och pingst.
Soldansen var ett stort evenemang. Någon gång under sommarmånaderna samlades alla band och klaner, och en stor Solhydda byggdes efter vissa regler och ritualer. Man genomförde olika ritualer, man dansade, man bad till Skaparen – och hälsade sommaren och buffeljakten välkommen. Vissa krigare genomförde sina löften till Skaparen genom att föra trästickor under bröstmuskulaturen, binda långa skinnremmar från dessa trästickor till hyddans mittstolpe – och sedan dansa i timmar, till dess man slet sig loss eller svimmade. Dessa riter var heliga för indianen, och de kunde aldrig förstå varför den vite mannen blev sådan motståndare till Soldansen, att den faktiskt förbjöds. Den vite mannen ansåg att indianerna hädade genom att, som de uppfattade det, tillbedja Solen. Indianerna själva uppfattade Soldansen som dygn av glädje, hopp och tacksamhet. Man tackade för hjälpen man fått under det gångna året, och man bad om ytterligare stöd från Skaparen för det kommande året.
Det fanns också tid till annat under Soldansen. Släkter träffades, presenter utväxlades, de fattiga mottog gåvor, småbarnen fick sina öron håltagna, krigare som förtjänat ett nytt namn mottog detta av stammens ledare osv.
Och när Soldansen var över, återvände varje band/klan till sitt område, övertygade om att man gjort allt man kunnat för att tacka Skaparen och för att få ett lyckosamt kommande år.
Källa: Nord Amerikas indianer
Med hjälp av dansen, jojken och trumman tar oss Ola Stinnerbom tillbaka i tiden och visar har förfädernas uråldriga riter och extatiska danser kan ha sett ut.
Ola Stinnerbom med gäster, vill levandegöra samernas förlorade danstradition. Inte i historisk mening utan i en modern nyskapande stil.
– Varför skulle samerna vara den enda urbefolkning i världen utan danstradition? undrade Ola Stinnerbom, koreograf och dansare med samiskt ursprung. Tillsammans med kulturvetaren och skribenten Birgitta Stålnert driver de projektet Den försvunna samiska dansen. Deras forskning visar att det verkligen har funnits en samisk danstradition.
– Visst dansade samernas förfäder, säger Ola. Titta bara på hällristningarna i norska Alta. Där finns massor med scener som visar dans och rituella ceremonier, så nog har samernas förfäder dansat.
Läs mer: Kompani Nomad
Källa: Kompani Nomad
Ge till barn
Välsignad är den som ger barnen
rötter och vingar.
Arabiskt ordspråk
Morsdag
Höll igen mina blågröna när jag hörde familjen stappla upp för trappen imorse för att fira mor sjungandes Ja må hon leva. Jag blev helt överhopad av paket som barnen slagit in, en bok (som Oscar ville låna, det var en Mysteriebok som han själv fått och nu gav vidare), ett cykellås, en massage, 40 kronor från Maya, en rebus, ett tecknat familjeporträtt, en tröja, 15 kronor från Oscar och ett bad i vattenspridaren. Och när vi kom ner till köket var det dukat för alla till frukost, kaffet var färdigbryggt och en tallrik med turkisk yoghurt och nötmusli stod på min plats.
Min morsdag kunde inte varit bättre. Jag och storbarnen tog en cykeltur till min mor efter frukost och firade henne medans Nogge var hemma och pysslade i trädgården och Izabelle sov middag. Efter lunch blev jag än mer uppvaktad med en utflykt till Säterdalen, där hade vi picnic, plaskade vi i bäcken och gick på äventyrsbana.
Innan kvällens yogapass så hann jag med att nyttja mina presenter, ett ’bad’ i vattenspridaren och massagen som Maya gav mig på soldäck. Och inte nog med det, efter yogapasset så hade jag och Nogge vår fina veckostund – Soultalk.
Snigelmammelycka
Mammadagar
Snigelmammelycka
Sätta gränser
Livets klassrum
Tänkte om
Vaknade 07.05 och yrade omkring på överplanet och insåg att hela familjen försovit sig. Normalt brukar jag vakna vid fem, allra senast strax före sex, en väckarklocka har vi inte ställt på åratal. Oscar sov nog gott efter den sena kvällen igår då han var och såg Bragematchen, själv har jag legat med magknip inatt och Izabelle har kräkts.
Dagen började inte alls som det var tänkt. Nogge skulle vara hemma med Izabelle och mina planer var att följa barnen till skolan och sen ägna eftermiddagen åt mitt skrivande. Så vi planerade om, Nogge är nu med Oscar på förmiddagens lektioner och sen tar han med Izabelle i vagnen för att vara med Maya resten av dagen, då hon har utflykt i skogen med sin förskoleklass.
Just nu ligger Izabelle och sover gott och jag sitter i solen och bloggar… Nogge ringde nyss från rasten, han var så lycklig, de hade så mysigt han och Oscar i skolan. Jag blir tårgögd och varm i hjärtat. Det blev inte som vi tänkt, men jag tror att det faktiskt blev ännu bättre. Livet gör allt för att vi ska leva ett fint och kärleksfullt liv och ta vara på de fina stunder som ges även om de inte blev som vi planerat.
Jag vilar än en gång i tillit till att allt är som det ska!
Vardagsliv
Det blev en fin liten bjudning på terassen igår när vännerna Marie, Lotta och Nina kom från Falun. Barnen lekte glatt och vilt precis som man önskar. Izabelle kom till ro i mitt knä och vi mammor fick mycket tid till att prata och mysa. Vi hade alla olika önskemål till fikat, ja, utom höggravida Marie då, så det dukades upp laktosfritt, glutenfritt, sockerfritt, mjölkprotein fritt och skakades en pulvershake, puh! Jag fick min första kommentar om vikten, att det syntes att jag gått ner i vikt, ohhh, vad det gladde mig!
Jag har nu ätit kost utan socker, bröd och pasta i snart 8 veckor och det har känts segt många gånger när jag provat mina kläder, som att det sitter fast, men jag har tålmodigt strävat vidare och hållit humöret uppe, det är förövrigt väldigt lätt att göra det när blodsockerfall och sug har försvunnit. Men nu börjar det alltså skönjas och jag känner det faktiskt själv också. Jag vill inte ha en våg här hemma, jag vill vara en sund förebild för mina barn, så jag pratar aldrig om vikt och fett och sådant. Utan jag berättar att jag valt bort delar ur min kost av en annan anledning, humör, energi och livskraft. Och att jag inte äter kött för djurens skull. Jag gör mitt bästa för att vara en mamma som med glädje ser sig i spegeln och tycker om det hon ser, en mamma som sprider livsenergi och glädje omkring sig. Jag känner verkligen att jag är på rätt väg.
Kupp
Efter månaders planering så var det äntligen dags för kuppen. Egot blev bortkollrat utefter älvpromenaden imorse, jag riktade in det på annan väg och skyndade själv med raska steg uppför backen, med målet att möta en inre demon och frisätta ännu en del av mig själv.
Efter en rejäl adrenalinrusch och massa skräp som lossnat från mina axlar, känner jag mig nu mer fri och öppen. Sann emot mig själv. Jag har öppnat upp ännu en del av mitt sanna jag. Jag finner mig själv. Jag uttrycker min röst. Jag sätter gränser. Jag upplevs säkert väldigt besvärlig för någon/några i min omgivning när jag envisas med att föra fram saker i ljuset. Men jag behöver ljuset, det är det som vägleder mig hem.