Artiklar med etiketten ‘Barn’
Gråmulna dagar
Jag ser att det är en gråmulen dag som de flesta dagar i november, men allt känns annorlunda. Jag bara fortsätter att le inom mig. Sinnet är där och tjattrar i periferin, vill gärna lägga sig i vad jag ska skriva nu och hur jag ska vara. Men de gamla harangerna om att människor lär störa sig på mig om jag fortsätter att mässa ut mitt välmående, att jag inte borde vara så oförskämt glad… för att inte tala om nöjd, att jag borde oro mig för framtiden istället för att sitta här och ta in nuet… det finns så mycket tjatter där att betrakta. Jag betraktar det och drar en lättnadens suck att jag inte låter det kroka i nå längre. Det tjattar. Jag hör. Men jag reagerar inte. Jipiii, jag är fri.
Och jag bryr mig inte ett dugg om er som stör er på mina blogginlägg och facebookstatusar, jag råder er att hålla er undan för eran inre frids skull om ni drar igång något pga mig, håll er borta isåfall för det kommer bara mera. Mera kärlek, mera sinnesro och mera glädje… det bara fylls och ju mer jag bekräftar det ju mer växer det. Det är ju egentligen så för dig med. Att ju mer du gläds åt dig själv, ditt liv och för att inte tala om andras, desto mer får du att glädjas åt… och så funkar det givetvis åt det andra hållet med, om du förstår.
Jag ser en vacker gråmulen natur, den vackraste novembermånad jag någonsin upplevt hittills i mitt liv. Det är så mycket vackert att njuta av, alla vänner, alla skratt, alla samtal med barnen, alla pussar från Izabelle (som hon numer överöser oss alla med, saker, ting, djur, människor… hon sprider sin kärlek överallt). Förr var jag mest lycklig över stort, stora skeenden i livet, nu är det lycksalighet varje dag, för massa smått som känns så stora. T ex de här snygga gummistövlarna som Gunilla gav mig eftersom jag trampade runt i lera med mina tennisdojjor sist vi var ute och gick. Och nu är jag så tacksam för dessa och tycker de är så snygga att jag använder dem hela tiden och inser att jag måste köpa mig ett par fulstövlar till nästa runda vid åkrarna. Och om bara en timme kommer gamla jobbarkompisar hit med lunch och för att få deeksha och jag ler redan nu åt allt surr, tugg och skratt jag kommer få uppleva. Livet är gott och ni ska veta alla ni som delar stunder (i stort, men mest smått) med mig hur mycket jag verkligen uppskattar er.
♥ Kärlek
Precis allt…
är omhändertaget är sanningen jag vilar i.
Jag ber om att få släppa det sista av kontrollen och bara ta emot vad livet vill ge. Jag vill leva lätt, ansträngningslöst och jag vill njuta av det som ges. Förr, när jag mest hade fokus på mitt eget görande, givande, planerande… så missade jag så mycket, jag missade gåvor som gavs till mig. Jag var mer upptagen med vad jag själv skulle ge, istället för att uppleva vad jag egentligen fick. Mer intresserad av vad jag själv skulle säga, istället för att vara där och lyssna på vad som sades. Mer fokuserad på vad jag sen skulle känna, istället för att känna nu. Jag hade oftast två lägen, planera för framtiden eller oroa mig för framtiden. Jag trodde det första var det kloka, det rätta, det andliga.
Nu tror jag på något annat. Jag tror att det andliga är att leva nu, precis just nu när fingrarna smattrar mot tangenterna. Jag vet att livet är fullt av överflöd. Det har det alltid varit. Jag har aldrig haft dörren öppen förut för att ta emot det. Jag var fullt upptagen med att sköta livet självt. Jag trodde det var ett livstidslångt jobb som skulle göras. Görandet var min passion. Passionen som slocknade och förgiftade. Görandet (sinnet) blir aldrig klart, får aldrig nog. Det bara matar på och matar på. Åren går och det där riktiga livet, den stunden jag ska sätta mig ner och njuta den bara skjuts på framtiden, längre och längre fram… tills vad då, nästa liv.
Jag är så innerligt tacksam att jag har öppnat dörren och släppt in livet. Öppnat mitt hjärta för det sanna och eviga i mig. Jag får så mycket gåvor var dag. Livets bästa gåvor. Som en lunch med en vän. Ett leende från ett barn. En ostyrig sockerdricka i kroppen. Ett samtal från min kära mor, som berättar att efter de tre gånger hon fått Deeksha så har hennes värkande kropp fått liv. Vänner som ser mina barn. Lyckan av att jag ser mina barn. Skratt. Närhet. Ömhet. Leende… jag kan fortsätta hur länge som helst. Det kanske ter sig som förut, det kanske ter sig som en vanlig dag i ditt liv. Jag vet bara hur det är för mig, förr var det likadant. Dörren var öppen, det lyste i huset, ingen var hemma. Jag var fullt upptagen med mitt görande. Skillnaden nu är att dörren är öppen och jag är hemma.
Namaste
Glitter i vardagen
Oneness-state är att inse att Du inte är dina tankar, inte är ditt sinne och inte är din kropp. Det låter väl flummigt säger några av mina vänner när jag berättar om hur mitt liv utvecklats den senaste tiden, men de flesta av mina vänner berättar själva att de upplever att det är en process som sker i deras liv. Hur de vaknar mer och mer för varje dag…
Lidandet försvinner mer och mer, lidandet orsakade av tankar, känslor, minnen, trauman, stress, oro, ångest, rädsla, svartsjuka, avundsjuka… what ever, de försvinner! Det är inte så att jag gör något för att de ska försvinna, det här är något som sker i mitt högre jag. Sinnet vill gärna ha kontroll och hålla kvar det gamla, och JA även smärtorna, sinnet skapar i sig själv separation och konflikt, kanske inte alltid till synes men ensamhetskänslan är i djupet där inne. Oneness är att låta sinnet vara som det är, acceptera det men verkligen inse och förstå att det inte är jag. Jag är något annat, något större, något evigt. Det är när jag sluter an och tar kontakt med det eviga, mitt högre jag och verkar, agerar och framförallt varar i det tillståndet som lidandet försvinner.
Det är ett varande, ett lyssnade, ett iakttagande, ett seende utan värderingar och dömande. Det är rent och transparent. Det är lätt. Det är ljuvt. Det är stilla. Det är så fridfullt och den fridfullheten bara sveper fram och omsluter allt… även det gamla vanliga livet, som till synes ter sig precis som innan blir magiskt. Det får ett skimmer, ett glitter över sig. Glitter av genuin tacksamhet och kärlek.
Önskedag
Barnen har gått om varandra med sina förkylningar och idag är Oscar hemma och kurerar sig. Inte för att han verkar särskilt sjuk nå längre, värre är det med Izabelle som har ögoninflammation och feber, men jag tycker det känns rätt i hjärtat att låta han vara hemma och vila en dag extra utan att behöva ifrågasätta hans önskan. Jag har förmånen att vara hemma med barnen och tar till vara på tillfällen som ges. Värre var det inom mig förr när jag tyckte mig behöva jobba och alltid var kluven i inre konflikt med just sådana här beslut… som jag sällan då tog med mammahjärtat utan tyvärr mer med business-sinnet. Puh, vilken tur att jag styrt om skutan och funnit en annan landremsa att agera ifrån. Härifrån Solduva känns valet rätt och lätt såna här dagar och jag skäms för hur jag förr var. Men egentligen vet jag bättre än att skämmas, jag var så då, det är inget jag kan ändra på, jag accepterar den vägen jag behövde gå – den tog mig i allafall hit jag är idag. Tacksam över det.
Medans lill-trollet sov middag så skrev vi våra önskningar. Oscar bläddrade i BR-katalogen och fyllde sin lista till Tomten. Och jag gjorde i ordningen en fin skrivbok, som Linda på Djura Bokbinderi tillverkat (hett julklappstips förresten), som jag nu tänker använda som en bönebok, där jag skriver ner mina böner. Vi fick rådet i Indien att göra en bok just för våra böner, skriva datum, tid och lite kort om bönen (önskan) och sedan lämna utrymme för att skriva tacksamhet och datum när den uppfyllts.
Efteråt tog jag mina böner med mig och gjorde en OM (Oneness Meditation) vid nätet. Kraftfullt och vackert som alltid. Nu ska vi väcka Izabelle och åka för att hämta vår lunchbeställning på SushiLovers… en dag i min och Oscars smak ❤
Lugna dagar
Veckan har varit lugn och seg, Maya har hemma med en stillsam men ihärdig förkylning sedan i söndags, Izabelle och Oscar blev smittade i förrgår, Izabelle hade riktigt hög feber igår och i natt, jag själv har magrensning álaIndia och Nogge är bortrest på utbildning. Så livet prövar mig lite grann men som tur är har jag världens goaste barn som är nöjda med det som är och verkar som jag njuta av sällskapet och vara med varandra.
Jag kom ju hem från Indien utan förväntningar på vad som skall komma, mer en stor och innerlig längtan med vad jag vill dela. Men hur framtiden kommer att te sig låter jag framtiden visa, just nu idag stannar jag i det som är. Vi stannar inne och kurerar oss ännu en dag…
What form
What form God takes depends on you.
Sri Amma Bhagavan
Mer om…
Oneness Awakening Course
Jag finner utbildningen till Deekshagivare så oerhört fin eftersom den är djupgående på flera plan. Under kursen ges tillfälle att under processer se och läka relationer med sina föräldrar, sina barn och sin partner. Inom Oneness menar man att alla relationer är en spegling av relationerna med våra föräldrar och när vi läker dessa relationer inom oss så läker även de andra relationerna runt omkring. De lär också ut att det viktigaste i livet är att först och främst vakna upp och verkligen leva det. Njuta av livet och njuta av relationerna. Att leva ett andligt liv är inte att emigrera till en grotta på ett berg någonstans i Asien utan att finna harmoni och frid inom sig själv och med sina relationer. Att värna om sin familj. Att fortsätta leva det liv du lever men leva det utan smärtor och lidande och istället känna tillfredsställelse och glädje.
To see is to be free
Oneness ger många nycklar genom sina lektioner, meditationer och processer att finna djup, sann och bestående kontakt med sin egen andlighet, det gudomliga inom. Det spelar alltså ingen roll vilken tro du har, eller om du inte har någon tro alls, Oneness visar vem du egentligen är. Och när du finner kontakt med din själ så upptäcker du du din egen andlighet. Oneness hjälper dig att integrerar den kontakten till ett evigt varande inom dig.
Deeksha (kallas även Oneness Blessing) är en överföring av gudomlig energi, som skapar ett skifte i medvetandet och ens uppfattning av livet. Att ge och ta emot Deeksha är till stor och hjälp i att komma i kontakt med din andlighet och frigöra dig från sinnet och öppna upp dig för din sanning, den som lever och vibrerar i ditt hjärta, den som jag väljer att kalla själen.
Önskar du att delta på Oneness Awakening Course så är nästkommande kurs 1-2 dec 2012 i Rättvik. Mer information – här.
Efter stort intresse så har jag nu satt in en ny kurs redan 26–27 jan 2013. Mer information finns – här.
Vi är One
Jag har ingen aning om vad jag ska skriva på bloggen, hur mina böcker ska kunna fortskrida, hur min framtid ska te sig och jag bryr mig inte ett dugg. Det är sinnets gamla lagringar som ger sig påminda med dessa tankar om framtid och tillstånd men sanningen är att jag upplever något mycket större och saligare just nu.
Jag är, jag njuter och jag upplever allt.
Jag kan inte förklara det bättre, det är så få ord i den meningen jag nyss skrev men det är sant, det är det jag känner hela tiden oavsett om jag som nu känner mina fingrar mot tangentbordet, kramar mina barn, gör Yoga eller talar med min man. Diskar, är på toa, läser, vilar, leker… allt är med en meditativ närvaro som jag annars bara upplevt korta stunder efter ett träningspass, utfläkt på en sandstrand eller kanske under delar av ett yogapass, det upplever jag hela tiden nu. Varje minut.
Allt är nytt och allt känns så hemvant. Det är det här som är jag (förstår jag nu), jag har under min vistelse I Indien lärt mig och verkligen insett vem jag är egentligen. Jag vet vem jag är och jag förstår vem du är. Jag ser dig. Du är samma som mig. Vi är ett. Vi är Gud. Det gudomliga är energin som pulserar genom oss alla. Oneness. Och nu när jag öppnat mig för det flödet och den närvaron så läker kroppen, den känns helt befriad, lätt och lycklig. Mitt sinne tjattar på om än mer utmattad dag för dag, jag ser det, jag hör det men jag vet att det inte är jag.
Namaste
Hemma
Jag har inga ord just nu att beskriva det jag varit med om under vistelsen i Indien och den 10 dagar Trainerutbildningen på Oneness University. Jag är så oerhört tillfreds med livet och mig själv, jag har kommit till ro med allt känns det som och jag ber att känslan ska få stanna länge länge…
Kom hem med tåget vid fyra och har haft en ljuvlig eftermiddag och kväll med familjen. Det är verkligen som Bhagavan lär ut på Universitetet att det viktigaste i livet är relationer och kärleken emellan varandra. Vad vore en andlig resa till Indien utan upplevelsen av snabba ben som springer emot en på tågperrongen och dessa gulliga armar om ens hals.
Jag lovar att komma tillbaka här på bloggen och dela med mig av det jag lärt och de insikter som jag funnit. Det är mycket och det är starkt och jag vet att det växer när jag delar det.
Om Shanti
Reser själv
Nogge har varit borta på en utbildning under fyra dagar och det har varit gott för mig att vara ensam med barnen eftersom jag verkligen fokuserat på min närvaro, min kärlek och min tid till dem. Ibland när jag delar tiden så märker jag att jag ger mindre, vilar liksom i att den andra också ska kliva in med sin närvaro. De här dagarna har jag lagt det mesta åt sidan, bara underhållit hemmet lite lätt och fyllt våra magar med energi och näring, resten har jag haft till dem och till mig. Det har varit så skönt! Jag känner att jag kan resa iväg med ett annat lugn, jag stressar inte iväg i all hast med en slängpuss utan har stannat och mött i flera dygn… egentligen flera månader (senaste året) skulle jag nog själv behöva inse.
Jag är här. Jag gör så gott jag kan. Jag är en bra mamma. Jag ser. Jag hör. Jag lyckas inte alla gånger och i alla situationer göra det som jag kan tänka är det bästa för dem men jag gör det bästa jag förmår i stunden. Jag är inte mer än människa. Jag vill inte visa mig som mer än människa. Jag är en mor med till korta kommande och mindre trevliga sidor, men jag är som alla andra, jag har ett gott hjärta och gör jag gör så gott jag kan alltid. Och när jag inte kan, orkar och förmår så är det okey det med. Jag väljer att fokusera på det goda i mig, det kärleksfulla och det fina. Jag är här. Jag har stannat upp mitt liv och jag ser mina barn, det är jag så glad över.
Jag väljer också att vara glad och tillfreds med att jag är en mamma som nu reser till Indien i 12 dagar. Jag vill visa mina barn att det är okey att lämna hemmet och ge sig iväg mot sina drömmars horisont. Att när man reser med sig själv och sitt hjärta som guide så fylls hela ens väsen med kärlek och den kärleken sipprar över blir över till andra och framförallt ens nära och kära. Jag vill lära mina barn att vara intonade på sitt hjärta och höra sin egen röst. Att välja och våga stå kvar i kärleken till sig själv i alla situationer och hela livet. Det är det jag vill lära mina barn och det är det jag själv hoppas lära fullt ut nu, för jag vet att för att hela någon annan behöver jag vara helad själv.
Jag låter bilden på Maya fylla mig med livsglädjen och konktaten med mitt inre barn,
det är en sådan här livsglad krabat jag ber om att få möta i mitt inre…
