Artiklar med etiketten ‘Barn’
Be mästaren
Oj vilken dag jag upplevt. Inte mycket blev som jag planerat men säkerligen blev allt som det skulle. Det hopade sig (oros)moln från olika håll och jag tappade lite skärpa i sökandet efter solen. Men efter regn kommer solsken och nu är jag på rätt kurs igen. Tror jag…
Spelar väl ingen roll vart jag hamnar så länge jag följer ljuset, tänker jag.
På tal om moln så mötte jag otroligt mycket rädsla igår inför min kommande Indienresa. Mitt ego skrek i högan sky. Det jämrade, offrade och skamade mig från alla håll. Jag fångades för en stund i dess klor men tack vare nära vänner så kunde jag se bortom illusionen och finna kontakt med min inre sanning igen. Jag vet att jag ska åka. Jag åker i tillit. Jag åker för att möta mig själv och kärleken i mitt inre och kärleken till livet. Jag kommer sannerligen att få utmana fler rädda påhopp från egot, men så är det, det är egot jag vill be-mästra. Be mästaren inom mig att framträda. Låta kärleken segra. Där jag lägger min uppmärksamhet det växer. Jag väljer att se solen bortom molnen. Jag behöver aldrig tvivla, jag bara vet att den finns där.
Snigeln har landat
Upplever fantastiska dagar här hemma med mig själv och min familj. Känner mig oerhört närvarande, tänk att det kan ta så lång tid att verkligen landa, nu i september har jag varit hemma ett år med Izabelle. Men det är nog snarare så att vissa dagar är jag jordad och tillfreds och vissa kryper det i skinnet på mig. Det kröp bara för några dagar sedan och jag var mindre harmonisk och tror det mest hade att göra med sockerduschen jag tog i lördags och att mensen var på ingång.
De här sista dagarna har varit ljuvliga i vart fall, jag går med ett inre leende och pysmyser. Mediterar ofta och gärna, i allafall två gånger om dagen, ibland fler. Skriver och skriver medans Izabelle sover och är med familjen. Bara är och njuter. Ibland vänder jag upp ansiktet mot skyn för att tacka för gåvan att kunna njuta så, men så påminner jag mig själv att det faktiskt är ett medvetet val jag gjort. Jag har tränat och ansträngt mig för att komma hit hän, om man nu kan säga anstränga sig för att vara mindful. Men för mig har det varit litet obekvämt att välja bort stimuli och det rastlösa drivandet eller som jag kanske skulle sagt förut den fyllda agendan, det är inte alltför angenämt alla gånger att stanna kvar och känna det som känns, flykten ligger nära till hands. Men jag har stannat. Jag har valt att vara här. Jag har tagit min tillflykt till kaffe och mörk choklad många gånger men det tycker jag är okey, jag är här, här med mig själv, här med det jag upplever, här med mina barn och min familj. Jag lever just nu ett vackert liv med dem jag älskar allra mest. Vad mer kan jag begära…
Snigelmammelycka
Skrivande snigel
Jag älskar verkligen mitt skrivande i stort och smått. Inte för att det ännu blivit något ”stort” men 2 428 blogginlägg är ju ändå rätt så många. Jag som aldrig förr skrivit en dagbok eller så finner nu oerhörd glädje och lust till att dela mina tankar, insikter, tokigheter och visdomen jag själv insuper. Jag tycker faktiskt att Facebook kan vara en stor inspirationskälla många gånger, jag har funnit mycket intressant där allt ifrån föreläsningar, ordspråk, nya vänner och annat fint att ta till sig. Det gläder mig oftast att glutta in där om så bara för ett par minuter då och då.
Idag har jag skrivit mycket här på kammaren. Izabelle sov sött lite mer än 2 timmar och jag skrev och jag skrev, hade knappt ro att ta mig till toaletten eller kaffemaskinen och då är lusten verkligen igång. Det kändes så befriande och lätt, som att dra djupa andetag en krispig dag. Jag vill skriva för att må bra, det är en soulfree-release som jag behöver. Själen är inte helt fri, jag är inte där ännu, ännu några delar av den längtar efter frigörelse – men jag är på väg. Jag tar mina Snigelsteg. Skrivandet är en viktig del i mitt välmående, som de där morgonpromenaderna och yogan. Men jag ser också skrivandet som en del i min framtid, det kan också skänka mig mer tid till att vara hemma med mina barn. Skrivandet kan formas under skoltid och ge oss mer närvaro efter skolan och på lov. Skrivandet är en del i mitt Snigelmammeliv. Det gör mig lycklig och närvarande, det skänker mig mening på flera plan.
Med Maya på ridtur idag… Snigelmammelycka
Somnar leende
Just den här veckan med skolstart och vardag har jag tappat lite fäste om mitt snigelmammeliv, jag lever det men jag känner att stressen ruvar på närmare håll. Så när jag kommer hem sent efter en inspirerande kväll med andra kvinnor så är det en gåva att få öppna upp det är meddelandet på Facebook. Det fyller mig med värme och glädje, jag får grepp om livets väsentligheter igen och somnar med ett leende. Tack M
”Åååh, tänk att jag ska börja läsa din blogg så här sent på kvällen! Då borde jag hoppa i säng, men vad händer istället?! Jo, hjärnan och inspirationen drar igång på högvarv! Lika bra det, då hinner tvätten i maskinen bli färdig också 
Den här gången fastnade jag för ”Peelitoff”. Så fantastiskt inspirerande läsning! Känns som ett led på min nya väg som jag börjar se… Det tar tid, men den börjar finnas där! Vägen och drömmarna om livet fullt ut!
Tack också för snigelmamma- inspirationen! Jag har inte tagit formen snigelmamma ännu, men har öppnat ögonen och ser våra två underverk på ett nytt sätt; kropparna, själarna, humorn, deras egenheter… Det är rikedom!”
Första klass
Tiden försvinner, rinner som vatten ur mina händer. Jag ber om att vattnet ska få skölja bort än mer gamla sorger och att jag ska växa i min roll som mamma. Jag vill vara närvarande för mina barn, inte bara tidsmässigt utan även känslomässigt. Jag vill vara en trygg famn, två lyssnade öron, ett inkännande hjärta och ögon som ser mer än vad som visas. Jag vill ha lätt till skratt och lek. Jag vill uppleva än mer av mina barn.
Jag ber mina böner, jag vet att det jag fokuserar på förstärks, även mina egna egenskaper. Min intention är stark och sann och det är det som leder mig framåt, jag är här, jag går vid sidan om mina barn och jag gör så gott jag kan. Jag bugar i tacksamhet för att just de här tre underbara själarna har valt mig att få gå vid deras sida.
Snigelmammelycka
Loving care
Kära mor
Min älskade mor fyller år (18 aug) så vi valde att fira henne med en god måltid på Officerssalongen vid Rommehedslägret. Solen sken på oss och barnen var glada och den gudomliga maten smältes ned med RullatorRace över grusvägarna.
Så tacksam över mina föräldrar och allt de givit mig och då tänker jag främst hur de jordat mig med kloka värderingar och låtit mig inspireras av deras fina egenskaper. Min mor är en av mina största förebilder i livet!
Snigelsommar
Haft två soliga och roliga baddagar med massa barn och vänner vid Lugnet. Det känns som vi fångar det sista av sommarlovet och sommarvädret med för den delen, jag känner mig nöjd med min sommar och att jag lyckats leva många dagar som Snigelmamma. Givetvis inte alla, nog för att tempot är inbromsat i sakta lunk men att vara en äkta snigelmamma i min egen bemärkelse är framförallt att vara närvarande och det är jag inte alla gånger även om jag är här – det lyser men ingen är hemma ni vet.
Men jag måste dock klappa mig själv på snigelskalet och säga att jag varit här mycket den här sommaren. Jag har lyckats möta upp och finnas i både skratt och gråt. Jag har sett mycket som man kan se djupt där inne i de små blå, som man lätt missar om farten är hög. Däremot är jag ingen vidare lekmorsa ännu, nog för att jag kan skylla på att Izabelle är ganska liten och kräver sin stora omvårdnad men mer troligt är nog att jag är lite (läs: ganska… alltså rätt så) lat och behöver anstränga mig lite mer för att hitta in till den där leken. Men det kommer. Jag har lovat mig själv fler sommarlov och mer närvaro. Jag är bra men jag vill och kan bli bättre. Hur blir det bättre än så här?
Nu skippar jag bloggen och sjunker ner i fåtöljen för att one to one talk med min kära make som jobbat hela sommarveckan.
Acceptans
Betrakta. Iaktta. Begrunda. Acceptera… är tillstånd jag vilat ofta i denna sommar. Jag har verkligen ansträngt mig för att släppa förväntningarna på semestern, vädret och resor. Ja, till och med vädret har inte varit någon besvikelse, jag känner helt ärligt att jag är ganska tillfreds med det som varit. Visst hade jag gärna önskat mer sol och bad, men någonstans inom mig vilar en acceptens av att det var så här sommaren skulle vara och det här jag skulle uppleva. Allt är bra. Det är så skönt och njutfullt att tänka så här och det bästa av allt är att jag lyckats vara i det här tillståndet mest varje dag.
Min stora livsstilsförändring har verkligen gett resultat. Jag känner ofta frid och harmoni och jag vet att det jag fokuserar på det ökar, så även de stunder jag känner frustration och irritation låter jag passera med acceptens och utan större väsen. Jag väsnar hellre med hesröst i tacksamhet och glädje.
Oneness för mig
Jag har förstått att det kan finnas rädsla mot Oneness, så jag tänkte dela lite av mina tankar och vad jag själv känner. Jag kan inte uttala mig mycket om Oneness ännu, då jag just kommit i kontakt med det, men jag känner igen budskapet genom mycket av det som jag väljer att tro på. Jag tror på godhet och jag tror på kärlek. Jag tror på att vara sann emot sig själv och att all kärlek börjar med kärleken till sig själv. För mig är sökandet av Gud (oavsett religion och andra namn) en resa i det inre, inte i det yttre. Så som jag tror så finns Gud (det goda, källan, Buddha, den upplyste) inom oss alla och därför tror jag att det enda sättet att finna ’det’ är att finna sig själv.
Oneness kanske är en väg för någon att finna det man söker. Som jag ser det så ger Oneness i alla fall otroligt många fina processer att söka sig inåt, gå inom med kärlek. Det jag fastnade för allra mest under lördagens kurs var inte Deekshan och den starka fina energin jag upplevde utan det var kärleken i budskapet i deras texter. Jag tänker främst på att livet består av relationer och att när vi kan läka våra relationer så läker vi inom oss själva. Relationerna som de främst syftar på är de vi hade omkring oss när vi var barn dvs relationen till våra föräldrar. Att läka relationen med dessa och på så vis med vårt inre barn och sedermera läka relationen med våra barn. Och att läkningen sker genom kärlek i vårt inre, processen börjar där. Nu vet jag inte om alla känner att det finns sår att läka, men när jag vänder mig inåt så känner jag definitivt sår. Jag har känslomässiga sår där inne, som jag inte alltid ser orsaken till men som jag ändå känner. Dessa sår tror jag att jag kan läka genom att möta mitt inre och för mig är yogan ett sätt att göra det, även bön, meditation och dans såklart. Jag ser även att Oneness har kärleksfulla meditationer för att möta sitt inre. Och det fina är att när läkning sker på insidan så ges även möjlighet att läka på utsidan. Livet är magiskt, framför allt när vi anammar och släpper in (släpper ut) det gudomliga. Och vad som är gudomligt är upp till var och en att finna/känna. Vi tar alla olika vägar. Vem är jag att säga vilken väg du skall gå och vem är Du att säga vilken väg jag bör ta. När jag ser inåt med kärlek så visar mitt inre, Gud inom mig, vad jag behöver se och vilka vägar som ligger öppna för mig. Jag väljer att gå i tillit. Jag väljer att leva i kärlek.
Kärlek är också att sätta gränser. Att stå upp för sig själv och sin sanning utan för den skull att påpracka någon sanning eller pekpinne på någon annan. Det gudomliga inom oss finns där och när vi vill möta det så är det bara att vända sig in, det behövs troligtvis ingen Deeksha, Yoga eller mediation för att göra det men jag känner mig trygg i dess sällskap och finner stöd genom dessa ’former’. Som jag ser det finns inget rätt och inget fel. Vi har alla våra gudomliga vägar att gå…