Artiklar med etiketten ‘Barn’
Blessing
Det känns som en varm och kärleksfull gruppmeditation att få dela Oneness Blessnings med er, ikväll hela 55 stycken. Wow! Stort tack till er alla ♥
Orden som fick följa med till altaret ikväll var…
Här sitter jag
Förutom magsjukan under jul så är det mycket barn, familj, pyssel… och så fort tillfälle ges är jag inte sen att slå mig ner framför en OM (Oneness Meditation, deeksha Online), förbereda kommande Onenessevent och kurser, meditera och såklart skriva, skriva, skriva… ifall det är någon av er som undrar vart jag tagit vägen.
Bloggarna är inte detsamma, det blir säkerligen samesame för många av er när ni läser inläggen. Det andliga är här för att stanna och det är så fridfullt och stilla att vara i den energin att jag inte finner mycket att knysta om. Det händer så oerhört mycket inom mig, det är som att jag färdas fram på något expresståg och hela landskapet förändras fast jag bara sitter här. Det gamla när jag ska leta fatt i det är alldeles för långt bort för att finna, några hundra mil bort så där, men jag minns det och jag vet så väl hur det var, så det är svårt att förstå att det inte är kvar. Det är bara gamla minnen… nu är det något nytt och vackert att ta del av. Nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv. Tåget som lämnade vid en kaotisk myllrande perrong stannar nu till mitt i den vackra naturen och jag får möjlighet att kliva av… det är där jag sitter nu ifall ni undrar.
Soft juldag
Antar att det är många som tillbringar juldagen som jag och Maya gjort precis hela dagen, i soffan. Alldeles vid 23.00 igår kväll så började Maya kräkas, några timmar senare jag… jag är så tacksam ändå att vi fick vara friska, krya och tillfreds på julaftonen, det betyder allra mest.
Det har varit riktigt mysigt att ligga och mojsa på soffan tillsammans idag, Nogge har pysslat omkring i huset och tagit hand om de andra och vi har softat och sett massor av barnprogram.
Livet bjuder på ljusglimtar även där de till synes svårt att finna dem. Jag somnar tidigt ikväll med ett varmt och tacksamt hjärta över julefriden på Solduva.
Julkänslan i hjärtat
Det blev en lång uppebytarkväll (läs: natt) med tvättning och ompyssling av Izabelle som nu fått ta vid magsjukan som både Oscar och Nogge haft. Min föreställning om en jul med nära och kära förändras och jag inser att vi får fira ensamma. Innan jag går och lägger mig så ger jag mig och Nogge Oneness Blessings (deeksha) med intentionen och den högsta önskan att vi alla ska få vara friska under Julaftonen och fira med glädje och lycka.
Tomten slank ner genom skorstenen under natten och lämnade uppskattade paket, granen är som sagt grann och ståtlig och där under ligger en hel drös med paket. Izabelle är lite mörbultad men ändå på myspyshumör, Oscar och Maya är spralliga som barn bör. Ingen har kräkts idag, pepparpeppar och jag känner mig hoppfull om att den kärleksfulla dagen kommer bestå.
Vi har spelat spel, åkt pulka i Bergebo och ätit julmat (de som hade aptit åt), nu sover Izabelle middagslur och Nogge ser på film med barnen. Själv ska jag mysa med en OM (Oneness meditation) innan paketöppningen.
Det blir inte alltid som man tänkt, det vet man ju. Men jag är så innerligt tacksam att jag kan känna mig tillfreds, nöjd och närvarande ändå. Vet att om en magsjuka isolerat oss för några år sedan hade jag krupit upp i offerhörnet på soffan och sörjt min ensamhet (läs: känslan av ensamhet). Nu känner jag bara än mer tacksamhet över den ljuva familj jag faktiskt har och kärleken vi har till varandra.
Önskar er alla en fortsatt fin Jul!
Det ska jag iaf oavsett magsjuka eller inte, känslan sitter varken i huvudet eller magen, den sitter i hjärtat ♥
Kärlek Sofia
Här kommer så i efterhand lite bilder från vårt julfirande…
Med de nära…
Tanken har levt med ett längre tag, tanken att förnya våra löften. Vi har gått igenom en hel del prövningar tillsammans jag och Nogge och jag tackar för vi alltid lyckats finna en strimma ljus även de stunder då det varit som mörkast. Det kändes naturligt och rätt, precis just nu, att befästa något nytt. Se hur kärleken kittat ihop oss även då vi varit säkra på att allt krackelerar. Det var 11 år sedan vi gifte oss i Torsångs Kyrka och nu ville vi manifestera något djupare… eller kanske högre. Den nya tiden börjar inom oss alla och vi ser väldigt stora förändringar i varandra. Kändes rätt att inleda The Golden Age med kärleken till oss själva och vårt liv, vår familj.
Inom Oneness så är relationen till oss själva, våra föräldrar, våra barn och vår respektive de viktigaste. När de relationerna är goda så speglar det alla relationer i våra liv. Oneness har även inspirerat mig att låta min far förnya dessa löften åt oss och välsigna vårt äktenskap och vår familj med kärlek, trygghet, lycka, hälsa och god ekonomi.
Idag, fredag den 21 december 2012 så gjorde han just detta och han läste även upp ett vackert tal till oss. Det var vi i familjen och min mor och far i Kapellet på Stiftsgården i Rättvik. Det var ingen formell ceremoni, den var för oss. Den var för Oneness, enhet i vår familj.
Här kommer några bilder från dagen som efter lunch på Stiftsgården och besök vid Siljans strand fortsatte uppe hos Tomten på Tomteland.
Bortom tid och rum
Tiden går fortare och fortare, jag tappar greppet och tro mig det är alldeles underbart. Jag har inte alls mitt gamla kontrollbehov kvar. Dagarna innan jul skulle jag förr irrat runt med andnöd krampande runt hjärtat och panikartat handlat de sista julklapparna (läs: samtliga). Nu har jag fortfarande inte inhandlat de sista julklapparna (läs: samtliga) men det bekommer mig inte på något konstigt vis. Det känns konstigt att vara annorlunda än sitt gamla jag, även om det är fridfullt och skönt så vill jag gärna det gamla sinnet dra igång andnöden och panikångesten igen. Men det är liksom ett minne blott, om ens det, det är som att kika på knät och leta efter ett gammalt skrubbsår sen barndomen. Borta. Jag finner det inte, sinnets fiskekrokar har inget att fånga upp.
Och då säger sinnet, det måste minsann vara fel. Vänta du bara, låt tiden gå, det närmar sig jul. Klockan tickar… snart bankar hjärtat igång igen med full smärta och stressen skriker i munnen på dig.
Jag ler åt all rapakalja. Tänk att det har låtit så där hela livet och att jag inte ens märkt det, jag har bara snällt och fogligt krokat i det där fiskespöt.
Trots att tiden bara svischar förbi så känns samtidigt några dagar som månader, en månad som ett år och en timme som en evighet. Inget stämmer på den gamla agendan. Tack och lov säger jag. Jag kan inte ha det bättre. Jag behöver inte kämpa för mindfulness nå längre. Den är inte där borta min närvaro, där i Tibet, på någon Zenkurs eller i en 10 dagars Vipassanaretreat – den är här nu, den är här i större utsträckning än jag kunnat föreställa mig att jag någonsin skulle få uppleva.
Jag åkte till Indien för att möta mitt inre barn, läka min lill-Fia där inne. Kommer hem med full med tacksamhet att Oneness har visat mig så mycket mycket mer om henne. Oneness har visat mig vem hon är och alltid varit och genom henne har jag funnit sanningen om mig. Den sanningen lever jag nu och den lever bortom tid och rum.
Jag mår bra
Minst 10 ggr har jag varit upp i natt, Izabelle har sovit oroligt, vaknat massor av gånger och stått upp i sängen med nappen i handen och sagt ’ner’, ’ner’.. och jag har mumlat att det är natt och bäddat ner henne igen. Så har hon somnat om en stund för att återigen ropa, ’Mamma, ner’. Oscar ropade också på mig, bad om massage eftersom han hade växtvärk. Väckarklockan ringde 02.30 då Nogge skulle ut på snöröjning, Maya tassade över till mig någon gång i natt också… Jag har säkert varit upp fler än 10 ggr förstår jag nu. Men det magiska är att jag inte för en stund reagerat som förr, suckat och masat mig iväg. Knuffat på Nogge och sagt att nu är det minsann hans tur.. och hans tur.. och hans tur.. Jag har inget dåligt kroppsminne av natten, det sitter ingen mentalsmärta eller jämmer där, bara ett varande och fullkomligt accepterande.
Bältrosen som började hetta och ila på mitt huvud natten till söndag bekymrar mig inte heller. Det är som det är, nu vet jag åtminstone vad det är och kan vila i acceptens över det med. Googlade på 1177 och vet att det ger med sig om några veckor eller månader.. igen fara, jag kan leva med detta. Jag känner att jag trots allt mår bra. Izabelles vattkoppar ploppar upp lite här och där. Snön vräker ner. Jag skulle suckat gång på gång över snön förut, att det liksom aldrig tar slut, ett rejält klagande över all skottning. Nu skottar jag det jag har lust med, låter resten vänta tills nästa lust.. eller så kanske Nogge vill skotta när han kommer hem. Det är bra. Det är som det ska. Kanske han kommer hem irriterad över att inte jag skottat klart, då ligger den irritationen i honom, inte mig. Jag kan leva med skottad tomt och igensnöad.. det spelar ingen roll. Jag mår bra vilket som.
Jag mår så himla bra. Det är det som är det nya. Det är det som är det vackra. Jag mår bra helt utan anledning, bara för att…
For free
Lys upp
när Du ser Dina barn…
Läromästare
Barnen är mina läromästare. Jag ser hur de alla har en viktig del i min inre resa, resan som äntligen fört mig hem. Minns när Oscar föddes, idag exakt 9 år sedan, hur jag fick uppleva att jag var något mycket större än min kropp och att änglar i form barnmorskor och läkare bredde ut sina vingar över oss båda och såg till att vi förenades inte bara som själar utan även på jordelivet.
Den smärtsamma insikten en dag hemma på köksgolvet när Maya var i tvåårsåldern och lekte mamma med telefonen vid örat. När sanningen kom ikapp mig den dagen, sanningen över min totala frånvaro, sanningen att jag valde jobb istället för att vara med mina barn eller kanske än värre, jobbade och tog med mina barn eller var hemma och jobbade ändå. Den omtumlande sanningen fick mig att bestämma mig, där och då att ändra riktning i livet.
Gåvan när Izabelle kom som en gudsförsändelse till vår familj, med det stora och vördnadsfulla ansvaret att ge henne ett hem att finna trygghet i, en famn för anknytning och en familj att känna sig ett med. Det vackra uppdraget har jag många gånger funderat på om det verkligen var Gud som ville skänka henne familjen Norgren eller om det inte var så att Gud sände en ängel för att familjen Norgren skulle öppna sina hjärtan än mer. Jag har slagit mig till ro med henne i över ett år nu för att stärka hennes trygghet, se henne finna det äkta sanna lugnet inom… och med tiden som gått är det precis vad jag själv fått, en inre trygghet och ett äkta lugn.
Finns inte en Guru i hela Indien som kan lära mig livets lära mer än mina barn. Jag har mina läromästare här var eviga dag, när jag lyssnar så hör jag dem tala om livets mening. När jag lyssnar vet jag att vara med dem är just livets mening. Det är precis som vi lär oss på Oneness University i Indien att vara andlig är inte att sitta sju år i någon grotta i Himalaya, att vara andlig är att vara lycklig och livets mening är just relationer och att insikten att njuta av dem.